40 år av omorganisationer, men till vilken nytta?

I år är det 40 år sedan utredningen Församlingen i framtiden kom med en delrapport med förslag på hur Svenska kyrkan med sina församlingar och stift skulle organiseras för att i framtiden kunna möta såväl människors som samhällets behov. Utredningen blev ett första spadtag i det då förnyade arbetet för att genomdriva en relationsförändring mellan staten och Svenska kyrkan. Efter den kom fler utredningar, fler förslag på hur hennes organisation skulle kunna se ut så att församlingarna kunde »fokusera på sin huvuduppgift». Inriktningen har under dessa 40 år sagts vara att församlingarna å ena sidan skulle bli ekonomiskt bärkraftiga enheter, å andra sidan ha förutsättningarna att verka på lokalplanet.

För Svenska kyrkan är inte som andra samhällsorganisationer. Hon är bunden av sin tro, bekännelse och lära, vilka är avgörande även för hur hon ska organiseras.

Eftersom Svenska kyrkan ska vara demokratisk och rikstäckande, så finns det förvisso ett värde i en organisationsform som knyter an till det samhälle hon verkar i. Samtidigt har det funnits – och finns – en fara i att hon tagit över utomkyrkliga organisationsmodeller utan att ha reflekterat tillräckligt teologiskt och ecklesiologiskt över konsekvenserna. För Svenska kyrkan är inte som andra samhällsorganisationer. Hon är bunden av sin tro, bekännelse och lära, vilka är avgörande även för hur hon ska organiseras. Kyrkans organisation är inte bara av funktionell natur, utan den uttrycker även hennes identitet och är ett tecken på att hon är en nådemedelsinstitution.

Inför relationsförändringen mellan kyrkan och staten för drygt 23 år sedan fanns en kanske alltför naiv förhoppning om att kommande organisationsförändringar skulle utgå från hennes särart och identitet som kyrka, men också stärka hur hon fungerar i församlingslivets vardag och söndag. Avgörande för förändringsarbetet borde vara att skapa bättre förutsättningar för den grundläggande uppgiften, vara tydligt närvarande i det lokala sammanhanget och möta människor i deras närmiljö med vittnesbördet om Jesus Kristus.

Kanske var detta även ambitionen, åtminstone på pappret, men i realiteten blev andra faktorer avgörande. I stället för att prioritera den lokala verksamhetens behov kom fokus att ligga på administrativa system och ledningsstrukturer, vilket drev fram en ökad centralisering. Problemet är att ju längre ledningen befinner sig från själva verksamheten, desto mer blir den upptagen av ledningsstrukturen än av verksamhetens utförande.

Strukturutredningen Närhet och samverkan som kom 2011 medförde att fler församlingar än någonsin slogs samman till pastorat eller s.k. »storpastorat» – så stora att de inte längre var hanterbara. Samverkan i dessa stora pastorat blev en illusion. I stället blev de mer toppstyrda än någonsin tidigare.

Avståndet mellan pastoratsledningen och själva församlingsverksamheten växte både geografiskt och mentalt. Den lokala nivån har blivit alltmer distansstyrd med stora brister i relationen mellan de församlingsaktiva och pastoratsledningen. På många håll finns i ledningen – bland förtroendevalda likaväl som hos högavlönade kyrkoherdar – en agenda som de lokalt aktiva inte vill ha. Ledningen kan sakna lyhördhet och respekt för det lokala engagemanget. Att följden blivit att entusiasmen falnat på lokalplanet i storpastoraten är ett övertydligt understatement.

Paradoxerna är ibland skrattretande. Trots att chefsnivåerna blir fler i de stora pastoraten, trots administrativ centralisering vittnar ändå lokalt arbetsledande komministrar om hur den administrativa bördan ökar. Mellanchefernas dilemma blir då var deras lojalitet ska ligga – med den högsta ledningens krav, vilket främjar karriären? Eller med verksamhetens egentliga behov, vilket motverkar karriären och riskerar att leda till omplacering?

I en artikel på DN Debatt (5/2 2023) skriver professorerna Johan Alvehus (i tjänstevetenskap) och Gustaf Kastberg Weichselberger (i offentlig förvaltning) under rubriken »Varning för strategerna som slipper göra jobbet» om överadministrationen och den ökande distansen mellan ledning och verksamhet i offentliga organisationer. Vad som sker är bl.a. att kärnverksamheten dräneras »på engagemang och kompetens och riskerar att helt enkelt lämna färre kvar som kan göra jobbet». En första motåtgärd »är att undvika centralisering av administrativa funktioner. Administratörer ska jobba nära kärnverksamheten och därmed kunna hjälpa den på bästa sätt med vardagen». Ytterligare en åtgärd är »att fundera på vem som leder verksamheten» – helt enkelt att ledningen måste vara så nära verksamheten som möjligt för att den ska bli effektiv.

Det är ingen överdrift att påstå att Svenska kyrkan missat målet med 1983-års utredning om Församlingarna i framtiden. Av frukten kan vi känna trädet – och frukten har knappast blivit god. Vissa förändringar har givetvis varit nödvändiga utifrån en försämrad ekonomi för att så försöka skapa dessa »ekonomiskt bärkraftiga församlingar». Men strävan att lösa det ekonomiska kom att dominera över kärnverksamheten – om nu det ekonomiska är löst? Vilka rapporter finns som visar att Strukturutredningen har lett till några större besparingar?

En omorganisation som påverkat kyrkolivet ännu mer genomgripande än skiljandet mellan stat och kyrka har inte utvärderats. I stället styr man bara vidare – i blindo.

Någon ordentligt genomlyst utvärdering av Strukturutredningens konsekvenser har inte gjorts. De partipolitiska grupperna i kyrkomötet har ihärdigt motsatt sig detta. En omorganisation som påverkat kyrkolivet ännu mer genomgripande än skiljandet mellan stat och kyrka har inte utvärderats. I stället styr man bara vidare – i blindo.

Det är dags att utvärdera. Och ompröva. Och göra rätt. Återge församlingarna deras självständighet och beslutsrätt, tillsätta kyrkoherdar som är närvarande nära församlingskärnan. Och låt dessa självständiga enheter samverka i sann mening så att det är den lokala nivån som är uppdragsgivare till en gemensam administration för ekonomi och personalfrågor. Inte tvärtom, som nu. Då skulle det finnas en lokal förankring och lokal kännedom för dem med s.k. spetskompetens. Det centrala behövs, men inte som styrande utan som tjänande.

Om Svenska kyrkan ska vara lokal även i framtiden måste församlingsidentiteten vila i det grundläggande: Församlingskyrkan där människor samlas samtidigt som den är en symbol för kyrkan på orten. Gudstjänsten och det lokala ansvaret för verksamheten som ett tecken på den levande gemenskapen som kommer samman för att höra ordet och ta emot sakramenten. Och slutligen – att församlingarna har ansvaret i ett lokalt självstyre.