Alla blir väl frälsta till slut, eller hur? II.

I denna andra del av sin artikel om den eskatologiska utgången reflekterar Folke T. Olofsson, docent i dogmatik och kyrkoherde em., ytterligare om himmel, helvete och själens odödlighet. Är allas frälsning självklar? Det har funnits och finns olika teologiska förhållningssätt i kyrkan och genom kyrkans historia. För vår tid är detta snarast anstötliga frågor. Kanske är det därför förkunnelsen i vår tid hellre stannar vid det immanenta än öppnar för det transcendenta. Eller? Artikeln utmynnar i ett ofärdigt svar. Vi står inför en fråga vi inte till fullo kan besvara, där vi endast kan hoppas, tro och förtrösta.

Fortsättning från föregående nummer.

Tro och gärningar

Det är säkert inte en eiseges eller en överinterpretation att läsa detta i ljuset av Jesu ord att göra den himmelske Faderns vilja och inte bara som i liknelsen hänvisa till en yttre bekantskap eller en tillhörighet till förbundsfolket. Det är frågan om det som i ett annat sammanhang efterfrågas vid den yttersta domen: gärningarna: »vadhelst ni har gjort eller inte gjort mot en av dessa mina minsta, det har ni gjort mot respektive inte gjort mot mig». Förhållandet till husets herre måste avse en människas totalförhållande till den Andre, eller med andra ord: du skall älska Herren din Gud av allt ditt hjärta och din nästa som dig själv. Det som är the basic code i människans förhållande till hennes Skapare, och som också är den väg Gud har angett för förverkligandet av den gudslikhet människan är skapad för. Tro och gärning som ett i en person! Du är vad du gör, och du gör vad du är!

Tro och gärning som ett i en person! Du är vad du gör, och du gör vad du är!