Är förändring det enda oföränderliga?

Är Kyrkan ständigt föränderlig? I en oavbruten rörelse av teologiska skiftningar? Är talet om ortodoxi och apostolicitet en illusion av det som alltid måste förloras? Att ingenting i vår tids kyrka och teologi kan kännas igen från nytestamentlig eller fornkyrklig tid? Att det enda bestående är föränderligheten?

För det är med kyrka och teologi som med samhället och världen att allt förändras. Så är det. Allt är i rörelse. Inget är oföränderligt. Varje gång vi stiger ner i tidens flod är det en ny flod. Inte ens döden är stillhet. Destruenter mal ner våra förgängliga kroppar. Av jord har vi kommit och jord ska vi åter bli.

Förändring är inte detsamma som förbättring

Men förändring är inte detsamma som förbättring. Den myten, som historiskt är ganska ung, gjorde filosofen Georg Henrik von Wright upp med i Myten om framsteget (1993). Att genomskåda den gör oss inte till pessimister utan hjälper oss att skilja mellan goda och dåliga förändringar, mellan oundvikliga och påverkansbara processer.

Men kyrkan är en udda fågel i denna föränderliga värld. Hon inte bara hävdar sitt ursprung i och sin bundenhet till apostlarnas arv, till Bibelns oföränderliga ord och kyrkans tvåtusenåriga tradition, utan bekänner i den eukaristiska bönens doxologi vad som är »från evighet till evighet» – »i evigheters evigheter». Varken mer eller mindre.

Den bekännelsen förpliktar, i kyrkans liv, i teologin, i liturgins utformning, i balansen mellan vad som kan förändras eller är oeftergivligt. Vilken utveckling bör kyrkan främja?

Vilken Olle måste motas i grind? Att finna rätt balans mellan att förnya, förändra och bevara är nödvändigt för att inte kyrkan ska förlora sitt arv, sin identitet eller bli som sina medeltida kyrkobyggnader – ett musealt tros och kulturarv men inte en levande och bekännande tro.

I designvärlden vet man vikten av att förnya utan att förlora arv och identitet. Det yttre signalerar det inres värde. Att något är retro är säljande när det välkända får möta det förnyande. Likadant och ändå annorlunda. Ursprung och identitet syns medan förändringar och moderniseringar läggs som årsringar över det förgångna.

Så är det också med teologin och kyrkan. När rötterna kapas går identiteten förlorad. Det blir en modernitet utan historia, då Svenska kyrkan på några decennier förändrats mer djupgående, organisatoriskt och teologiskt i relation till Skrift och tradition, i synen på etik och moral, än tidigare under seklers gång. Banden till katoliciteten, till kyrkan i alla tider och överallt, har töjts till det yttersta.

En förnyelse som primärt bygger på fördjupad teologisk reflektion är ofta vitaliserande. Så var det med reformationen. Genom att återvända till källorna och fördjupa studiet av Skriften återfanns vad som gått förlorat. Reformationen stod länge i opposition till kyrka och samhälle. Den var inte i, av eller med tiden utan sökte vägen mot kyrkans framtid i det förflutna.

Men om förnyelsen och förändringen slår följe med samtidsutvecklingen och snarare speglar samhällets förändringar i åsikter, attityder och ideologier än bottnar i kyrkans tro och bekännelse leder den vilse. Om teologin blir en efterhandskonstruktion som skall motivera att kyrkans följer samhällets attitydförändringar, då kapas rötterna. Då är kyrkans identitet i fara. Kyrkan är då lika illa ute som när den drev handel med avlater och reliker – det som utlöste reformationen.

Finns det något avgörande ställningstagande under de senaste decennierna där Svenska kyrkan inte assimilerat samtidens uppfattningar i sin teologi?

Frågan måste ställas: Finns det något avgörande ställningstagande under de senaste decennierna där Svenska kyrkan inte assimilerat samtidens uppfattningar i sin teologi? Ämbetsfrågan löstes 1957–1958 mer politiskt än teologiskt. Synen på äktenskap och sexualitet har färgats av samhällsutvecklingen, inte av hur kyrkan förstått Skriften. Uppfattningen om abort speglar lagstiftningen som kom på sjuttiotalet. Tillämpningen av buden präglas av samhällets syn på helgdagen, gudsbilder och massmedia. Organisationsförändringarna är kopior av kommunernas och sjukvårdens otympliga organisationer, för att nämna några exempel, oavsett om vi ser negativt eller positivt på dem. Samhällets sekularisering har gnagt sig in i kyrkans hjärta.

Inom en snar framtid lär frågan om aktiv dödshjälp bli brännande. Biskopsmötet är avvisande och kyrkomötet har lämnat frågan därhän. Professor Staffan Bergström, ordförande för Rätten till en värdig död, drar en parallell till abortfrågan när han säger att om 10–15 år har vi gått »från ett kompakt motstånd, som jag och många med mig tolkar som väsentligen religiöst betingat, till en ganska generell accept... På samma sätt kommer också dödshjälp att bli accepterat i Sverige med tiden» (Dagens Medicin 26/6 2019). Religiöst motiverat motstånd ser han som irrelevant. Om Bergström får rätt, så lär kyrkan den dagen vifta bekräftande med svansen.

Men när kyrkans inställning bara bekräftar politiska beslut eller samhällsopinionen, när tolkningen av Skrift och Tradition mest plagierar omgivningens uppfattningar, då förlorar kyrkan i trovärdighet. Rimligen närmar sig kyrkan då den punkt när reformation i sann mening krävs.

Per Ewert visar i sin bok Landet som glömde Gud (2022) hur socialdemokratin tänkte sig att forma samhällsutvecklingen med social ingenjörskonst. Den nya människan, de rätta åsikterna och den nya friheten skulle mejslas fram och göras oberoende av auktoriteter som präster, lärare och föräldrar. Samma parti dominerar i dag Svenska kyrkan och motionerar om att fromhetstraditioner, som håller Skrift och apostolisk katolicitet högt, ska marginaliseras. För inte är det samkönade man ömmar för – den frågan är löst – utan om att partiets ideologiska genomslag ska bestå, om att Svenska kyrkan ska fortsätta att vifta med svansen i rätt ögonblick. Katolskt medvetna liksom lågkyrkliga fromhetstraditioner blir då ett hot som måste undanröjas.

På tal om Luther, frasen ecclesia semper reformanda est (kyrkan måste ständigt reformeras) är inte ett Luthercitat. Ändå används det ofta, nästan som ett missbruk, för att motivera kyrklig ombytlighet och följsamhet mot samhällsopinionen. Men som en påminnelse om att en kyrka i förändring måste återformas, re-formeras, utifrån sina rötter och sitt ursprung, utifrån Skriften och hennes djupaste tradition, så är den luthersk. Den utesluter varken förändring eller utveckling, men visar på vilken grund kyrkan måste vila för att inte fara vilse.