Ärkebiskopen – Svenska kyrkans främste företrädare

Ärkebiskopsvalet är avgjort. Antje Jackelén lägger ned sin stav den 30 oktober för att efterträdas av Martin Modéus. När denne installeras den 4 december blir han den 43:e evangelisk-lutherske ärkebiskopen i Sverige.

Ärkebiskopen är enligt Kyrkoordningen Primus inter pares, den främste bland jämlikar. Det är en tydlig markering i en evangelisk luthersk kyrka, att ärkebiskopen inte likt en påve står över övriga biskopar. Var och en av dessa är självständig i sitt stift.

Några uppgifter åligger emellertid särskilt ärkebiskopen: att denne leder biskopsmötet, viger nya biskopar, är ordförande i kyrkostyrelsen och kyrkomötets läronämnd samt representerar Svenska kyrkan internationellt. Ärkebiskopen är en viktig ekumenisk röst för vår kyrka.

Mer och mer har också ärkebiskopen kommit att bli Svenska kyrkans företrädare i samhället. Såväl media som kyrkans egna kommunikatörer har drivit fram den utvecklingen. Detta behöver inte vara fel. Det behövs en tydlig biskoplig röst som kan ge besked, ett ansikte som blir känt för allmänheten.

Att ta plats i mediabruset utan att bli en del av det är viktigt. Svenska kyrkan har mycket att säga i samhällsdebatten utan att säga vad alla andra säger.

Ändå är det avgörande inte att vara medial och synas i så många offentliga sammanhang som möjligt utan kunna ge besked som är förankrade i kyrkans tro och liv. Gränsen är hårfin mellan att tala som den främste bland jämlikar och att tala som den högste ledaren som dominerar de övriga. Det är t.ex. inte ärkebiskopens sak att uttala sig om lokala händelser i andra stift än det egna genom att ställa sig över ett annat stifts biskop.

Olika ärkebiskopar har lyckats olika bra med detta. Men att ta plats i mediabruset utan att bli en del av det är viktigt. Svenska kyrkan har mycket att säga i samhällsdebatten utan att säga vad alla andra säger. Kyrkan ska vara ett motljus snarare än en spegel av samhället. Får vi en ärkebiskop som kan vara detta?

Biskop Martin Modéus har en gedigen bakgrund och är väl rotad i Svenska kyrkan. Han prästvigdes 1986 för Växjö stift och har tjänstgjort som vanlig församlingspräst i Byarums pastorat i Småland och i Tullinge–Tumba pastorat i Stockholm. På stiftsnivå hade han som enhetsledare ansvar för gudstjänstutveckling i Stockholms stift. 2011 vigdes han till biskop i Linköping. Han disputerade på avhandlingen Sacrifice and Symbol, som utgår från offerriter i templet på Gamla testamentets tid och ger förståelse för varför vi firar gudstjänst.

Han har även varit ledamot i Svenska kyrkans teologiska kommitté och i kyrkohandbokskommittén. Förankringen i församlingslivet märks i hans böcker. Hans gedigna konfirmandmaterial präglade konfirmandarbetet i hela Svenska kyrkan under 90-talet och in i det nya milleniet. I sina böcker om gudstjänsten är han både teologiskt reflekterande (t.ex. Gudstjänstens kärnvärden 2005) och ger handfasta redskap för en vanlig gudstjänstfirande församling (t.ex. Kyrkans förbön 1990 och 2009).

Boken Tradition och liv visar kanske tydligast vad vår nye ärkebiskop vill förmedla. Med ena benet i den allmänmänskliga myllan av högtider och traditioner, såväl kyrkliga som profana, knyter han an till kyrkans erfarenheter av vem Gud är men ger också åt den vanliga människan en teologisk förståelse av sig själv och tillvaron. Vi anar en längtan efter att göra teologin och kyrkans värld begriplig och meningsfull för varje människa.

Vågar vi hoppas att detta också ska prägla Modéus ärkebiskopstid? Att han blir en företrädare djupt förankrad i svenskkyrklighet och andligt liv, som samtidigt talar folkets språk och visar på teologins bidrag i ett samhälle som annars enbart präglas av effektivitet och nyttotänk?

Varför blev då Martin Modéus vald? Uppvuxen i Jönköping, kyrkligt fostrad i Kyrkans Ungdom har han sedan vandrat hela vägen genom den kyrkliga hierarkin. Alltid i den kyrkliga mittfåran utan att stöta sig med någon vare sig åt höger eller vänster. Välformulerad och tydlig med vänliga svar. Svenska kyrkan får en ärkebiskop som inger fromhet och trygghet om än utan större överraskningar.

I stridsfrågor har Modéus aldrig stuckit ut utan gett den teologiska underbyggnad som samhällsklimatet krävt. Politiskt balanserad utan att göra väsen av det. Men i honom får vi också en ärkebiskop som vågar tala om Jesus Kristus.

Frågorna vid hearingen inför ärkebiskopsvalet rymde allt utom kristendomens kärna och stjärna. Modéus fick själv påminna om det självklara och nödvändiga att Jesus är centrum i kyrkans tro och bekännelse. Som nyvald ärkebiskop vittnade han i intervjuerna i riksmedierna lika självklart om Jesus.

Det bådar gott. Annars tigs det för det mesta om Jesus i den offentliga debatten. Ärkebiskopens, och övriga biskopars, viktigaste budskap handlar inte om flyktingar, pride, gruvbrytning eller klimatkriser utan om Kristusbekännelsen. Det borde vara självklart, men kyrkfolket såväl som alla andra behöver höra det och se konsekvenserna av den bekännelsen.

I SPT:s intervjuserie med våra biskopar betonade Modéus att kyrkan måste vara lokal. De nära relationerna och arbetet på församlingsnivå tillhör kyrkans kännetecken och styrka – en viktig markering när pastorat slås ihop till storpastorat och besluten tas allt längre bort från församlingarna. I storpastoraten ser Modéus en möjlighet för församlingar att ha olika profiler – men det förutsätter att kyrkoherdar och kyrkoråd främjar och inte, som sker på många håll, motarbetar detta. För kyrkan finns inte för att likt koncerner leverera religiösa tjänster eller avkänna vart tidsströmmarna flyter.

Det finns förväntningar på en ny ärkebiskop, rent av orimliga förväntningar. Men SPT:s önskan är att Modéus ska fokusera på vad denne redan i viss mån uttryckt:

• Inspirera till en frimodig tro och bekännelse, en ny Jesusglädje och Jesuskärlek.
• Inspirera till en förnyad missionsiver så att levande församlingar växer fram i vårt land.
• Inspirera till levande gudstjänster, till en liturgisk och sakramental glädje, till predikans förnyelse och fördjupning i bibelordet.
• Våga betona den lokala församlingen framför storpastoratens dominans. Och vara lokal mitt i de nationella och internationella perspektiven.
• Våga vara så ekumenisk att inte bara i mötet med andra kyrkor utan även inom Svenska kyrkan en mångfald av fromhetstraditioner ska få leva och utvecklas.
• Våga bidra till att de partipolitiska ideologiernas inflytande minskar och att Svenska kyrkan i verklig mening blir en fri kyrka.
• Våga bidra till att Svenska kyrkans identitet som en del av Kristi kyrka stärks mitt i en pluralistisk värld.