Asocial ingenjörskonst

Beläggen hopar sig: att det fanns en medveten agenda bakom de djupgående förändringar som vi sett i det svenska samhället under det senaste seklet, en tydlig avsikt att avkristna Sverige och svenskarna, att desavouera varje god auktoritet i kyrka, skola och familj – i den ordningen och ända in i familjens kärna. Så skulle barnen enligt paret Myrdal frigöras från »sina föräldrar som gensvar på ’en alltmer intensiv föräldrapåverkan och tillgivenhet’» (Ewert s. 129).

Fakta beläggs i böcker som Per Ewert, Landet som glömde Gud (2022, recenseras i detta nummer), Klas Hansson, Kyrkomöte och partipolitik: politisk påverkan på Svenska kyrkans kyrkomöte 1930–2018 (2019), Johan Sundeen, 68-kyrkan: svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965–1989 (2017). Och inifrån svenskarnas mesta parti skriver Jesper Bengtsson i Reformismens väg (2020) om partiets lyckade strategier och genomslag – partiet som med social ingenjörskonst förändrade Sverige.

Men blev det bra? Åtminstone Tage Erlander kom att mot slutet uttrycka oro över utvecklingen. Att lärare inte längre skulle vara lärare utan mentorer och handledare? Att kunskap skulle underordnas partiideologin? Att barnets bindning till sina föräldrar sågs som problematisk? Nog finns det anledning att fundera över varför det så ofta i dag talas om anknytningsproblem bland många yngre. Och för kyrkans del, att hennes identitet i Kristus urholkats.

Nyligen handlade en ledare i SPT (26/2022) om att »svenskarna är minst lagom i världen». För vår självbild är den motsatta, att vi är de mest normala av de normala. Ingen kan bli mer lagom i åsikter och värderingar än en alldeles vanlig svenssonsvensk. Det är bara det att en vanlig svensk är vanlig bara i Sverige. Länge var Sverige ett föredöme i världen. Låg brottslighet, stark solidaritet, ett folkhem där alla kände sig hemma. Och en social ingenjörskonst som experimenterade utan att det var evidensbaserat med frontfigurer som Alva och Gunnar Myrdal, Stellan Arvidson och Olof Palme.

Så plötsligt brast allting. Under ytan gömdes någonting så oroande att somliga i svenskarnas mest dominerande och styrande parti gång på gång »inte såg det komma».

Ideologisk blindhet är fascinerande. Då riskerar det att hända som varje bibelläsare vet: om en blind leder en bind faller båda i gropen. Den ideologiska blindhet som rått har kanske en enkel förklaring, att så länge allt stod väl till så tog de dominerande ideologierna åt sig äran för att allt stod väl till – enligt Bibeln en välkänd slogan från falska profeter.

Men kanske förklaringen var en annan, en som ingen insåg eller ville erkänna. Att arvet efter den kristna tron, efter katekesens undervisning, efter att leva med ansvar inför Gud, föranledde normalsvensken att handla hyfsat rätt och leva enligt god moral under Guds beskydd och i förtröstan på dennes försyn. Så länge som efterdyningarna av det kristna arvet var märkbara så fungerade det. Då fanns ett inre minne av vad som varit men som gått förlorat när generationerna avlöste varandra. Då behövde inte Tegnérladans gudsöga i taket, som ofta uppfattades mer som vaktande än vakande, ersättas av övervakningskameror. Kristen tro var så inkulturerad i folkdjupet att ingen såg att den höll på att avkultureras. Inte heller att de fanns som drev på den utvecklingen.

Per Ewerts populärvetenskapliga version av hans egen avhandling är talande: Landet som glömde Gud! Men själva avhandlingens titel är lika belysande: Moving Reality Closer to the Ideal. Alltså, om kartan inte stämmer, bygg om landskapet. Innehållet är en ögonöppnare inför den partipolitiska ideologiska blindheten. Att det inom socialdemokratin fanns en medveten strategi att demontera de mest samhällsbärande relationerna, visar Ewert övertygande. Citaten från de ideologiska profeterna är många. Övriga partier följde aningslöst efter, att först skulle kyrkan, sedan skolan och sist familjen dekonstrueras för att ersättas av partipolitisk och socialdemokratisk ideologi.

Vad Ewerts magnum opus inte har utrymme för – därtill torde ämnet vara alltför stort – är medias roll. Även i ett mer lågmält medialt landskap än dagens kunde påverkan vara enorm. Genomslaget för det sociala ingenjörsprojektet hade inte lyckats om inte en ideologiskt följsam mediakör varit dess profet. Dagens mediavärld är mer högljudd, mer dominerande men också mer splittrad. Då läste i princip alla samma dagstidningar och public service var ensam mediaherre på täppan. Hyland var Hyland och var den tidens enda alternativ till dagens Hotel Romantik.

Men kyrkan då? Passiv åskådare? Kanske inte men näst intill. Motstånd fanns men marginaliserades. Partipolitiseringen av biskopstillsättningar började tidigt och kyrkomötets sammansättning ändrades för att säkra de politiska partiernas dominans. Svenska kyrkan blev till det kungliga salighetsverket, som Arthur Engberg uttryckte det. Men nationalkyrkans dilemma är att hon kan förhålla sig ganska fritt till trosbekännelsens ord om kyrkan som en enda, helig, allmännelig och apostolisk. Nationalkyrkan kan vara sig själv nog, en utveckling som syns inte bara i de protestantiska kyrkorna utan också i de ortodoxa kyrkorna, där Rysslands ensidiga angrepp på Ukraina gör kyrkorna till varandras fiender.

Staten höll sitt vakande öga över utvecklingen så att den blev den önskade. Därmed desavouerades Bibelns auktoritet och troheten mot kyrkans tradition.

Medan sekulariseringsprojektet pågick i skola och familj, demonteringen av den sunda auktoriteten, så trätte kyrkan om ämbetet och slet med Hedeniusdebatten. Staten höll sitt vakande öga över utvecklingen så att den blev den önskade. Därmed desavouerades Bibelns auktoritet och troheten mot kyrkans tradition.

Partipolitik behövs. I staten, i de statliga beslutsorganen. Partiideologier behövs och prövas av folket i varje valrörelse. Men partipolitik och partipolitiska ideologier behövs inte – i kyrkan. Det är häpnadsväckande inkonsekvent att partier som i kyrkomötet förbinder sig till Kyrkoordningens inledningsparagrafer och Svenska kyrkans grundläggande dokument samtidigt agerar under andra premisser i riksdag och skiftande regeringsbildningar. Eller deltar man i kyrkomötet med fingrarna korsade bakom ryggen?

Svenska kyrkan är i dag mindre fri än någonsin. Hon tycks även sakna både vilja och förmåga att bryta den partipolitiska dominansen. Därtill krävs att partierna själva gör en reträtt. Biskoparna är uppbundna och ve den biskop som bryter mot normen. Medias vargflockar lär då släppas lösa.

Men murar har fallit förr, imperier har lösts upp medan Kristi kyrka har bestått. Där ligger hoppet.