Att bygga församling – Erfarenheter från ett församlingsbygge, I
Vad vill vi med våra församlingar? Status quo? Uppgivenhet eller frimodighet? Går det att vända en negativ trend? Börja från början? Vad är de anställdas ansvar och de frivilligas delaktighet? Diakon Kerstin Persson, som under många år var församlingspedagog och senare diakon i Två Systrars kapell i Kalmar, delar här med sig av sina erfarenheter från ett församlingsbygge – från allra första början.
Jag har letat efter ett citat, men inte hittat var jag läst det. Därför citerar jag lite löst ur minnet. »Den där timmermannen från Nasaret, vad gör han nuförtiden? Han bygger vidare!»
Det ger en rätt infallsvinkel, när det handlar om att bygga församling. Det är inget som sker en gång under en begränsad period, utan det är ett fortgående arbete. Viktigt att komma ihåg vare sig man har församlingsarbete som levebröd eller man är en engagerad lekman: livet i församlingen har samma villkor som livet i övrigt. Ibland går allt som på räls. Ibland går det inte alls.
1969 kom jag till Kalmar som församlingssekreterare. Då var Kalmar församling fortfarande en enhet. Den var sedan länge indelad i distrikt, enligt uppgift landets äldsta distriktsindelning, men delarna var inte särskilt självständiga. Hände något i centrum gick kyrkfolket man ur huse för att vara med.
Min uppgift var att samordna undervisningen i olika åldrar med tonvikt på barn, konfirmander och ungdomar.
Redan från början blev det så att jag fick visst ansvar för Norrliden, en ny stadsdel där församlingen inte hade någon stödjepunkt som Pehr Edwall, min dåvarande chef, brukade säga. Stödjepunkt var någon sal – Tegelviks-, Skälby-, Nyhems-, Funkabo-, Skräddaretorps- och allt vad de hette. De fanns företrädesvis i någon källare. Samma höst fick jag i uppdrag att tillsammans med en av prästerna skaffa lokal och starta söndagsskola och föräldragrupp på Röda gatan i Norrliden, Kalmars då nyaste stadsdel.