Att hamna rätt när man kört fel

Bilvägen slingrar fram genom landskapet jag aldrig tidigare besökt. Mitt mål är en avlägsen utpost i kristenheten, en landsortsförsamling där jag ska göra ett gästspel. Till min hjälp att hitta har jag telefonens GPS, som med trygg röst ledsagar vid varje vägskäl: »om femhundra meter, sväng vänster» och hon lämnar mig inte förrän jag svängt av på rätt ställe: »Sväng VÄNSTER!»

Förr i tiden, före GPS:en, var vilsna resenärer hänvisade till KAK:s bilatlas. Den fungerade bäst om man hade bisittare som kunde dirigera från passagerarsätet. Reste man ensam, blev det till att stanna emellanåt och läsa kartan, vilket var bra, för det tvingade en till pauser i bilkörningen.

I en kort, och lätt förgäten mellanperiod, hände det att jag skrev ut en karta från Google innan resan startade. Tyvärr ledde denna karta ibland till fel plats, särskilt om målet var till exempel Hov i Västergötland, som det finns alldeles för många av för att Google ska hitta rätt...

GPS:en är bättre. Hennes tålamod är oändligt. Hon lägger ingen värdering i om jag kör fel. Det blir ingen fällande dom, utan i det ögonblick jag lämnar hennes rutt – av misstag eller med berått mod – meddelar hon att ny rutt beräknas, och leder mig varsamt vidare utifrån det val jag nyss gjort. Att jag lagt några hundralappar i bensinkostnad på att köra fel har hon heller ingen åsikt om.

Ibland tänker jag på Gud som en GPS på livets väg.

Det är inte alltid lätt att hitta rätt väg, även om jag har blicken fäst på Jesus. Min tro är att på så vis hittar jag himmelriket, som är målet. Men vägen dit slingrar sig genom landskap jag aldrig besökt. Det är lätt att bli tveksam i livets vägskäl. Höger eller vänster? Om jag tar vänster, blir det då en omväg som kostar?

Jag tror att Gud, likt GPS:en, fast med oändlig kärlek, vill leda mig vidare utifrån de vägval jag gör. Val som kan bli fel, på grund av okunnighet, obetänksamhet eller rentav för mycket tankearbete. Gud dömer mig inte för att jag råkade ta en omväg. Själv är jag en betydligt hårdare domare som dessutom har lätt att ge upp om jag inte direkt finner rätt väg. Och jag är inte nådig mot mig själv om jag slösar tid och resurser på »fel» saker!

Men Gud är nådig.

Den omväg jag tog i livet, kan Han vända till en resurs inför min fortsatta färd. Kostnaderna blir krediter, som jag kan använda längre fram. Precis som när jag på min bilfärd kör fel och råkar hitta en oändligt vacker utsiktsplats, som jag inte fått uppleva om jag kört rätt hela vägen.

I år hoppas vi kunna framföra Bachs Magnificat med församlingens körer. En fras i Magnificat lyder: »Gud håller sitt löfte till våra fäder; att förbarma sig över Abraham och hans barn till evig tid.» Med detta löfte om förbarmande och nåd från Gud vågar jag på vacklande ben anträda resan på livets slingrande väg genom det okända landskapet 2022.

Maria Löfberg