Att korrigera Guds »misstag»

Att Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem (1 Mos. 1:27), tillhör Bibelns mest kända och självklara konstateranden. Aldrig sedan påståendet för sisådär tretusen år sedan sattes på pränt på en papyrusrulle har det ifrågasatts. Människans två-enighet har varit självklar. Människan framträder som man och kvinna. Den enskilda personen är kvinna eller man.

Så har det varit intill dessa yttersta tider. I dag tänker vi annorlunda. Vad Simone de Beauvoir hävdade i Det andra könet (1949), att »man föds inte till kvinna, man blir det» har blivit etablerad sanning med tillägget att kön är en kulturell konstruktion, inte ett biologiskt faktum. Och att det finns fler än två kön.

Var det då ett misstag av Gud att skapa människan till sin avbild, till man och kvinna? Ett misstag som vår tid lärt sig att korrigera? Är det dags för människan att rätta Gud? Som biologiskt och objektivt faktum är en sådan rättelse omöjlig. Men som ideologisk sanning, subjektiv känsla, personlig erfarenhet och juridisk lagstiftning är det möjligt. Individens egen känsla får trumfa objektiv realitet.

Frågorna om kön, könsidentitet, könsdysfori behöver ställas i ett större sammanhang av individualism och självförverkligande. Självförståelse är fundamentalt för den enskilde även om det kan ta ett helt liv att nå dithän.

Det har inte blivit lättare i vår tid. Det egna jaget, den egna personligheten, har blivit utbytbar. Eller som en reklamskylt hos en frisör undrade: »Vem vill du vara i dag? Byt frisyr!»

För några år sedan menade en livsstilsideolog på ett seminarium för affärsfolk att »vi måste sluta att vara så förbannat normala – Normal AB är snart bankrutt. Det nya folkhemmet är som vore det designat av IKEA, vi får själva skruva ihop våra liv.» Så vem är jag? Vem vill jag vara? Vi måste själva rota bland skruvar som moral, etik, identitet, relationer – och könsidentitet – för att hålla ihop våra liv.

Tveklöst finns inte så få, även om de räknas i promille, som har könsdysfori. I detta finns smärta och ensamhet. Få kan förstå, få delar erfarenheten, få vet vad det är att leva med en inkongruens mellan yttre kön och upplevt kön. Enligt Socialstyrelsen hade år 2018 totalt 5841 personer (0,06 procent av befolkningen i Sverige) någon könsdysforidiagnos. I genomsnitt ansökte 11,6 personer per år 1972–1992 om ändring av könstillhörighet.

På 2010-talet förändrades detta radikalt. År 2018 ansökte 446 personer om ändrad könstillhörighet.

Utvecklingen har under de senaste åren varit lavinartad. Kanske därför att de som levt med en könsinkongruens mellan upplevt kön och kroppens yttre gestalt tidigare blivit osynliggjorda? Eller kanske för att det blivit en social våg? Ett sätt att hantera andra karaktärsdrag som någon form av autism eller ångestproblematik?

Frågorna är obesvarade men, som Jovanna Dahlgren, professor i barnendokrinologi, nämner i sin artikel i detta nummer av SPT, så »höjs röster från vetenskapligt håll att det är ännu viktigare i dag att utreda samsjuklikhet med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning samt annan psykisk sjukdom. Detta är särskilt angeläget med tanke på att under de senaste åren har fler och fler personer trätt fram som bytt kön under tonåren men sedan ångrat sig.»

Bland dem som genomgått könskorrigering finns oroande många »ångrare». Det en gång givna könet visade sig vara den gåva som väntade på att upptäckas och bli mottagen.

Men efter riksdagens beslut om ändrad lag om juridiskt kön måste även andra frågor ställas. Beslutet föregicks av en intensiv polariserad och moralistisk debatt. Eftertänksamheten saknades. Den långsamma reflektionen försvann i brådskan. I åsiktsflödet drunknade frågor som: Bör en persons kön avgöras av dennas egen subjektiva känsla eller av ett biologiskt faktum, av vad en objektiv analys och kunskap konstaterar? Könsbestämning är en sak, könsroll en annan men kan gestaltas olika. Könskromosomernas uppsättning är en sak, könsupplevelse en annan men kan få olika personliga uttryck.

För att låna titeln från en av Jane Austins romaner, Sense and Sensibility, både förnuft och känsla, objektivt faktum och subjektiv känsla behöver respekteras. Men vad ska vara normerande i kollektivet? I det juridiska? Ingen får förvägras rätten till sina känslor och upplevelser, men inte heller bör de egna känslorna ta utrymme från andras. Friheter krockar med varandra.

Därför krävs objektivitet i det juridiska och allmänna. Ett samhälle dominerat av total individualism och behärskat av subjektiva uttryck förlorar det objektiva som korrektiv i det gemensamma. Vad som sker på individplanet bör rimligen inte styra de allmänna reglerna – undantagen bör inte prägla det gemensamma. Däremot måste undantagen vara integrerade i det gemensamma, annars blir gemenskapen sargad.

Ur kristen synvinkel berör frågorna även det skapelsegivna, inte minst om människan själv. I namngivningsceremonin i Bibelns första kapitel ger Gud människan rätten att namnge alla företeelser i tillvaron. Språket formas. Orden växer fram. Genom ordrikedomens alla begrepp förstår människan världen för att råda över den.

Men människan får inte namnge sig själv utan Gud namnger henne, en markering att Gud är hennes och alltings skapare och Herre. I skapelsen nedläggs givna gränser för människan. Hon råder inte över sin födelse, sin livstid och sin död – eller över sitt genus.

I dag kan hon utifrån vetenskapliga rön själv styra och förändra detta givna. Men gör det henne lyckligare? Sannare? Blir hon mer människa? Rentav övermänniska? Människa över Gud, inte under Gud? Inte ens i ögonhöjd med Gud?

När Gud är död är människan gud. Tanken väckte jubel hos en filosof som Nietzsche, men förfäran hos andra som Camus, Kierkegaard och Kołakowski, Även om talet om Guds död är betydligt överdrivet, så agerar människan i dag som om hon vore Gud. Men är människan en värdig arvtagare? Förmår hon axla ansvaret att göra världen bättre?

En sekulär stat kan inte utgå från en kristen skapelsesyn, men det måste kyrkan göra. På den synen vilar människans värde och värdighet. Kyrkan får aldrig förlora vördnaden för någon människa oavsett vilken självförståelse den enskilde har t.ex. om sin egen könsidentitet. Men kyrkan får heller aldrig förlora den kristna skapelsesynen, att människan i sin två-fald är Guds avbild.