Banal etik och misstänksamhetens kultur i kyrkan

är rubriken på en gästledare i Kyrkans Tidning (nr 39/2022) av Susanne Wigorts Yngvesson, professor i etik vid Enskilda högskolan i Stockholm.

Rubriken aktualiseras av den Uppförandekod för Svenska kyrkan på nationell nivå som alla med uppdrag i Svenska kyrkan förväntas underteckna. Men, som Yngvesson skriver, så är det »högst oklart vad man skriver under. Risken är uppenbar att man banar väg för både funktionell dumhet och en misstänksamhetens kultur.» Vad som sedan följer är närmast farsartat, ett under av kontroll och koder och policyer. Omfattningen av »uppförandekoden» är uppenbarligen ofattbart omfattande.

Kyrkostyrelsen, skriver Yngvesson, beslöt om uppförandekoden »2016 och gäller för fast anställda likväl som för frilansaren som gör en insats i 45 minuter. Vad är det man undertecknar? Det är inte helt enkelt att lista ut bakom kodorden. Utöver att följa svensk lagstiftning ska man också följa ’internationella konventioner om mänskliga rättigheter, miljöhänsyn och antikorruption’». Och vidare: »utöver huvuddokumentets tre sidor hänvisas till tolv policydokument plus ytterligare två för arvoderade deltagare i Svenska kyrkans internationella arbete. Det är exempelvis lönepolicy, jämställdhetspolicy, miljöpolicy och finanspolicy. Tillsammans med det tresidiga dokumentet utgör hela uppförandekoden 101 sidor plus tre policyer som jag inte hittar på Svenska kyrkans hemsida. Det är mycket text och inte enkelt att hitta dem utanför intranätet. Jag anar att de flesta skriver under utan att läsa igenom allt eftersom kodorden signalerar goda värden utan större förpliktelser».

Som Yngvesson konstaterar är det »med hög svansföring» som Svenska kyrkan krattar »manegen för den banala etiken. Företagsekonomen Mats Alvesson benämner denna sorts policy ’funktionell dumhet’ och filosofen Jonna Bornemark talar om ’förpappring’».

Trots det muntra i omfattningen av dokumentationen, så hade Yngvessons gästledare inte föranlett någon kommentar i SPT om det inte var för vad som kommer sedan, nämligen att i uppförandekoden finns noggranna instruktioner för hur de »som bryter mot (den otydliga) uppförandekoden ska anmälas: ’Misstänkta fall rapporteras till närmsta chef, HR-chef eller till uppdragsgivaren’. Var och en som skriver på förväntas alltså delta i spaningen efter misstänkta fall».

Yngvessons fråga blir: »Är det rimligt med en sådan anmälningskultur i kyrkan? Vad gör den med de anställda sinsemellan och hur ska den stackars frilansaren förhålla sig till dessa krav?»

Gästledarens rubrik sätter fingret på något djupt oroande i Svenska kyrkan – en atmosfär av att anmäla, ange och misstänkliggöra dem som ses som dissidenter, som är obekväma eller för sitt samvetes skull inte förmår följa med i de etiska och teologiska nyordningar som kommit att prägla Svenska kyrkan under senare år.

En sak är att anmäla övergrepp, pedofili, ekonomiska oegentligheter och andra kriminella handlingar. Men angiveriet har kommit att tillämpas i helt andra sammanhang. I SPT:s ledare i detta nummer (som förelåg färdig innan Yngvessons artikel publicerades) ges flera exempel. Eneroths motion om att till Domkapitlet ange den präst som misstänks ha avstått från att viga ett samkönat par just därför att det är samkönat. Utvärderingar av och vittnesbörd från Svenska Kyrkans utbildningsinstitut om att prästvigningskandidater anges och kallas till korrigerande samtal. För att inte riskera att utsättas för en strukturell åsiktsmobbning tiger många med sina teologiska ståndpunkter om de inte är helt konforma med mainstream.

Kanske skulle denna 101-sidiga uppförandekod kunna sammanfattas i Svenska kyrkans värdegrund om vilken man kan läsa på webbsidan: »Svenska kyrkans värdegrund definierar kyrkans grundläggande värden och värderingar, som vi vill utgå ifrån i både handling och ord. Svenska kyrkan strävar efter varje människas lika värde, arbete för fred, försoning, rättvisa och hållbarhet i harmoni med värdegrunden. Svenska kyrkans värdegrund genomsyrar hela vår organisation och verksamhet i Sverige och internationellt. Den är vägledande i arbetet för mänskliga rättigheter, jämställdhet, barnets bästa, en hållbar värld och emot sexuella trakasserier, övergrepp och diskriminering».

Detta är bra, angeläget, en värdegrund i det godas tjänst. Problemet är bara att Svenska kyrkan inte har antagit någon sådan värdegrund. Den finns inte som ett dokument antaget av kyrkomötet eller något som Kyrkoordningen anger. Av en mejlväxling mellan Anders Brogren, kyrkokansliet, undertecknad redaktör och Cristina Grenholm publicerad i SPT (nr 22/2020 och 1/2021) framgår att intentionen finns men formuleringen saknas. Det är problematiskt att medarbetare i Svenska kyrkan ska förhålla sig till och arbeta efter en värdegrund som aldrig beslutats – som inte finns. Kanske består den obefintliga värdegrunden av vad Yngvesson kallar för »banal etik», av värdeord och signalord som är svåra att definiera.

Som Yngvesson visar har ärkebiskop Antje Jackelén tagit tydligt avstånd från misstänksamhetens kultur – i regeringen. Yngvesson skriver: »Trots den nationella kyrkans krav på den egna verksamheten kan kritik av samma fenomen riktas mot andra, exempelvis mot regeringen. I en debattartikel i GöteborgsPosten den 9 juni i år med rubriken Dra inte all religion över en kam, skriver presidiet för Sveriges kristna råd, bland andra ärkebiskop Antje Jackelén: ’Kraven på kontroll på varje enskild aktör inom en organisation blir orimliga och skapar en misstänksamhetens kultur. Det är otydligt var mandatet att avgöra var skuldfrågor ska ligga. Sammantaget skapar det en rättsosäkerhet, på sikt för hela civilsamhället.’»

Även om vi i skrivande stund inte fått ett tydligt uttalande från biskopskollegiet tycks flertalet avvisa Eneroths motion. Vågar man tro och hoppas att man inte vill ha mer av denna »misstänksamhetens kultur» i kyrkan? Av rättsosäkerhet? Att den kontrollmentalitet som riskerar att förgifta atmosfären i Svenska kyrkan är långt farligare än några präster som inte alltid är beredda att förrätta varje vigsel.

Åter till Yngvessons artikel om uppförandekoden. Den avslutande kommentaren är nöjsam: »Ovanför raden där dokumentet ska signeras står: ’Jag förbinder mig att följa och att hålla mig uppdaterad på de riktlinjer och policys som gäller.’ Det finns inget slutdatum så förmodligen gäller detta livet ut ...»