Begravningssed i förändring
Nyligen har en rapport om begravningssedens förändringar under de senaste tio åren presenterats: En »riktig» begravning. Förändringar i begravningsseden inom Svenska kyrkan 2010–2020.
Andelen begravningar enligt Svenska kyrkans ordning har under den senaste tioårsperioden minskat från 81 till 65 procent av det totala antalet i Sverige. Minskningen med 16 procent förklaras endast delvis av ökningen av de borgerliga begravningarna med 6 procent, från 8 till 14 procent. Den förändrade befolkningsstrukturen med alltfler som har annan religiös tillhörighet än Svenska kyrkan är således en viktigare orsak till förändringen.
Så kallade direktbegravningar utan känd ceremoni har blivit vanligare – en ökning från 2 till 11 procent – liksom begravningsgudstjänst med urna i stället för kista. En orsak här är förstås pandemin, vilken på flera sätt påverkat begravningsseden. Som rapporten visar har kremering och akt med urna ökat, eftersom det ofta inte funnits något annat val, liksom att nya former för avsked och tacksägelse också uppstått som en följd av restriktionerna. Livesända begravningar har introducerats och är något som både begravningsbranschen och Svenska kyrkans församlingar är eniga om har kommit för att stanna, vilket ställer nya krav på digital infrastruktur i kyrkorna.
Men frågan måste ställas vad som händer i ett samhälle där vi i minskad utsträckning samlas i en fysiskt närvarande gemenskap ens vid en begravning? Får avskedet samma betydelse för sorgeprocessen om det sker via en webbsändning som när man kan gå fram och röra vid kistan? Böja sig i vördnad och tacksamhet inför den döda? Synas med sina tårar? Eller är det ett tecken på förytligande av känslor och relationer?
Skälen att inte hedra den döda med sin direkta närvaro kan vara många, långt att resa och att tiden inte räcker till – men är det skäl nog? Vilka händelser och skeenden i en människas liv får i framtiden ha genomslag i reallife-möten? Ett dödsfall i familjen, en begravningsgudstjänst får för många inte påverka en inrutad vardag, en planerad resa eller andra engagemang. Begravningsgudstjänsten ska klämmas in mellan många olika åtaganden. Döden får allt mindre plats i kalendern.
Rapporten visar dock att orsaken till ökningen av »direktare» är mer komplex än tidsbrist och att man vill undvika att konfronteras med döden. Även vid direktbegravningar kan ceremoniella inslag förekomma. Ett annat skäl kan vara att de närmast anhöriga samlats till avsked vid dödsbädden och därför menar att det kan räcka.
Det ska sägas att undertecknad endast hunnit ta del av pressreleasen och ännu inte läst rapporten i sin helhet (SPT återkommer senare till den). Men en iakttagelse som åtminstone många präster kan ha erfarenhet av är de mer komplicerade familjestrukturer som i dag är vanliga, något som rimligen också kan påverka begravningsseden. En »direktare» kan vara att föredra när det finns egna barn och särkullbarn, tidigare relationer och anhörigas inbördes komplicerade förhållanden. Alla är inte alltid beredda att möta de som kan väntas komma på en begravning. Enklare då med en »direktare» för att i stället ha mindre och mer informella privata minnesstunder.
Rapporten konstaterar att det inte finns någon statistik över förekomsten av privata minnesstunder. Därför har begravningsbranschen börjat använda termen »begravning utan känd ceremoni» om denna typ av begravningar.
Rapporten bekräftar vad många präster, åtminstone i storstadsmiljöer, har erfarenhet av, att det exempelvis blivit allt viktigare med valfrihet och att kunna sätta en personlig prägel på det sista avskedet. Kraven på att präst och kyrkomusiker ska vara tillmötesgående i fråga om musikoch psalmval – om ens psalmer accepteras – har ökat markant. Det är inte längre kristen tro som ska uttryckas i musikvalen utan den dödes personlighet.
Möjligheten för anhöriga att själva agera har alltid funnits men har under senare decennier minskat. Vad som var vanligt förr, som tal vid kistan och några personliga ord vid avskedet, tycks delvis börja återkomma.
Frågan är vad och vem som driver förändringarna. Är det prästerna? De anhöriga? Eller begravningsbyråerna? De senare betonar uttryckligen valfriheten och det personliga anslaget. Det en gång självklara samarbetet med begravningsbyråerna är inte alltid längre lika enkelt. Präster ställs ofta inför färdiga förslag och ibland direkta krav framförda genom och drivna av begravningsbyråerna. Dessa vill gärna se sig och agera som huvudansvariga för begravningsgudstjänsternas genomförande framför prästerna. Bara detta kan vara skäl nog att bejaka kyrkliga begravningsbyråer, en fråga vars förutsättningar på nytt har undersökts och lär komma till kyrkomötet under nästa mandatperiod.
Ytterligare en skillnad är den information som finns på många begravningsbyråers hemsidor jämfört med Svenska kyrkans hemsida. Valfriheten framhävs på de förras medan kyrkans hemsida är ytterligt torftig med avsaknad av teologisk reflektion om betydelsen av de olika momenten i begravningsgudstjänsten. För kyrkan betonar inte bara avskedet utan överlåtelsen, inte bara vad som varit utan också vad som väntar. En begravning med eller utan hopp gör skillnad. Både för den avlidna och för de anhöriga.
Utan att ännu har läst rapporten finns många frågor att ställa som exempelvis hur skillnaden mellan stad och land kan förklaras. Handlar det enbart om att förändringarna går långsammare på landsbygden än i storstaden? Eller kan sådant som att i en landsförsamling är närheten till och samhörigheten med – trots större geografiska avstånd – prästen och församlingen större än i storstaden vara en faktor? Att mindre anonymitet främjar sedens bevarande? Att det i en landsbygdsförsamling kanske finns en tydligare kontinuitet vad gäller präster och personal? Att bokningen av en begravning inte görs via en distanserad och anonymiserad central expedition utan i den personliga kontakten?
Att få sådana frågor undersökta och besvarade skulle vara intressant. Det skulle även ge perspektiv på hur ett församlingsliv byggs och vilka pastorala strategier som främjar gudstjänstliv och församlingsverksamhet. För den pastorala kollaps som vi i dag ser i många storpastorat kräver forskning, reflektion och åtgärder. Inte bara vad gäller begravningar.
BL
Rapporten En »riktig» begravning. Förändringar i begravningsseden inom Svenska kyrkan 2010–2020 är författad av forskarna Andreas Sandberg, Lena Sjöberg och Kristina Helgesson Kjellin vid kyrkokansliet i Uppsala. Den bygger på statistik från begravningsbranschen, Statistiska centralbyrån och Svenska kyrkan, samt fördjupande intervjuer med medarbetare i sex församlingar inom Svenska kyrkan i olika delar av landet och representanter för begravningsbyråer i dessa församlingars närhet. Rapporten har också analyserat material från webbsidor hos Svenska kyrkan och begravningsbyråer.