Bikten och församlingens helande

Prästgårdsteologi, utmaning 3

I denna tredje utmaning i att bygga ett levande församlingsliv tar författaren, professor em., upp bikten som en självklar del i ett kristet liv. Bikten är å ena sidan privat. Vad som där sägs stannar mellan konfidenten och prästen. Å andra sidan är den en angelägenhet för hela församlingen för att bevara dess friskhet. Bikten är en bekräftelse och fortsättning av livet i dopets nåd.

Ett av de svåraste problemen med bikten i Svenska kyrkan är de föreställningar som är i svang om bikten. De är präglade av hur den framställs i romaner och på film, gärna med en (problematisk) präst i centrum. Bikten uppfattas som något typiskt för katolicismen, något som inte har med Svenska kyrkan att göra. För de som ändå vet att det finns en ordning för bikt i Psalmboken gäller ändå att den associeras med personliga kriser som nog ändå kan lösas på annat sätt. Bikten är ingenting för vanligt folk.

Prästerna vet att bikten finns och praktiseras i Svenska kyrkan, men hur djup kunskapen om den är må vara osagt. Läser man vad som under senare år skrivits om bikten försvinner den på något sätt in i en dimma av själavård. Vad vi vet av gjorda undersökningar är att prästerna inte alltid biktar själva.