Biskoparna fokuserar

Tidigare artiklar: Biskoparna om Svenska kyrkans största möjlighet och främsta kallelse och Biskoparna om det för Svenska kyrkan omistliga och onödiga

»Vad skulle du själv vilja fokusera mer på som biskop?»Detta är den tredje av de sex frågor som SPT ställde till Svenska kyrkansbiskopar. Svaren till de två första finns publicerade i nummer 6/2022 och 7/2022, medan svaren på den tredje frågan följer här. Sist i artikeln ges en redaktionell kommentar.

Johan Tyrberg

Mission i Lunds stift, Lunds stifts plats i den världsvida kyrkan och församlingarnas roll i stiftet.

Martin Modéus

Allt arbete i organisationer bär med sig både svårigheter och möjligheter. Två perspektiv vill jag alltid arbetamed: att ständigt låta rötterna söka sig nedåt, mot de friska källorna i vår tro, och att välja att arbeta med det som är väsentligt för att undvikaatt sugas in i detaljer.Samspelet mellan dessa perspektiv får ivarje läge avgöra vad som är viktigt. Av stor vikt i dag är generationsöverskridande församlingsbygge med bred idealitet, lärande och undervisning och att arbeta med kyrkans roll som enande kraft i samhället.

Susanne Rappman

Hösten 2021 fattade Göteborgs stiftsfullmäktige beslutom en stiftsstrategi som innehåller tre prioriterade områden; 1. Tro för nästa generation. 2 Stöd i verksamhetsomställning och 3. En kyrka mitt i samhället. Jag vill under kommandeår ge mitt bidrag för att sätta fokus på och utveckla dessa områden. Det vill jag göra genom att ha en nära dialog med församlingarna men också upprätthålla goda relationer med organisationer och nyckelpersoner som verkar i vårt geografiska område.

Andreas Holmberg

Jag försöker redan fokusera på det som är det viktigaste i Svenska kyrkan, församlingarna. Det är där det händer. Och det ger ringar på vattnet som påverkar både lokalsamhället och hela Sverige. Troende människor är en enorm resurs i byggandet av ett samhälle som är gott och rättvist för alla.

Fredrik Modéus, biskop i Växjö stift. Foto: Magnus Aronson /Ikon

Fredrik Modéus

I dag fokuserar jag på att ta ut riktningen för det stift jag ansvarar för, att möta präster, diakoner och andra medarbetare för uppmuntran och samtal om det som är viktigt, att inspirera ungdomar att välja tjänst i Svenska kyrkan, att fira gudstjänst i stiftets församlingar och att vara en röst för Svenska kyrkan i det offentliga samtalet, bl.a. i frågor som rör existentiell hälsa, sekularisering, religionsfrihet, migration och klimat. Jag skulle vilja fokusera mer på att ge stöd åt församlingar att bli förankrade i den gemensamma gudstjänsten och att modigt gå »längre ut» i solidaritet med varje människa som är svag, marginaliserad och utanförställd. På det personliga planet skulle jag vilja ha mer tid för den andliga läsningen, retreaten och bönen.

Åsa Nyström, biskop i Luleå stift. Foto: Magnus Aronson /Ikon

Åsa Nyström

Som biskop vill jag vara en brobyggare, som tillsammans med andra spanar efter nya sätt att vara kyrka i det samhälle som hela tiden förändras. En viktig fråga för mig är att ge kyrkans egna medlemmar mandat att som ideella bidra med kraft och engagemang till kyrkans verksamhet. Det vill jag fortsätta att verka för. Jag vill också stärka möjligheterna för församlingar i glesbygd att känna frimodighet och framtidshopp, trots de särskilda utmaningar de står inför.

På spaning efter nya sätt att vara kyrka – en redaktionell kommentar

Den tredje frågan till biskoparna är liksom de övriga frågorna stor och komplex. Svaren kräver mer än några få rader för att komma till sin rätt. Samtidigt handlar mycket av dagens kommunikation om att kunna svara kort och koncist och ändå få med det viktigaste och mest centrala. Biskoparna är tecken på Svenska kyrkans episkopala struktur och identitet och är också viktiga genom sitt ämbete, ett enhets och läroämbete. De ska verka som herdar och ledare för stiftet och dess ämbetsbärare.

Det är då intressant att reflektera över vad respektive biskop valt att lyfta upp som sitt fokusområde och hur denna ser på sitt uppdrag. Stiften har olika förutsättningar och utmaningar inför framtiden, men som delar av Svenska kyrkan har stiften och biskoparna centrala uppdrag utifrån att de ska utöva tillsyn över och främja församlingarna och deras verksamhet.

Samtliga biskopar har i sina svar, fast på olika sätt, fokuserat på det lokala perspektivet. Det handlar om att stärka såväl församlingarnas som stiftens roll och uppgift, vilket är glädjande då annars den nationella nivån allt mer står i fokus.

Andreas Holmberg är den som tydligast visar på församlingarna och deras uppgift, att det är i det lokala som det händer. Av svaren på de övriga frågorna framgår att det är i församlingen som den grundläggande uppgiften utförs. Där står det fysiska kyrkorummets dörrar öppna och välkomnar alla att stiga in för att be och söka stillhet. Att Andreas Holmberg sedan blickar ut mot det omkringliggande samhället och ser den lokala församlingen som en utgångspunkt för kyrkans information och kommunikation är ett intressant ställningstagande som vi kanske får återkomma till utifrån satsningen på »Kommunikation som mission».

Det är först efter att ha samlats inför Ordet och sakramenten som församlingen kan gå ut i samhället.

Även Åsa Nyström och Susanne Rappman skriver att de vill värna och verka för den goda relationen mellankyrkan och samhället. Det för tankarna tillbaka till 80 och 90-talets kyrkliga debatter om kyrkans verksamhet primärt ska vara centrifugal eller centripetal, eller en blandning av båda? Frågan är huruvida kyrkans verksamhet ska dra människor in mot hennes centrum med gudstjänst och bönegemenskaper eller om kyrkan snarare har ett uppdrag att gå ut i världen, ut i samhället, för att där vittna om evangeliet. Det centrifugala kan inte leva och motiveras utan det centripetala. Det är först efter att ha samlats inför Ordet och sakramenten som församlingen kan gå ut i samhället.

En del av svaren från biskoparna framstår dock som mer diffusa och oklara. Martin Modéus betonar att rötterna måste söka sig djupare »nedåt, mot de friska källorna i vår tro». Formuleringen är lite diffus, även om det är viktigt att kyrkan söker sig ner i sina källor, i Bibeln, Svenska kyrkans bekännelseskrifter, kyrkofädernas reflektioner och undervisning och hela kyrkans djupa tradition. Sådant motverkar en inre sekularisering. Eller avser han inte de skriftliga källorna utan mer det kyrkliga livet som firandet av den heliga mässan, möjlighet till retreater och andlig vägledning? Handlingar utan vilka kyrkan inte kan leva men som förutsätter en förankring i de förra, i de djupa källorna.

Åsa Nyströms svar om att hon tillsammans med andra vill spana efter nya sätt att vara kyrka i ett föränderligt samhälle väcker också fler frågor än ger svar. Vilka dessa »andra» är förblir en öppen men viktig fråga. För vem och vad formar kyrkans identitet mer än kyrkans Herre, Jesus Kristus och hela hennes tradition? Det är inte utan oro som man kan undra vilket mandat »de andra» kan ha att forma kyrkans identitet och uppdrag.

Relationen till samhället utmanar. Med rätta. Formar samhället kyrkan eller kyrkan samhället? I vad mån kräver ett föränderligt samhälle en förändrad kyrka? Flera av biskoparna antyder att de vill verka för att det egna stiftet och Svenska kyrkan ska arbeta för nya sätt att vara kyrka. Deras intention är god, men den fråga som tidigare ställts i SPT tål att upprepas: Kan kyrkan vara något som hon inte redan är kallad att vara?

Det är ofrånkomligt att kyrkan måste leva i tiden och på så sätt finna »nya sätt att vara kyrka. Samtidigt måste hon leva i det en gång för alla givna uppdraget som kommer från hennes uppdragsgivare. Ingen har mandat att lägga till eller dra ifrån något till det som Jesus gett sin kyrka och som varit rådande sedan apostlarna sändes ut i världen. Att söka efter en annan eller en ny identitet kan tyda på en kyrka som är väldigt osäker på sig själv. Men det kan också vara fråga om att nå fram med evangeliet på ett nytt sätt. Måtte det vara det senare som är biskoparnas strävan.

Johan Tyrbergs svar är intressant då han så tydligt markerar att det enskilda stiftet är en del av den världsvida kyrkan. Så rätt! En alltför ofta försummad tanke då det oftare handlar om att Svenska kyrkan som en del av den världsvida kyrkan och stiften som en del av den svenska nationalkyrkan. Av Johan Tyrberg skulle man dock vilja höra mer om församlingarnas roll i stiftet, hur missionen kan ske och vad som ska missioneras.

Kanske kan man våga hoppas att biskoparna nu i kyrkomötet ska plädera för både lokala och nationella evangelisationssatsningar.

Att flera av biskoparna svarar att de vill verka för mission så att den kristna tron når kommande generationer väcker hopp. Det vittnar om en vilja till lokal mission och evangelisation – att Svenska kyrkans missionsuppdrag inte längre ses som något som enbart sker utanför landets gränser, långt bortom det svenska folket och den svenska kulturen. I stället är det något som behövs lokalt, i varje församling, mitt i ett folk som sägs vara världens mest sekulariserade. Om biskoparna brinner för detta, så är vi många som står bakom dem. Kanske kan detta vara början till en ny väckelse i vårt land och i vår kyrka. Och kanske kan man våga hoppas att biskoparna nu i kyrkomötet ska plädera för både lokala och nationella evangelisationssatsningar.

Slutligen är det värt att notera Fredrik Modéus svar där han nämner sin längtan efter den egna andakten och läsningen. Att såväl biskoparna som vi alla får större möjlighet och tid till den dagliga andakten, bibelläsningen och annan uppbyggelselitteratur är väsentligt för det egna troslivet. Bara en helgad människa, en helgad präst och biskop, kan leda sina medmänniskor vidare i helgelsen. Som vi sjunger i Anna Ölanders psalm:

»Omkring ditt ord, o Jesus,oss stilla gör och fram till livets källa av nåd oss för. Du ser i varje hjärta dess djupa nöd, du ensam kan oss mätta med livets bröd.»

Redaktionen