Den nya ceremonilokalen
Vårt pastorat har just invigt ett nytt begravningskapell. Fast inte med bön, lovsång och biskop förstås. Nybygget är en ståtlig konfessionslös ceremonilokal och fick nöja sig med lovord till arkitekten och ett band som högtidligt klipptes av kyrkogårdschefen med orden »Arkitekten har gjort ett fantastiskt jobb med att gestalta vår ambition. Från kyrkans håll har vi tänkt mycket på de praktiska detaljerna medan arkitekten verkligen lyckats fånga känslan.»
Och det har byggts för framtiden utan att snåla. Arkitekten, eller om det var kyrkan som ju tänker på det praktiska, visste behov av fler rum än någon av oss som arbetar med begravningar kände till. Samlingsrum, visningsrum, blomsterrum, teknikrum, samtalsrum och tvagningsrum. Kyrkan, som tänker på det praktiska, lyxade med hela 30 liter varmvatten. Muslimerna får tvätta sina döda fort innan det tar slut.
Prästen, eller ceremonimästaren som det lite mer neutralt ska heta, har fått ett alldeles eget rum intill den rejält tilltagna personalmatsalen. Dessutom finns ett vilorum. Det kommer väl till pass alla gånger jag blir sugen på att gå och lägga mig en stund efter begravningen.
Viktigast är kanske ändå själva kapellet. Katedralen vore ett mer passande namn, för här har inte snålats på utrymme. I det nya begravningskapellet ryms många. Väldigt många. Praktiskt den gången på året som vi har en begravning med över 200 gäster. Lite ödsligt alla andra gånger.
En annan praktisk detalj är att vaktmästaren ska sköta ljudet från ett särskilt rum som är ljudisolerat. Det går alltså inte att höra vad som sägs i själva kapellet, än mindre med vilken volym som ceremonimästaren talar. Fast vaktmästaren sitter väl skyddad från orgeln som är inbyggd i en alkov med ljudet studsande in i alkoven så att kantorn behöver ha praktiska hörselkåpor på sig.
Men nog om det praktiska. Låt mig skriva om känslan som arkitekten så väl lyckades fånga. Inredningen överraskar inte direkt. Det andas samma atmosfär som alla andra ceremonilokaler jag varit i. Sterilt och avskalat. Vitkalkade tegelväggar och lodräta träribbor. Bleka enfärgade jalusier, stilrena enkla men dyra trästolar och sedan inget mer. Känslokallt. Dött.
Är jag inte orättvis nu? Finns det ingenting att fästa blicken på bland dessa vita tegelväggar. Jodå, en stor del av frontväggen har fått bli ett fönster, precis som i alla andra svenska ceremonilokaler. Det måste man ändå säga var ett klokt initiativ i detta stora rum av ingenting. Hade rummet haft sin front åt andra hållet hade man fått en utsikt över lövskog och den vackra Ätran som flyter fram. Nu blev det i stället åt andra hållet och begravningsgästerna får sitta och titta på hundratals gravar medan man tar avsked av sin vän. Känslokallt. Dött.
Fast kyrkogårdschefen hade kanske ändå rätt i sitt pompösa välkomsttal. Arkitekten lyckades fånga den rätta känslan. Det nybyggda kapellet blir i sin stilrena tomhet en beskrivning av vad det yttersta målet och meningen är för den kultur som avfärdat Gud. Kallt, färglöst, ödsligt, tomt och dött. Som en kuliss i en tidig Ingmar Bergman-film. Som en förlängning av sjukhuskorridorens sterila avsked. Döden döden, som Astrid Lindgren sa, när hon lite skämtsamt ville slippa tänka på det ofrånkomliga slutet.
Vår nya, fina, dyra ceremonilokal blev precis som det var tänkt, och i sin prakt en illustration av hur vår tid tänker kring döden. Dödens närhet med starka känslor som rymmer hela livets minneskavalkad får stillas med kall och steril ödslighet. Tvärtemot vår kyrka med sina väggmålningar, mosaikfönster och krucifix som tar både döden och uppståndelsen på allvar.
Fast kanske gör det kala framtidsbygget att kyrkan som samlingsplats i både liv och död återupptäcks. Till skillnad från ateismen har Kyrkan något att berätta. Medan den äldre generationen begraver sina vänner bland vitkalkade väggar och lodräta träribbor visar ungdomsbarometerns undersökning och vår egen gudstjänststatistik att den unga generationen söker sig till kyrkan. Egentligen inte så konstigt. Där förkunnas ju ett liv som inte tar slut ens i en grav.
Markus Leandersson