Den orörliga dogmen

Ett tema i Tomas Tranströmers diktning

I Tranströmers diktning finns inte så sällan kristna motiv. Men som Sten Hidal, professor em. i Gamla testamentets exegetik, här visar, så värjde sig Tranströmer mot dogmat. Inte så mycket för att det var osant utan därför att det var orubbligt, färdigt, medan Tranströmer själv framhäver rörelsen, förändringen och det motsägelsefulla. Varken Gud, livet eller människan låter sig fångas i en formel. Men dogmat har ändå sin funktion, att ge ordets väggar för trons innehåll.

Orden dogm och dogmatisk har sällan någon god klang. De talar om något fastlåst och definitivt, ofta också om något som är förenat med övervunna trossatser. Det är knappast att tänka sig att en dikt skulle rymma en positiv utsaga om dogmer.

Sällan möter också ordet dogm i åtminstone svensk poesi. Hos Tomas Tranströmer läser vi dock i samlingen Den halvfärdiga himlen följande i dikten Genom skogen:

De svaga jättarna står snärjda tätt så att ingenting kan falla. Den knäckta björken multnar där i upprätt ställning som en dogm.

Att poeten i varje fall inte är fientlig mot kristen tro, det är uppenbart. Redan mängden av citat från och allusioner till bibelställen visar det.

Dogmen är alltså något som multnar.Den förefaller inte vara relevant som förmedlare av en andlig verklighet. Jag kan inte här ta upp den komplicerade frågan om Tranströmers ställning till kristendomen – den bild som Staffan Bergsten ger i sin monografi Tomas Tranströmer. Ett diktarporträtt (2011) förefaller vara balanserad.

Att poeten i varje fall inte är fientlig mot kristen tro, det är uppenbart. Redan mängden av citat från och allusioner till bibelställen visar det. Tranströmers fleråriga engagemang som svenskstilist i Bibelkommissionen är tydligt nog. Där var vi under några år kolleger i den gammaltestamentliga enheten.Möjligen har dikten Romanska bågar blivit överutnyttjad i kristna sammanhang, men en öppen relation finns. Dock har hans mest entydigt kristna dikt, Vid triumfkrucifixet i Flistads kyrka inte blivit publicerad under hans livstid. Kanske ville poeten undvika att bli alltför ensidigt inplacerad i den kristna fållan.

Men reservationer finns. I intervjuer och brev har han redovisat några av dessa. Hit hör ordet om den multnande dogmen som citerats ovan. En kritisk inställning till kristna lärosatser är verkligen inte sällsynt i den svenska litteraturen. Ofta citerade är de ord som prästen Teodoros yttrar i Viktor Rydbergs roman Den siste athenaren, den svenska liberalteologins Höga Visa, när han säger:»Så var utan alla dogmer Jesu Kristi efterföljare».

Man kan ta avstånd från dogmer av olika skäl. Hos Esaias Tegnér var det att vissa dogmer ställde alltför stora krav på intellektet: ett upplyst förnuft kunde helt enkelt inte acceptera dem. Treenigheten och Kristi försoning (uppfattad i juridiska kategorier) föll vid denna granskning. För Viktor Rydberg var det snarast att dogmerna är ett exempel på kyrklig maktutövning. Något av det som dogmerna vill ge uttryck för är i och för sig värdefullt, men det kan utvecklas endast i en subjektiv process. Endast individen kan komma fram till det. Kyrkan kan inte föreskriva övertygelse.

Inget av dessa skäl framträder hos Tranströmer, i varje fall inte tydligt. Här är det i stället dogmats egenskap av att vara något oföränderligt som tycks vara problemet. Även om dogmen är (åtminstone delvis) sann, så har den ingen förändringspotential. Den lever i bästa fall på inspiration, och den är inte lättfångad eller som det heter i dikten November med skiftningar av ädelt pälsverk: »Inspiration som lever skymd/ och flyr i skogen som Nils Dacke.»

För att inse hur allvarligt omdömet om orörlighet är hos vår poet, måste vi först sätta in oss något i rörelsens betydelse hos honom. Få svenska poeter har som Tranströmer framhållit rörelsens betydelse, ja, den växer ut till något nästan metafysiskt hos honom. Märkligt är att se vilken roll som bilar, båtar och flygplan spelar hos honom, något som litteraturvetare inte alltid har observerat. Den moderna samfärdselns fortskaffningsmedel får i hans poesi en äreräddning. Det är känt att Tranströmer tyckte om att köra bil – därtill hade han också anledning när bostaden var i Västerås och arbetsplatsen långt därifrån. Två av hans centrala dikter utspelas också inne i en bil: Ensamhet (i Klanger och spår) och Namnet (i Mörkerseende). När han sitter i domkyrkan under en orgelkonsert tränger trafikens ljud in under pausen (Kort paus i orgelkonserten). Trafikens rörelse är överallt närvarande.

Inte bara bilar möter oss. I flera dikter omtalas båtar, varvid ett sommarställe i skärgården och hans morfar lotsen bildar en viktig bakgrund. Flygplan tar honom till olika semesterorter, men kan också med sin skugga forma en korssymbol som kunde ha funnits hos kyrkofadern Efraim Syriern (om flygplan hade funnits då):

En människa sitter på fältet och rotar. Skuggan kommer.
Under en bråkdels sekund är han mitt i korset.
Jag har sett korset som hänger i svala kyrkvalv.
Det liknar ibland en ögonblicksbild av något i häftig rörelse.

Båtar, bilar och flygplan har en kapacitet för metaforiskt bruk, som dock inte utnyttjas särskilt mycket. Men att vara i rörelse – och gärna snabb rörelse– är det avgörande. I hans poesi är även träden i rörelse, de går liksom enterna hos J. R. R. Tolkien. Redan i den första diktsamlingen läser vi i dikten Epilog utropet: »En procession. En skog på marsch!» Processionen är en mera långsam form av rörelse, vilket kan vara problematiskt. Längre fram i samma dikt läser vi:

Men Han är också oföränderlig och därför sällan observerad här.
Han korsar processionens väg från sidan.

När det gäller rörelse kan även djuren vara förebildliga för människan. Under ett besök i Shanghai lägger poeten märke till att »karparna i dammen rör sig ständigt, de simmar medan de sover,/ de är föredömen för den troende: alltid i rörelse» (i samlingen För levande och döda ). Här finns inget av det som i Johannesevangeliet uttrycks med hjälp av det frekventa verbet meno, »att förbli», »att vila». Så är det inte med dogmen, den gör anspråk på att vara något avslutat och definitivt.

Det är särskilt två egenskaper hos dogmen som väcker Tranströmers betänksamhet.

Motsägelsefullheten står på vakt mot det avslutade och helgjutna. Därför får inte heller dogmen göra anspråk på att säga hela sanningen.

Den första egenskapen hänger samman med dogmens natur av att söka undvika motsägelser, både inom sig själv och med hela det teologiska systemet. Dogmen vill vara motsägelsefri. Men det gudomliga är tvärtom motsägelsefullt. Det framgår av ett av de – fåtaliga – bibelställen som poeten har komponerat på egenhand. Det ingår i prosadikten Minusgrader i samlingen Sanningsbarriären och lyder:

»Kom till mig, ty jag är motsägelsefull som du själv.» Och i dikten Kort paus i orgelkonserten talas det om hur varje människa får en egen encyklopedi skriven, den växer fram i själen och är en Motsägelsernas bok. »Det som står där ändras varje stund.»

Motsägelsefullheten står på vakt mot det avslutade och helgjutna. Därför får inte heller dogmen göra anspråk på att säga hela sanningen. Här sker en anknytning till rörelsemotivet: sanningen drar förbi oss, »det gudomliga snuddar vid en människa». Detta uttryck står i den stora dikten Guldstekel (i För levande och döda), där vi också möter dessa ord: »Vad jag avskyr uttrycket »till hundra procent»!

Hur förhåller sig Tranströmers bild av det kyrkliga dogmat till den som teologin själv har att ge? Här finns naturligtvis ingen enhetlighet, och redan det faktum att det inte sedan decennier finns en professur i dogmatik vid någon svensk högskola säger det mesta. När Hjalmar Lindroths Kyrklig dogmatik i tre volymer kom ut på 1970-talet uppfattades det nog allmänt som ämnets svanesång. Men vare sig det kallas dogmatik, fundamentalteologi eller kyrklig idéhistoria måste det finnas en intellektuell bearbetning av det kyrkliga trosarvets framväxt och utveckling under seklerna. Och då visar det sig att oföränderligheten knappast är det mest utmärkande draget.

I romersk-katolska sammanhang brukar »dogm» reserveras för det som av kyrkan definierats som de fide, »enligt tron», alltså utsagor av förpliktande karaktär. Därunder finns en hel hierarki med olika nivåer, alltifrån sententia certa till den lägsta nivån, sententia tolerata. Alla lärosatser är inte likställda. Men det finns även en utveckling inom det kyrkliga lärosystemet. Här har tänkvärda synpunkter framförts av John Henry Newman i hans Essay on the Development of Christian Doctrine (1845). Den kristna läroutvecklingen är inte endast en fortgående inventering av den tro som en gång för alla meddelats. Den har en inneboende växtförmåga som innebär att det som kan synas vara tillägg eller förändringar i själva verket är organiska följder av det en gång givna.

I viss mån har alla lärosatser en provisorisk natur. Varken tron eller teologin förfogar över ett exakt språk.

I viss mån har alla lärosatser en provisorisk natur. Varken tron eller teologin förfogar över ett exakt språk. Där tillkommer den negativa teologin som uttalar sig om vad Gud inte är. »Vi är i tigandets kyrka, i den bokstavslösa fromheten», som det heter i Guldstekel – men alltså i fromheten. Det finns också i teologin paradoxala utsagor, som inte står långt från det som Tranströmer menar med sin motsägelsefullhet.

Att dogmerna kan ses som försök att beskriva några sanningar om det gudomliga gör att »orörligheten» hos dem är något mindre än vad man kanske tror. Tranströmer har själv ibland antytt detta. Om en psalm (i betydelsen »kyrkosång») kan ses som ett uttryck för kyrkolära, så säger Edvard Grieg i dikten En konstnär i norr: »Året innan jag dör ska jag sända upp fyra psalmer för att spåra upp Gud.» Kan inte dogmerna ses på samma sätt, som försök att spåra upp Gud? Men utifrån kyrkans samlade troserfarenhet har de en kommunikativ fasthet som inget annat kan ha.

Även Viktor Rydberg menar att dogmat har ett relativt berättigande. Det är naturligt att tron vill göra sitt innehåll klart för sitt eget öga och fixera det i åskådliga formler. Men detta är något subjektivt, ett skeende som inte får dikteras av beslut vid kyrkliga koncilier. Hur den enhetlighet är möjlig som krävs för en kyrklig gemenskap skall kunna uppstå ur denna disparata mångfald, tycks han inte ha reflekterat över.

Dogmer, vare sig de är orörliga eller föränderliga, innehåller nästan alltid problem för intellektet. Det är då viktigt att komma ihåg ett ord av John Henry Newman: »Tiotusen intellektuella svårigheter skapar inte ett enda tvivel.» Svårigheten och tvivlet kan inte uttryckas i gemensamt mått. Kanske Tranströmer till sist fick erfara att dogmen kan förmedla något av Guds närvaro. Eller som det står i den haikudikt som fanns i dödsannonsen:

Närvaro av Gud.
I fågelsångens tunnel
öppnas en låst port.