Den svenska skolans tankevärld

I Sverige lär det finnas 158 professorer i pedagogik. Siffran är ungefärlig, och förutom dem finns ett ännu större antal professorer i didaktik, d.v.s. konsten att undervisa i särskilda ämnen. Tillsammans med alla dessa styr de 158 all utbildning av lärare och all forskning i pedagogik. De ser sig som vetenskapsmän, de är oavsättliga och de tillsätter sina egna efterträdare. Detta kan ingen regering påverka. Sommarlovets längd kan man fatta beslut om men inte skolans innehåll. Alla politiska ambitioner om »ordning och reda i skolan» är blott svaga nödrop. Här har röstsedeln ingen talan.

Men hur tänker de 158 då? De har ju utbildat samtliga nu aktiva lärare och därmed satt sin prägel på generationer av skolelever. En viktig källa till kunskap om deras tankevärld utgörs av Läroplan för grundskolan. Den är det närmaste man kan komma en svensk statsideologi. Men det fanns också något före läroplanen. Det fanns den krets där läroplanen växte fram. Till den hörde en grupp högutbildade socialdemokratiska akademiker. De gick under namnet Tiden-kretsen. Mest känd är Stellan Arvidsson. Han blev djupt komprometterad genom sitt engagemang för DDR. I denna krets var Theodor Adorno ett stort namn, och många var de resor som gjordes till Nordamerika för att hämta inspiration i de radikala kretsarna kring honom.

Mindre känd från Tiden-kretsen är fil.dr Tage Lindbom. Han var vid denna tid föreståndare för arbetarrörelsens centrala kulturinstitution, Arbetarrörelsens arkiv. Han började emellertid gå egna vägar och blev så småningom helt tystad inom rörelsen. Medan han ännu kunde yttra sig fritt där höll han en serie radioföredrag och skrev ett flertal essayer, som han publicerade 1968 under titeln Otidsenliga betraktelser. Den boken har nu kommit i ny utgåva (TLR förlag). Det rör sig alltså om texter från tiden före Tage Lindboms övergång till islam. Den som oavsiktligt ledde honom in på detta spår var bokförläggaren Johan Hansson på Natur och Kultur. Denne hade nämligen just gett ut en bok av lektor Kurt Almqvist, som i hemlighet var med i en sufisk grupp, och nu satte Hansson Tage Lindbom i förbindelse med honom.

I Otidsenliga betraktelser påvisar Tage Lindbom att grundskolans ideologi helt vilar på den franske filosofen Jean Jacques Rousseau (1712–1778) och hans verk Emil eller om uppfostran. Rousseaus postulat är att naturen är god. Människan – och därmed gossen Emil – är helt och uteslutande präglad av vad hans sinnen kan ta in – syn, hörsel, känslor osv. Samvete eller själ saknas hos Emil. Allt är sinnen. Eftersom naturen genom sinnena »kommer in» i honom är han också god. Därför får inga impulser hejdas, inte heller av förnuftet. Men av erfarenheten kan Emil lära sig att han t.ex. inte kan flyga, och han kan lära sig att ett äpple är nyttigare än en flugsvamp. Det får man dock inte säga till honom, det måste han lära sig själv genom erfarenheten. Ty Emil är gränslöst vetgirig, en samlare på alla nivåer, och inte heller i detta avseende får det läggas några band på honom. Eftersom han är god, är också alla hans impulser goda. Alla försök att hindra eller leda honom är förtryck. Hans lärare är egentligen ingen som lär ut någonting, han är endast en äldre kamrat, och han ger inga anvisningar. Han endast förhandlar med Emil, d.v.s. med hans impulser. Den som läst detta och besöker en svensk skolklass får åtskilligt att tänka på.

Man kan tillägga att Rousseaus inflytande inte begränsar sig till grundskolan. Grundbulten är föreställningen om människans godhet. Också i barnomsorgen – alltifrån spädbarnen – har den fått insteg med sånger som Jag är okey och Jag är bra som jag är. Och i kyrkorna sjunger man Du vet väl om att du är värdefull. Och är detta hela sanningen, så finns det ju inga problem med synden. Då behövs inte heller någon Jesus, möjligen en förstående överjordisk terapeut. Visserligen återstår ett problem med den mänskliga tillvaron, nämligen döden. Men den behöver man ju inte tala om.