Den världsvida kyrkan – inte endast »Kilroy was here»

Kyrkan är världsvid. Även Svenska kyrkan. Som del i Kristi kyrka når hon till jordens yttersta hörn. Det är få platser på jorden där ett kors aldrig setts, vare sig det har burits som ett bekännelsetecken runt halsen, krönt en kyrkspira eller stått på ett altare. Även i Longyearbyen, bara några mil sydligare än Nordpolen och där världens nordligaste kyrka ligger, finns altare och dopfunt. Hon är också där, Kristi världsvida kyrka. Det är bokstavligen sant att »de kommer från öst och väst, de kommer från syd och nord...»

Det vanligaste klottret på toaletter, »Kilroy was here», kan travesteras till: »Christ was here»

Kyrkan har genom tiderna strävat efter att leva upp till Jesu befallning – »gå därför ut och gör alla folk till lärjungar» – som gavs till en liten apostlakrets som inte var fler än spelarna i det lokala korplaget. Kyrkans riktning var från första början centrifugal, en utåtgående rörelse från Jerusalem till Korinth, Rom, Konstantinopel, Birka, Kyiv. Den geografiska räckvidden har genom seklerna vidgats intill hela jordens rund. Så blev och är kyrkan världsvid. Det vanligaste klottret på toaletter, »Kilroy was here», kan travesteras till: »Christ was here» – »The Church was here». Eller hellre: »Christ is here!» Ingen plats är en gudsförgäten plats.

Det världsvida delar kyrkan med många globala företag och organisationer som IKEA och Google. Men kyrkan är så mycket mer än vad Apple, TikTok eller andra organisationer är. Hon är inte bara världsvid, hon är också på samma gång tidslig och tidlös – i tiden i alla tider. Och utöver tiden. Hon är gränslös i såväl tiden som rummet, en märkligt tidig insikt om det rumstidsliga, om »rumtiden», denna matematiska modell som kombinerar rum och tid till ett enda sammanvävt kontinuum.

Kyrkan är därför mer än världsvid. Att kyrkan är katolsk/allmännelig betyder att hon också är i alla tider. Hon är gammal men obruten.

De båda trosbekännelserna har ett särskilt ord för denna kyrkans identitet: »katolsk/allmännelig». »Världsvid» är ett gott försök att göra en modern och begriplig översättning men medför en besvärande betydelseförskjutning. Visserligen är »världsvid» rumsligt rymligt men ändå otillräckligt och historielöst. Som jämförelse är Google en världsvid, global, söktjänst medan kyrkan är mer än så. Hon är katolsk/allmännelig. Ytligt sett kanske det verkar vara en lek med ord, men det skaver när begreppen likställs och förväxlas.

Kyrkan är därför mer än världsvid. Att kyrkan är katolsk/allmännelig betyder att hon också är i alla tider. Hon är gammal men obruten. Ett väl etablerat företag vill gärna visa på en lång historia för att framhäva kontinuitet och trovärdighet, inte minst om själva produkten blivit synonym med företagsnamnet – Melitta är kaffefiltrens kaffefilter, Cornflakes är frukostflingornas frukostflingor. Kyrkan, som etablerades mer än trettonhundra år före vad som anses vara världens äldsta aktiebolag, Stora Kopparberg, har en ålder och tradition som borgar för kvalitet och uthållighet – en alla tiders kyrka.

Men Svenska kyrkan är förstås betydligt yngre än Kristi kyrka. Benämningen Svenska kyrkan blev officiell först 1860, men rötterna går djupare än hennes nationella tillhörighet, hennes femhundraåriga historia som luthersk kyrka, bundenhet vid staten eller demokratiska karaktär. Hon har sina rötter i de första kristna församlingarna – i Jerusalem, Damaskus, Korinth, Efesos, Rom.

Kyrkoordningen positionerar Svenska kyrkan i den s.k. »kyrkofamiljen» som en folkkyrka med evangelisk-luthersk bekännelse. Men andra begrepp är viktigare för hennes identitet, vilka bekänns i den Nicenska trosbekännelsen: en, helig, katolsk/allmännelig och apostolisk. »Världsvid» är en bestämning av betydligt yngre datum hennes av hela Kristi kyrkas identitet. I såväl Kyrkoordningen som senaste kyrkohandboken återkommer det dock flera gånger. I KO finns det bland annat i tre av inledningstexterna som en teologisk motivering till lagtexten. Men om man i stället använt »katolsk/allmännelig» så hade det blivit klarare och ökat förståelsen av den kyrkliga gemenskapen över tid och rum.

Fördelen med »världsvid» är att det visar både på kyrkan som mer än »lokalt nationell» och på hennes ekumeniska sammanhang. Nackdelen är att det gör henne inomjordisk och geografiskt begränsad – om än vittfamnande. För att citera biskop Gustaf Aulén: »Kyrkan är icke blott något yttre utan är till sitt väsen en inre andlig storhet. I yttre mening kan den inte avgränsas utan är ett trosföremål.»

Svenska kyrkan är som del av Kristi kyrka totalt Kristusberoende. I henne förenas Kristi kyrkas jordiska närvaro med hennes gudomliga ursprung och för samman de nu levande med dem som gått före. Kyrkan är så den synliga uppenbarelsen av den osynlige Herren, en fortsatt inkarnation som levandegör de heligas tro och traditioner intill dagens gudstjänst- och församlingsliv. Hon är synlig på jorden men på samma gång himmelsk, existerande i två världar, den jordiska och den gudomliga.

Dessa, »dina trogna i alla tider», tillhör kyrkans röstberättigade i en sorts tidlöshetens demokrati.

Kyrkans demokrati är därför annorlunda. Här räknas inte bara de nu levandes röster som det görs i ett land eller en kommun. Utan som de heligas samfund delar dagens kyrka gemenskapen med dem som gått före oss i tro och dem som kommer efter oss i samma tro. Dessa, »dina trogna i alla tider», tillhör kyrkans röstberättigade i en sorts tidlöshetens demokrati. Kyrklig demokrati skiljer sig radikalt från den sekulära demokratin. Om kyrkan inte står i kontinuitet såväl bakåt som framåt är hon inte katolsk/allmännelig.

Risken är att en kyrka då mer försöker ge teologisk legitimitet till den sekulära omgivningens krav och åsikter än att vara trogen sitt apostoliska arv.

Kyrkans katolicitet förpliktar henne till det apostoliska arvet, till vad hon trott och bekänt överallt och i alla tider. Att kapa trossen till det förflutna och göra sig fri från historiens bindningar underlättar för den nationella kyrkan att anpassa sig i varje ny tid. Om hon glömmer sin apostolicitet och katolicitet blir hon lätt ett vindfång för modernitetens vindkantringar. Risken är att en kyrka då mer försöker ge teologisk legitimitet till den sekulära omgivningens krav och åsikter än att vara trogen sitt apostoliska arv.

Sedan kyrkans första tid har Petrus och Paulus dag firats gemensamt den 29 juni, i vår evangeliebok förlagd till Apostladagen. De hade olika personligheter. Ändå firas de samtidigt som en påminnelse om kyrkans enhet. Så påminns vi inte bara om att Guds frälsningsverk i Kristus fortsätter i och genom hans kyrka utan också om kyrkans ekumeniska kallelse. Ekumenik handlar om samverkan med andra kyrkor men också om att vara i samklang med kyrkan genom både tid och rum. Sann ekumenik söker enheten här och nu genom att vara trogen den sanning som har trotts av alla, överallt och i alla tider.