> ## Content Index > Fetch the complete content index at: https://pastoraltidskrift.se/llms.txt > Use this file to discover other available public pages before exploring further. # Det kristna äktenskapet eller kyrkopolitisk orwellska? - URL: https://pastoraltidskrift.se/det-kristna-aktenskapet-eller-kyrkopolitisk-orwellska/ - Published: 2026-08-20T21:11:35.000Z - Updated: 2026-08-20T21:11:35.000Z - Description: SPT menar att Lejon har helt och hållet rätt i detta, och framhåller i stället den traditionella och synen på det kristna äktenskapet som en livslång förening mellan en man och en kvinna. - Author: SPT - Tags: Ledare En artikel om »Svenska kyrkans äktenskapsteologi», som hittills inte varit offentligt publicerad, tjänstgjorde som underlag för ett beslut i Kyrkostyrelsen den 10 juni 2026 (§ 62, Ärendenummer 2025-1905). Denna artikel kan, som Kjell O. Lejon förklarat i den särskilda mening han inlämnat, »betraktas som en ideologiskt präglad partsinlaga, som med exegetiskt-teologiskt språkbruk utgår ifrån ett ytterst selektivt valt perspektiv och med ett resonemang som bygger på ståndpunkter hämtade ifrån exegeter och teologer som har samma paradigmatiska hållning som förväntas och önskas i nuvarande kyrkopolitiska situation». Han menar att vad som där skrivits och sedan drivits av Kyrkostyrelsen tydligt skiljer sig från det som allmänkyrklig tradition håller för sant om äktenskapet, och fortsätter: »Om man väljer att undervisa i enlighet med de slutsatser som dras i artikeln, innebär detta ett mycket allvarligt steg bort från allmänkyrklig tradition, vilket i längden, med all sannolikhet, kommer att vara förödande för Svenska kyrkan, såväl läromässigt som rekryteringsmässigt.» SPT menar att Lejon har helt och hållet rätt i detta, och framhåller i stället den traditionella och synen på det kristna äktenskapet som en livslång förening mellan en man och en kvinna. Såväl i den nämnda artikeln som i en del debattinlägg i den pågående äktenskapsdebatten hänvisas till svenskkyrklig och luthersk hållning. Men dessa hänvisningar är direkt felaktiga. När Martin Luther, exegetikprofessorn, behandlar frågan om äktenskapet, utgår han från skapelseordningen i 1 Mos. Utgångspunkten är att »Gud skapade dem \[människan\] till man och kvinna». Äktenskapet inte är något som människor uppfunnit eller instiftat, utan det är instiftat av Gud själv. I *Om äktenskapet* (*Vom ehelichen Leben*, 1522) skriver han: »Gud har instiftat äktenskapet» (*Gott hat den Ehestand* *eingesetzt*). Luthers uppfattning är att äktenskapet visserligen inte är ett sakrament, och därmed bröt han med romersk-katolsk tradition i denna sak, men likväl att »Gud rikligen ärat äktenskapet framför alla stånd och inte bara instiftat det före alla andra, utan även bekräftat och välsignat det...», samt att »Gud har instiftat äktenskapet … och skapat man och kvinna till varandra...» (*Stora katekesen*). Äktenskapet är ett »göttlicher Stand, göttliche Ordnung». Att det rör sig om en förening mellan man och kvinna – och självfallet *en* man och *en* kvinna – är fullkomligt självklart. Han fastställer alltså i *Om äktenskapet*, att eftersom äktenskapet är instiftat av Gud i skapelsen, så kan det inte enbart kan betraktas som en mänsklig ordning. Även i Äktenskapssaker (*Von Ehesachen*, 1530) utgår Luther från att Gud är äktenskapets instiftare. Detta framkommer t.ex. även i hans utläggning av Genesis (1 Mos. 2:24, se Weimarer Ausgabe, 42), där han uttryckligen skriver att äktenskapet är en gudomlig institution (*ordinatio* *divina*). En man lämnar sin far och mor för att leva med sin hustru – och de blir ett! Det är därför självklart att äktenskapet i luthersk tradition är en skapelsegiven institution med två kännetecken: *dels* att det är en sammanfogning (Matt. 19:6, Mk. 10:9; grek. *kollao*) mellan en man och en kvinna, *dels* en bestämning till *en* man och *en* kvinna. I vår lutherska vigseltradition har vi följdriktigt talat om att »heligt förbund, förordnat och välsignat av Gud» och att Guds »välsignade sammanfogning» är ämnat att vara livslång, »tills döden skiljer oss åt». Det kan naturligtvis gå fel. Även Luther betonar detta. Men trohet och ömsesidighet är grundpelare i äktenskapet, och när det fungerar väl är det gott. Luther betonade även, t.ex. i *Om äktenskapet* och med hänvisning till 1 Mos 1:27–28, att Gud skapade man och kvinna tillsammans och befallde dem att vara fruktsamma och föröka sig. Detta såg han som ett grunduppdrag för äktenskapet. Genom de biologiska förutsättningar som gavs i skapelseordningen ges denna möjlighet, om än inte alltid och för alla. Men för att ett barn skall kunna komma till krävs en mans sädescell, en kvinnas ägg och ett befruktningsögonblick. Även i luthersk tradition har det sexuella samlivet en ram, nämligen äktenskapet, vilket Kyrkan kan och skall välsigna − och undervisa om. Denna traditionellt evangelisk-lutherska eller evangelisk-katolska syn har i det grundläggande och väsentliga en samsyn med den som finns inom såväl den romersk-katolska kyrkan som i de ortodoxa och orientaliska kyrkorna, men även i flertalet andra lutherska kyrkor, särskilt i de växande, samt i de stora och växande pentekostala kyrkorna, dvs. i en fullständigt förkrossande stor del av kristenheten. Man kan t.ex. läsa i den katolska kyrkans katekes (se §§ 1601–1666) att »Äktenskapsförbundet, genom vilket en man och en kvinna upprättar en gemenskap för hela livet, är till sin natur inriktat på makarnas bästa och på barnens födelse och uppfostran.» Här betonas även att äktenskapet som bekant är ett av de sju sakramenten, liksom inom den ortodoxa kyrkovärlden. Att äktenskapet är en förening mellan en man och en kvinna betonade även den nuvarande påven Leo bara några dagar efter det att han installerats i sitt ämbete. Om vi går till den anglikanska världen ser vi att denna nyligen brutits sönder, inte minst p.g.a. den liberalteologi som fått förankring i vissa nordliga områden. Den stora majoriteten av anglikaner återfinns nu inom GAFKON. Inom denna samarbetsorganisation finns också en tydligt bibliskt förankrad traditionell syn på äktenskapet. Det är en förening mellan en man och en kvinna. När man i både i kyrkopolitiska sammanhang och inom ledningsorgan inom Svenska kyrkan talar om en äktenskapssyn som inkluderar samkönade äktenskap, och att detta skulle vara något självklart lutherskt, så finns det inget som helst stöd för en sådan tanke i våra bekännelseskrifter (SKB), hos våra lutherska reformatorer eller i senare tradition, inte heller i de stora kyrkotraditioner vi önskar ha goda ekumeniska relationer till. Exegetiken bakom nyspråket, såsom i den ovan nämnda artikeln (f.ö. skriven av ÄB:s sonhustru), vilken är tänkt att stödja den ickebibliska nyordningen, är f.ö. ur exegetisk synvinkel fullständigt bedrövlig – och går självfallet stick i stäv mot all traditionell tolkning. Förespråkarna menar sig vara progressiva, men de viker in på en ny väg, en som vissa kallar heretisk. Har frågan man nu driver f.ö. föregåtts av några dialoger med kyrkor i den ekumeniska gemenskapen? Så vitt SPT vet är så inte fallet. Svenska kyrkan har således inte fört någon dialog med Borgågemenskapens kyrkor. Inte heller har man följt KEK:s Charta Oecumenicas dokument, som man undertecknat (i Strasbourg 2001) och förbundit sig till. Påpekas bör naturligtvis också att man inte heller tagit hänsyn till den inomkyrkliga kritiken från teologer och exegeter, vigda präster och lekfolk landet runt i väckelse- och/eller allmänkyrklig tradition. Inte heller har man tagit hänsyn till advokaterna Percy Bratts och Joakim Lundqvists, (Advokatfirman Bratt-Feinsilber-Harling), så kallade »second opinon» i ärendet (se SPT 5/2025, s. 21). Vad man i stället nu gör är att använda ett nyspråk som ger felaktiga hänvisningar till såväl biblisk som luthersk tro och hållning. Man försvarar mångfald, men avvecklar densamma, steg för steg. Man talar om tolerans, men agerar intolerant. Man talar om öppenhet, men stänger sakta men säkert dörrarna in i präst- och biskopsämbetet för dem som representerar klassisk kristen tro i äktenskapsfrågan, trots att dessa både har Bibel, Luther, bekännelseskrifter och senare luthersk tradition bakom sig. Och, inte minst, finns en massiv konsensus för den traditionella hållningen inom de stora ekumeniska sammanhangen. Svenska kyrkan är därför i behov av omvändelse. Det hårda kyrkopolitiska och liberalteologiska ny- och maktspråk som brukas är en kyrkans orwellska. Det är varken bibliskt eller allmänkyrkligt förankrat och leder inte rätt.