Det lokala som blev gigantiska enheter

I Göteborgsposten (27/12 2022) har Mathias Bred en ledare med rubriken »Så hittar Svenska kyrkan frid under ärkebiskop Modéus». Till skillnad från många artiklar om kyrkan skänker denna hopp och tillförsikt. Bred spanar på sådana förändringar i kyrkolivet som SPT tidigare varnat för många gånger, bland annat det förödande i de stora enheter som Svenska kyrkan valt att organisera sig i. Men han berör också hur de tre ärkebiskopar, som Svenska kyrkan haft efter skilsmässan från staten men innan Modéus, koncentrerat sig mer på att göra kyrkan till en politisk röst utåt än att vårda hennes inre liv.

Mathias Bred analyserar Martin Modéus annorlunda ingång i ärkebiskopsämbetet. Med sina rötter i det frikyrkotäta Jönköping, där en svenskkyrklig församling »knappast kunde överleva om den hade sekulär prägel...», tar Modéus valspråket »levande tillsammans med Kristus» som är mer tydligt med att Kristus står i centrum än t.ex. Jackeléns vaga »Gud är större».

Detta, liksom att Bred noterar att Martin Modéus som ny ärkebiskop dels predikar utifrån bibeltexten mer än sina föregångare, dels att denne uttalar att Svenska kyrkan »måste hitta ett sätt att stärka de lokala församlingarna», verkar fånga ledarskribentens intresse för vad Martin Modeus kan tillföra Svenska kyrkan framöver.

Den kyrka som på ett vis föddes på nytt år 2000, när den skildes från staten, har uppenbarligen inte på långa väger levt upp till varken Breds eller många andras förväntningar. De svåraste konsekvenserna har strukturreformen och skapandet av ett antal gigantiska enheter fått – dessa storpastorat som sällan blivit en succé vad gäller att främja själva kyrkolivet. Att däremot hitta exempel på församlingar och pastorat där det näst intill varit »katastrof» är inte svårt. I de stora kyrkliga organisationerna blir stödfunktionerna de viktigaste, just för att de behövs för att hålla samman organisationen och få den att likna de vinstdrivande företag som är dess mönster. Människor, relationer och lokala sammanhang hamnar i skymundan och den psykosociala arbetsmiljön försämras på grund av de långa beslutsvägarna.

Kärnuppdraget marginaliseras när spridandet av evangelium reduceras till att bli ett tal om inriktningsmål som uppfyllts eller inte riktigt nåtts, när relationer och möten med människor blir till statistik som måste föras till varje pris eller när prästens, diakonens eller musikerns oregelbundna arbetstid ska skohornas in i ett schemasystem designat för tjänstemän med nio-till-fem-jobb.

Inför kyrkovalet drev socialdemokraterna att Svenska kyrkan skulle bli inte bara en bra arbetsgivare utan den bästa. Nog var och är det angeläget – men ironiskt nog är det samma partipolitiska grupp som varit dominerande i pastorat, stift och kyrkomöte och därför starkt bidragit till den allt sämre arbetsmiljö som finns på många håll. Brister i arbetsmiljön har påtalats många gånger från Arbetsmiljöverkets sida. Alltför många av de kyrkoarbetare som ibland kallas församlingsvårdande och som arbetar med att möta människor i kyrkan, har mått allt sämre när deras arbete snarare mer hindras än främjas, eftersom de stora pastoraten skapar långa beslutsvägar organisatoriskt och tidsmässigt. Även mycket akuta frågor måste ofta valsas via chef, mellanchef, församlingsråd, kyrkoråd och kyrkoherde innan ett svar och en lösning kommer. Eller som Bred uttrycker det: »Den kyrkliga erfarenheten är snarare att en församling [eller pastorat, min anm] inte bör bli för stor. Den bygger på personliga relationer. Det finns en gräns för hur många människor en präst kan känna.»

Den fråga som Mathias Bred – och säkert många med honom – ställer i sin ledare är om Modéus ärkebiskopstid möjligen kan innebära en »efterlängtad omsvängning». Bred sätter, kanske mer än han själv förstår, fingret på ett problem som i de stora pastoraten sällan kommer fram, nämligen att en förändring är efterlängtad. Inte en sådan förändring som gör pastoraten ännu mer konforma med omgivningens tryck utan som främjar det lokala gudstjänstoch församlingslivet. För vad hjälper det en församling, en personalgrupp, ett gudstjänstliv om uttalanden och manifestationer syns utåt men det inre livet och arbetsmiljön blir lidande? Då riskerar ett pastorat att bli som ett gammalt kråkslott, vars fasad målats så att de som passerar förbi beundrar huset, men inuti hänger tapeterna, svartmöglet brer ut sig och fukten dryper längs väggarna.

Personal, frivilliga medarbetare och vanligt kyrkfolk, som dagligen försöker vårda kyrkans inre lokala liv och längtar efter arbetsro, behöver möta ett uttalat erkännande för det som görs. Kanske syns det inte alltid utåt i vår medialiserade värld men utan deras insatser skulle det lokala kyrkolivet förtvina.

En utvärdering av Strukturutredningen och alla de pastoratsregleringar som följde är synnerligen efterlängtad. Att kyrkomötet trots upprepade motioner avslagit detta är uppseendeväckande. Men nu handlar det om att stärka och främja förnya och fördjupa det lokala levande församlingslivet. Det är bara att hoppas att vår nye ärkebiskop Martin Modeus blir den som ser till att detta sker mycket snart.