Diakoni i förändring
Boken är rikt illustrerad med bilder på personer och byggnader som gestaltar olika perioder av den 100-åriga historien. Den är mer än en jubileumsskrift, för samtidigt som de 100 åren skildras får vi insikt i och kunskap om diakonins historia i Svenska kyrkan och de utmaningar den mött. Den är också en historia om samhällsförändringar som påverkat diakonin och diakonatets utformning.
I bokens titel möter vad som kan sägas vara en definition av vad diakoni är, men också en programförklaring. Dels är det viljan att se, se nöden, behoven och med det också höra ropen på hjälp från människor som lider kroppsligen men också själsligen. Att se sådant, som vi gärna blundar för, och bli en röst för dem som ingen lyssnar på. Men dels också att ha kraft att förändra, att ta konsekvenserna av det man sett.
Under genomläsningen såg jag hur detta också var ett genomgående tema för framställningen och för det som 1923 startade som Göteborgs diakonissanstalt och som i dag har det samlande namnet Bräcke diakoni. Författaren beskriver förhistorien, inte minst biskop E.H. Rodhes roll och tankar. Det var ett annat Sverige då, ett land med starka sociala spänningar och politisk turbulens. Människor hade svårt att få ihop det ekonomiskt.
Kyrkligt och teologiskt var Göteborgs stift i mycket präglat av den schartauanska väckelsen och »förkunnelsen tog upp den enskilde kristnes förpliktelser att visa kärlek till sin nästa men stannade vid det individuella perspektivet», skriver författaren. Det var i denna jordmån som biskop Rodhes syn på diakoni skulle förankras. Författaren visar hur Rodhes tankar under åren utvecklades till en medvetenhet om »att diakonatet behöver upplivas inom vår kyrka». Biskop Rodhe såg diakonin som en uppgift för kyrkan.