Djupgående polariseringar inom kyrkorna

Om tre år har det gått ett sekel sedan det första stora ekumeniska mötet ägde rum i Stockholm på initiativ av ärkebiskop Nathan Söderblom. En era av ökad ekumenisk aktivitet tog sin början. 1948 bildades Kyrkornas Världsråd med sina båda grenar, Faith and Order, inriktad på samtal om tro, lära och bekännelse, och Life and Work som arbetade för gemensamma diakonala och sociala insatser. Förväntningarna har varit stora, samtal om dogmatiska och ecklesiologiska frågor har förts och framför allt har det diakonala samarbetet växt.

Under senare år har bilden emellertid förändrats. Den polarisering med djupnande motsättningar inom politik, ideologiska och religiösa sammanhang och mellan länder märks även i kyrkorna – såväl inom som mellan de stora kyrkofamiljerna. Förenklat står konservativa mot liberaler, traditionalister mot radikalister.

Vad ska vara normerande för kyrkornas tro, lära och bekännelse? Och hur de ska förhålla sig till etik och moral?

Men den beskrivningen är just förenklad. Vad det gäller är: Vad ska vara normerande för kyrkornas tro, lära och bekännelse? Och hur de ska förhålla sig till etik och moral? Störst aktualitet i dag och som orsakar söndring inom kyrkorna är frågorna om livets gränser som dödshjälp och abort respektive sexualitetens gränser som samkönade äktenskap, pride, hbtqi, polyamori. En gång förändrade kyrkans syn på detta samhället, i dag är det samhället som förändrar kyrkorna – det icke-kristna och sekulariserade samhällets normer blir normerande även för kyrkorna.

Konflikten är påtaglig. Vilken ställning har Bibeln? Traditionen? Det omgivande samhällets föränderliga normer? Ska kyrkan vara en bekräftande samhällsspegel eller en utrannsakande biktspegel? Kan kyrkans etik och moral vara en annan än samhällets?

Joel Halldorf hävdar i Expressen (12/8) att synen på samkönade äktenskap »är en ödesfråga för en rad religiösa samfund». Han menar att det för frikyrkligheten är nödvändigt »att inte bara förändra hur man talar om samkönade relationer utan också prövar ordningar för att välsigna eller till och med viga samkönade par». Han konkluderar att »fortsattpassivitetärenvägbortfrånsamhällsgemenskapen och mot isolering, sekterism och fortsatta trauman».

Om Halldorf har rätt torde även den romersk-katolska kyrkan och stora delar av den anglikanska gemenskapen vara på väg mot »isolering och sekterism». Under senare tid har spänningarna varit starka mellan en del tyska biskopar och Vatikanen, vilket i ett brev från Vatikanens Statssekretariat bl.a. beskrivs som »förändringar av läran och moralen» och att »man hotar kyrkans enhet».

Även inom den Anglikanska Unionen är motsättningarna stora. Under juli-augusti samlades den till The Lambeth Conference, som består av ca 600 biskopar i 39 anglikanska kyrkor över hela världen. Frågan om samkönade äktenskap och kyrkans syn på homosexualitet blev där en het och svår fråga.

Bakgrunden är en resolution från 1998 kallad Lambeth 1.10. Den säger att äktenskap »är en livslång förening mellan en man och en kvinna» och förkastar »homosexuell praktik som oförenlig med Bibeln». Majoriteten av anglikanska biskopar tillhör i dag det så kallade Global South Fellowship of Anglican Churches som motsätter sig varje förändring av Lambeth 1.10, medan kyrkorna i länder som Australien, Brasilien och USA ser det annorlunda. Biskop Johan Dalman beskriver det i en artikel i Kyrkans Tidning (17/8) som att »flodhästen i rummet var ... frågan om samkönade relationer där ståndpunkterna anglikanska kyrkor emellan orsakar smärta, alienation och konflikter». I slutet av konferensen höll ärkebiskop Welby ett tal som, enligt Dalman, »vann genklang bland de församlade» och att »båda ’läger’ stod upp och applåderade – även om inget i sak hade ändrats». Welby uppmanade till enhet: »Så låt oss inte behandla varandra lättfärdigt och vårdslöst. Vi har varit djupt delade. Det kommer inte att upphöra. Kristus kallar oss nu både till sanning och enhet.»

Men som Dalman nämner så var det »tråkigt bara att några av de kyrkor som med störst emfas agerat i frågan avstod från att delta i konferensen».

Men dessa »några» kyrkor var många och stora och reagerade starkt. Ordföranden i Gafcon Primates Council, Foley Beach (ärkebiskop av den anglikanska kyrkan i Nordamerika), skriver dagarna efter konferensen (9/8 2022) i ett brev »till bröder och systrar i Gafcon» att »de senaste årtiondena har Lambethkonferensen och andra liknande möten blandat heresi och ortodoxi, irrlära och klassisk kristen tro som vore de likvärdiga hållningar. Läror och sanningar i Skriften har närmast rutinartat behandlats som bara några av många likvärdiga läror och tolkningar. De anglikanska kyrkor som i lära och liv avviker från Bibeln har inte ställts till ansvar.»

Beach beskriver Lambethkonferensen som att »i stället för att bli en plats för uppvaknande och strävan efter enhet befäste konferensen skadorna. Den präglades av förvirring. Vad det kommer att betyda för den världsvida anglikanska kyrkan har vi möjligen börjat ana. Gemenskapen kring ärkebiskopen av Canterbury är i alla fall bruten.»

Han fortsätter med att »ärkebiskoparna i Brasilien, Kenya, Myanmar, Nigeria, North America, Rwanda och Uganda, liksom många andra biskopar världen över, deltog inte alls i konferensen. Deras samveten och trohetslöften och deras kyrkor hindrade dem. Andra lika bekymrade över utvecklingen deltog. Deras närvaro förstärkte frånvaron av oss andra ... Den anglikanska kyrkogemenskapen har upphört att vara en kyrkogemenskap där man kan dela lära och liv i full gemenskap kring Ord och sakrament.»

Beach menar att »det anglikanska etablissemanget i England [fortsätter] att ignorera dem som runt om i världen håller fast vid Bibeln och kyrkans klassiska lära ... Tiden är allvarlig – och unik. Med Guds nåd och på hans villkor kan den världsvida anglikanska kyrkan bli äkta reformerad – genom omvändelse och förnyelse i biblisk mening.»

Eller för att travestera Jesu ord: »Vad hjälper det en kyrka om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv? Med vad skall hon köpa tillbaka sitt liv?» (Matt. 16:26).

(Översättning av Archbishop Foley Beach’s Letter: Niklas Adell)

Not

1. GAFCON = Global Anglican Future Conference, en världsvid anglikansk rörelse, som vill bevara och förnya det oförändrade evangeliet om och av Jesus Kristus och förkunna honom för världen. Rörelsen leds av ett »Primates Council» med kyrkoledare som representerar majoriteten (obs!) av världens anglikaner. Ordförande är ärkebiskopen i the Anglican Church of North America Foley Beach.