Domssöndagen

Kristi återkomst

Jesus Kristus är konung. All makt och ära finns hos honom, låt oss falla ned och tillbe.

Psalmer
490 Guds Son en gång i morgonglans
660 Herren är nu konung
356 Nämn mig Jesus, han är livet
375:3–4 Än vårdar och föder vår herde sin hjord
17 Ge Jesus äran

Domssöndagen handlar om Kristi återkomst, ett omfattande och svåråtkomligt ämne. Det finns olika uppfattningar om hur återkomsten ska ske. Gemensamt för dem alla är ändå att den ska ske och att det kommer en dom, ett åtskiljande. Därför bekänner kyrkan: »därifrån igenkommande till att döma levande och döda».

Evangelieläsningen är hämtad från Joh. 5 där Jesus, på en sabbat, botar en sjuk vid Betesda. Berättelsen slutar med att Jesus säger: »Min Far verkar fortfarande och därför verkar även jag.» De närvarande uppfattade utsagan som att Jesus gjorde sig själv lik Gud. Jesus förtydligar genom att säga att Sonen, det vill säga Jesus själv, bara gör vad Fadern gör, v. 19. Den grekiska texten säger endast »vad han gör» om Fadern, grekiska ekeĩnos poiē. Johannes betonar därmed att Fadern och Sonen står fria från varandra, samtidigt som Sonen av egen vilja lyder i allt.

Av v. 21, som utgör den omedelbara kontexten, framgår att Fadern »uppväcker de döda och ger dem liv». Av v. 22, framgår att »Fadern dömer ingen». Såväl uppståndelsen, det eviga livet som domen har Fadern emellertid överlåtit åt Sonen, v. 26 f. Detta har skett för att »alla ska ära Sonen så som de ärar Fadern». Här ställs allt på sin spets.

Samtiden menade att uppståndelsen och domen hörde till Guds eskatologiska handlande. Den ställde sig därför skeptisk till att Jesus såg vad Fadern gjorde och själv, i förtid, handlade därefter. Jesu sa: »De som hör Guds Sons röst ... ska få liv», v. 25 och »de som ligger i gravarna ska höra hans röst», v. 28. I Joh. 11:25 säger Jesus: »Jag Är uppståndelsen och livet», och uppväckelsen av Lasarus, 11:43, blir tecknet som pekar på Jesus.

Människor som lyssnar till Jesus, lyssnar till Guds ord, se 2:22, 4:41, 50, 5:24, 6:60, 7:40, 8:51, 55, 14:23 f., 15:20 och 17:6 får i samma stund evigt liv, v. 24, eftersom Guds ord är och ger liv, 6:63, 68. Det grekiska verbet för att höra, akouein, ska förstås i sin judiska mening, det vill säga den som »hör och gör» eller den som »hör och lyder». Betoningen ligger emellertid inte här på den som lyssnar utan på att Sonen talar det Guds ord som ger liv och som dömer, såväl nu som sedan, se v. 25 och 27 f.

Ordet Människosonen, grekiska yios anthrōpou, i v. 27, är här dubbeltydigt och kan uppfattas som »människa» som SFB påpekar. Jesus får döma därför att han själv är människa. Dubbeltydigheten framgår av v. 28 där esus ber de sina att inte vara förvånade. Han kommer nämligen också att vara domare vid den slutliga domen, se Dan. 7:13 f. Då ska alla, i bokstavlig mening, komma fram ur sina gravar för att dömas av honom.

Domen är helt rättvis eftersom Jesus dömer efter Faderns vilja, v. 30. Här är det möjligt att anknyta till den gammaltestamentliga läsningen från Dan. 7:9 f. eftersom sambandet mellan »den Gamle» och »en människoson», Dan. 7:13, är förutsagt i de heliga skrifterna.

I Matt 25:35 ff. talar Jesus om Människosonens dom. Då ska »alla folk» samlas inför honom för att dömas efter sina gärningar. Paulus talar på samma sätt i Rom. 2:6–9. Detta kan vara värt att påminna om eftersom Jesus i v. 29 säger om dem som tror på honom att de ska uppstå till evigt liv, medan »de som har gjort ont ska uppstå till dom». Motsättningen är skenbar, men behöver adresseras. Söndagens epistel, Upp. 20:11–21:5, ger oss en ledtråd då där står att läsa att de som har sina namn skrivna i Livets bok frikänns, se v. 15. Lösningen på den skenbara motsättningen är att Jesus har burit domen. »Han är försoningen för våra synder och inte bara för våra utan för hela världens», 1 Joh. 2:2.

Herren Jesus frikänner oss i domen. Luther talade om att vi alla en dag ska stå inför domaren, men att han inte ville möta Fadern utan att ha med sig Sonen. Sonen talar i vårt ställe. Detta är huvudsaken för såväl Jesus som för Johannes och Paulus, 1 Tim. 1:15.

I v. 30 får vi återigen höra att Fadern till fullo står bakom Jesus. Här har vi skälet till vår tacksamhet och glädje.

Evangelietextens första och viktigaste poäng är relationen mellan Fadern och Sonen. Ändå tycker jag inte att dagens predikan främst ska handla om kristologi eller ens om Kristi återkomst utan om vår relation till Herren Jesus. Det är på sin plats att stryka under att Sonen endast går Faderns ärende och att Sonen har makt att ge liv och att frikänna, men åhörarna borde få höra om vad det betyder för oss. Ja, än mer Jesus själv kan få tala till oss:

»Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig»

1. ... har evigt liv.

a) Det eviga livet börjar när vi tar emot Ordet.

b) Jesu person, anspråk och betydelse sträcker sig långt utöver det vanliga.

c) Jesus är Herren. När prövningar och svårigheter som olyckor, sjukdomar, frestelser och anfäktelser sätter in hjälper Herren oss. Hans roll och betydelse till och med ökar.

2. ... faller inte under domen.

a) Det talas relativt ofta om domedagen. Då används bilder som beskriver ångest, nöd, förödelse och ödeläggelse för att ruska om oss människor. Innebörden blir klar. Om inte HERREN räddar oss är vi förlorade.

b)Många människor är ambivalenta inför tanken att det en dag ska skipas rättvisa

c) Då får talet om korset sin djupaste innebörd. På korset blir mänsklighetens hela syndighet synlig, men också Guds kärlek. Vid korset, möts människans synd och Guds förlåtelse.

3. ... har övergått från döden till livet.

a) Mötet med Herren Jesus är avgörande för tid och evighet. När en människa tar emot Herren förvandlas förutsättningarna för hennes fortsatta leverne radikalt. Varken den lekamliga eller den eviga döden kan skilja henne från Guds kärlek, Rom. 8:38.

b) Kyrkan ska förvalta och förmedla evangelium.

c) Vi tackar Gud för den slutgiltiga och befriande domen. Vid nattvardsbordet får jag höra »för dig utgiven».

Välkommen!