En ångest går fram

De senaste tre åren har ångesten för många rört Ukraina. Från svensk och europeisk horisont tycks det nästan omöjligt att inte ta parti för det modiga men så plågade landet.

I USA verkar däremot en stor del av befolkningen resonera annorlunda. Där tycks för många ekonomiska och militära muskler övertrumfa de svagare.

I Ryssland ser sannolikt en majoritet av de kristna attacken mot Ukraina som ett berättigat och nödvändigt självförsvar.

Svenska kyrkan kan omöjligen i den pågående konflikten ställa sig neutral

Är inte denna kristenhetens djupa splittring, precis som vid flera tidigare krig, ett katastrofalt misslyckande för Kyrkan? För jämnt hundra år sedan, när en rad kyrkor samlades till det stora ekumeniska mötet i Stockholm, var erfarenheten stark av kyrkornas misslyckande att ena kristenheten och därmed förhindra första världskrigets blodsutgjutelse. Att tro på världsfreden blev för Nathan Söderblom en kristens plikt. Med hans egna ord: »Vore kyrkan verkligen kristen och enig, skulle hon vara fredens starkaste förkämpe i mänskligheten.»

Och ändå, för kristna i Sverige är det självklart att i böner och med ekonomiska medel i form av kollekter stödja Ukrainas folk. Svenska kyrkan kan omöjligen i den pågående konflikten ställa sig neutral. Rysslands förskräckande brutalitet mot sin granne får aldrig försvaras med bakgrund i oförrätter som de själva med rätt eller orätt påstår sig ha utsatts för genom historiens gång. En fördjupad förståelse av bakgrunden till det aggressiva ryska tänkandet och agerandet ges i en artikel i detta nummer av SPT.

År 1980 skrev Olov Hartman Sv. ps. 62 om hur en »ångest går fram och ofreden rister i livsträdets stam». Det fanns också då många skäl till oro. Visserligen hade Vietnamkriget upphört. Och 1979 hade Israel och Egypten äntligen slutit fred. Men det kalla kriget pågick ännu med full styrka. Under julen 1979 hade Sovjetunionen invaderat Afghanistan. Det var första gången efter andra världskriget som de gick in militärt i ett land utanför Warszawapakten. Samma år skedde den iranska revolutionen. Argentina, Brasilien och Chile styrdes med USA:s goda minne av militärdiktaturer. Och i El Salvador sköts den 24 mars 1980 biskop Oscar Romero till döds vid altaret när han firade mässan eftersom han på ett otillåtet sätt ställt sig på folkets sida.

Samma år som Hartman formade sin psalm skrev den 33 år yngre Jonas Jonsson texten »Vi reser ett tecken», Sv. ps. 398. Psalmen andas hopp, blickar framåt mot den tid då murarna mellan folken ska falla. Nio år senare föll också muren mellan DDR och Västtyskland. Även Hartmans psalm är i grunden hoppfull och trosviss: »Av änglars och människors bön i [Herrens] namn står jordkretsen fast. Bönen om fred och försoning är djupt meningsfull och är en orsak till att världen ännu består. Samtidigt väjer texten inte för det mörka, »En ångest går fram».

För mer än hundra år sedan, år 1916, publicerades Per Lagerkvists dikt »Ångest, ångest är min arvedel». Kanske är det så att människor i varje generation får uppleva ångest, inte bara över personliga motgångar och tillkortakommanden utan också över tillståndet i världen. Men det finns samtidigt ett annat sätt att möta de svåra utmaningarna. Lagerkvist hade tagit sin utgångspunkt i bland annat orden av Erik Axel Karlfeldt femton år tidigare: »Längtan heter min arvedel.»

Det har gått 45 år sedan de båda psalmtexterna kom till och mer än 100 år sedan Lagerkvist skrev om ångesten. Världen har knappast blivit ljusare. Men i perioder när ångesten nästan blir övermäktig att bära behöver kyrkan påminna också om dess ljusa syster, längtan.

Det innebär inte att det mörka förnekas. Mässans Kyrie ger utrymme för smärtan. Det räcker inte med att synderna just blivit förlåtna. Oron för oss själva, våra närstående och världen kvarstår. Senare i mässan, i förbönen, kanske särskilt tydligt i Litanians form, lyfts den djupaste smärtan och oron fram inför Gud: För krig och världsbrand, bevara oss milde Herre Gud.

Gemensamt för båda psalmerna är att de talar om det lyfta brödet och den lyfta kalken. Brödet är ett, kalken är en, vi reser ett tecken, skaldar Jonson. Kalken är segertecknet. Likt lagkaptenen, som lyfter prisbucklan efter finalmatchen, så lyfter celebranten bägaren i triumf. Segern är vår, inte ur ett inskränkt vi – dom-perspektiv men som en universell händelse. Ur döpelsens hav stiger en mänsklighet fram (Hartman). Men denna seger innebär samtidigt skapandet av den djupaste samhörighet och solidaritet. Måltiden delas med alla (Jonson).

Brödet är ett. Kalken är en. Även om vi som kristna sedan århundraden på grund av vår egen och kanske andras oförsonlighet är förhindrade att äta av samma bröd och dricka ur samma kalk, finns ett djupt tecken i den måltid som alla kristna firar. Bägaren är »försoningens kalk» som lyfts mitt i vår egen söndring och vilsenhet. Den är det tecken vi själva reser (Jonson), men samtidigt det tecken vi inte förmår lyfta för att vi är oförsonade med varandra.

Med vilsenheten inför alla oerhörda utmaningar som mänskligheten står inför och den söndring som världen genomgår följer ångest. Kyrkan är på inget sätt fri från denna ångest. Men kyrkan kan heller aldrig låta ångesten leda till förlamning. »Hedningarna» kan gripas av ångest, men Jesu efterföljare uppmanas att i stället räta på sig och lyfta sina huvuden. Genom att vi hjälper varandra att rikta ögonen mot honom som själv smakade på ångesten kan söndring och vilsenhet övertrumfas av längtan. Eller, som Paulus skriver i Romarbrevet: »Vem kan då skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest […] Nej, över allt detta triumferar vi genom [Kristus].» Inte för att han är en heroisk hjälte som aldrig känt av våndan. Tvärtom, för att han själv erfarit ångesten till den grad att svetten blev till blod som droppade på marken, men som inte lät den leda till flykt eller förlamning. Genom hans sår ska också vi och världen en dag kunna bli helade.

Därför slutar Hartmans psalm med bönen att Gud själv ska lyfta den enda och ursprungliga kalken, Jesu eget försoningsoffer utifrån vilket våra mässor firas. När han blir upphöjd ska han med sina egna ord dra alla till sig. Kanske kan vår ångest med detta löfte i minne övertrumfas av vår längtan.

Vid Oscar Romeros begravning talade Ernesto Cardenal på uppdrag av påven Johannes Paulus. Romero hyllades som en älskad fredsskapande Gudsmänniska vars blod kommer att bära frukt i form av syskonskap, kärlek och fred. All smärta och vånda, allt lidande och all ond bråd död är inte meningslös och förgäves. Herre, förbarma dig över Ukraina!