En liten bok om Den Stora boken – dags att fira en femhundraåring

Snart är det 2026. Ett årtal som för femhundra år sedan ristade in sig i den svenska historien i mångdubbel bemärkelse. Det finns anledning att fira, inte bara med sedvanlig ståt och prakt i Uppsala domkyrka utan i varje hus och hem.

1526 utkom den första samlade svenska översättningen av Nya testamentet som i huvudsak översattes av Laurentius Andreæ och Olaus Petri. Den var en reformatorisk revolution, teologiskt, homiletiskt och språkligt. Vi får se om Sveriges Radios älskade språkprogram kommer att uppmärksamma händelsen. NT 1526 och Gustav Vasas bibel 1541 kom att med tiden förändra svenska språket och bilda en övergång från fornsvenska till nysvenska. Bibeln på folkspråket är bara ett exempel på hur djupt kyrkan och den kristna tron har påverkat svensk, europeisk och västerländsk kultur.

Bibeln kom med tiden att läsas i allt vidare kretsar och blev så en brygga från allmogens analfabetism till att gemene kvinna och man blev läskunniga. Det var Bibeln, Psalmboken och Katekesen, postillor och andaktsböcker som lästes. Det var den kristna tron som insöps med varje ord och bokstav. På tal om ordet insöps ... bokstaven ö liksom ä introducerades just med NT 1526. Lätena fanns där, nu fick dessa vokalljud sina egna bokstäver. Det blev inte bara o-ljud utan ö-ljud.

Bibeln hade dittills varit oåtkomlig för de flesta, dels för att läskunnigheten var begränsad, dels för att språket var otillgängligt. Latinet var inte språket i var mans mun så som engelskan är i vår tid – engelskan som i dag fått latinets funktion att överskrida språkgränserna så att greken kan tala med spanjoren och svensken med tysken.

Intill 1526 var det målningarna i kyrkvalven som berättade den bibliska historien. Även om predikningarna var på svenska, så firades liturgin på ett för de flesta obegripligt latin.

Så låt oss fira. Svenska bibelsällskapet kommer till jubileumsåret 2026 med en ny översättning av Nya testamentet. De prover på översättningsarbetet som redan presenterats väcker nyfikenhet. Förändringen tycks inte bli lika radikal som mellan Bibel 1917 och NT81. Då var det 64 år mellan översättningarna, nu blir det 45 år, en ansenlig tid i vår hysteriskt föränderliga era.

Men mer behövs. Förberedelserna inför hundraårsminnet av det stora ekumeniska mötet i Stockholm 1925 är i full gång. För den globala kyrkogemenskapen och det ekumeniska arbetet, som på många sätt har bromsat upp, är detta viktigt. Men i vårt svenska sammanhang är NT 1526 av ännu större betydelse. Ingen annan bok har så präglat kyrkan i Sverige, den svenska kulturen och det svenska språket som NT 1526. Eller för att använda en politisk klyscha – här kan vi tala om »den svenska modellen».

De förändringar som NT 1526 kom att medföra i folkdjupet väcker frågan: Hur når vi folkdjupet 2026? Att upprepa succén från för femhundra år sedan – även om det tog ett par sekler att få full genomslagskraft – lär inte vara möjligt. Men ändå, jubiléet bör firas folkligt.

Därför är det dags att dela ut En liten bok om Den Stora boken till hela svenska folket. En sådan bok om Bibeln kan förslagsvis innehålla utdrag ur den nya översättningen, NT 2026. Kanske hela Matteusevangeliet? Något kapitel ur Första Johannesbrevet? Några kärnfulla citat som håller att leva för och dö på?

Utdragen skulle kunna kompletteras med några personliga vittnesbörd likt dem som fanns i Befrielsen – Stora boken om kristen tro (1993) och med god, inbjudande och frimodig teologisk reflektion. Men låt oss slippa de ursäktande och distanserade teologiska texter som finns på Svenska kyrkans hemsida, där texten om värdegrunden är ett bottennapp. Utan ge oss det trygga vittnesbördet, tilliten till att vi i kristen tro möter vad människor längtar efter, trots att majoriteten i dag är andliga analfabeter.

Inte bara Stora boken om kristen tro utan också Lilla boken om kristen tro utkom 1993 för att markera Uppsala möte 1593, då brytningen med den romersk-katolska kyrkan blev definitiv. I historiens backspegel var det en nödvändig brytning, men splittringens frukt är över tid olycklig. Det dröjde fyrahundra år innan en »Gemensam deklaration om rättfärdiggörelsen» undertecknades av den katolska kyrkan och Lutherska världsförbundet i Augsburg 1999.

Lilla boken om kristen tro tillkom på Dag Sandahls initiativ och delades ut till de flesta hemmen i Sverige. Det var medarbetare och gudstjänstfirare, trons folk, som delade ut dem. De stod där i dörrarna till hem efter hem och överlämnade boken. Boken var en signal, att detta är kristen tro, en levande, aktuell och viktig tro, så viktig att vi söker upp var och en för att ge ett levande vittnesbörd. Överlämnandet var ibland lite tafatt, ibland frimodigt, men boken blev ett tecken till församlingsborna som då också fick ett ansikte på någon som var medvetet kristen.

Utfallet var kanske inte strålande. Några större skaror som fick boken sökte sig inte plötsligt till kyrkan för att fira gudstjänst. Varken de småländska Tegnérladorna eller Skaraslättens medeltidskyrkor fylldes. Ännu var barnbarnsupproret mot kyrka och kristen tro alltför starkt. Men i dag, när religionernas återkomst på samhällsarenan är påträngande, när islam och nyandlighet får alltfler att undra om vad kristen tro egentligen är och betyder? Det finns en hunger efter en kyrka som inte primärt uttalar sig i de tidstypiska frågor som politiker och ledarskribenter, bloggare, tyckare och tänkare driver, utan om det som ingen annan talar – om Gud, om nåd, mening, ansvar, skuld och försoning, om Guds okuvliga kärlek bevisad i Guds Son Jesus Kristus.

Protesterna hörs direkt, att folk inte längre läser böcker. Det är nätet och webben med digitala och sociala medier som gäller, medan ett asocialt medium som en bok är dödfött. Men vad som läses digitalt är flyktigare än ett rö för vinden. Kanhända finns det i dag en längtan efter det autentiska? En bok, ett ansikte och en hand som räcker boken till en medmänniska?

Vi lever i en orolig tid. Ingenting tyder på att det kommer att förändras i närtid. Spadagar, yogaövningar, kryssningar eller granskogsvandringar ger inte den frid och mening som håller att leva på. Men Jesus Kristus gör det. Låt oss tala om detta i En Liten bok om Den Stora boken som räcks från hand till hand, från människa till människa. Som ett tecken och en påminnelse: Här börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son (Mark. 1:1).