Evangelisk Jesu hjärta-fromhet

Ur SPT 1/2022

Jesu hjärta-fromhet brukar mer förbindas med katolsk än med evangelisk fromhet. Författaren, professor i kyrkohistoria, visar emellertid att den traditionen är stark även i lutherska och evangeliska sammanhang. Ett flertal psalmer präglas av Jesu-hjärtafromheten. Men den kan också vara om att be »till Jesu hjärta», en böneform som borde vara naturlig eftersom »Jesu hjärta» innefattar hela Jesus och att aspekten av Jesu kärlek och barmhärtighet då får starkare betoning.

I den kända nattvardspsalmen 70:3–4 sjunger vi med F.M. Franzén:

Dig, Jesus, än vi höra / i dessa dyra ord.
Oss alla vill du göra / till dina vid ditt bord;
oss alla, då du brödet tog,
Du slöt intill det hjärta / som för oss alla slog.
Det hjärtat, som i nöden / den armes tillflykt
var,
som bad för oss i döden / och våra synder bar,
det hjärtat än med frid och tröst,
med salighet från höjden / här nalkas trogna
bröst.

Jesu hjärta är inget främmande för evangelisk fromhet. Anknytningen just till den heliga nattvarden är annars något typiskt för den romersk-katolska Jesu hjärtafromhet som återupplivades och populariserades under 1800-talet, med en höjdpunkt i den väldiga Sacre Coeurbasilikan i Paris, färdig 1914. Även in i småländska, gammalkyrkliga hem hittade de kolorerade bilderna av Frälsaren med det brinnande hjärtat. Anknytningen till nattvarden finns också i sentida, evangelisk förkunnelse:

»Nattvarden --är en gåva av Gud, men icke en Guds gåva vid sidan om givaren, utan den är en gåva som består i att Gud i Kristus kommer och ger sig själv, sitt hjärta, som brister av förbarmande, oändlig kärlek» (Erling Eidem, Herrens nattvard. 1922, 23).

Jesu hjärta i Nya testamentet

Jesu hjärta omtalas uttryckligen i Nya testamentet endast två gånger. För nattvardsfromheten är Joh. 19:33–34 viktigast: »Men när de kom till Jesus och såg att han redan var död krossade de inte hans ben, utan en av soldaterna stack upp sidan på honom med sin lans, och då kom det ut blod och vatten.» En gång tidigare säger Jesus enligt evangelisten Matteus 11:28–30: »Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.»

Jesu hjärta betecknar Jesus som helhet, så som delarna alltid står för helheten. Jesu hjärta betyder också Jesu kroppsliga hjärta, det som blev genomstunget av soldatens lans. Jesu hjärta innebär slutligen Jesu sinnelag, så som i ordet att han har ett milt och ödmjukt hjärta. Dessa betydelser skall inte tänkas åtskilda, tvärtom, det är som den katolska teologen Barbara Albrecht skriver: »Den Heliga Skrift visar oss Jesus som en människa som inte bara ’har’ ett hjärta, utan ’är’ ett hjärta.»

I psalmdiktningen har Jesu hjärta hos oss blivit en vanlig, ofta stark bild, inte enbart hos Franzén. Anders Frostenson skriver:

Tung och kvalfull vilar hela / världens nöd
på Jesu hjärta,
Och han kallar oss att dela / denna bördas
tyngd och smärta. (Sv. Ps. 102)

Så får vi tänka att pandemin som nu går över världen med all sin tyngd och nöd vilar på Jesu hjärta. Det är därför som vi också kan gå in i denna och andra smärtor.

Kombinationen av Jesu hjärta och våra hjärtan blir tydlig i Britt G. Hallqvists bearbetning av en psalm av Åström:

Livets kval och dödens smärta / du för mina
synder led.
Blodet från ditt varma hjärta / rann för mig
på korset ned.
Allt är inför Gud fullkomnat. / Låt mig höra
denna röst / som ger hjärtat härlig tröst.
(Sv. Ps. 348:4)

Jesu sinnelag, eller som man förr ofta sade: Jesu hjärtelag, kan också påminna just om Jesus på korset, så i en dansk psalm:

Når vi ved troens lys og brand
vor Jesu hjerte finde kan,
at han for sine mord’re bad,
da de kun stod og lo derad, (DPs 688:5,
av Brorson)

Brorson sjunger även:

Træng i Guds arme ind, og fat din Jesu hjerte, det koste i dit sind, ihvad det vil for smerte.

Jesu hjärta i evangelikal och reformert tradition

Jesu hjärta har central betydelse inte enbart i luthersk tradition. I evangelikal och reformert tradition är det främst Jesu ord att han har ett milt och ödmjukt hjärta som bildar utgångspunkten för Jesu hjärtafromheten. Så är det till exempel för den store baptistpredikanten Spurgeon, som 1873 predikar: »Then I said, ’But what shall I preach concerning Jesus?’ And my soul replied, ‘Preach the loving heart of Jesus; go to the center of the subject, and set forth His very soul, His inmost self, and then it may be that the heart of Jesus will draw the hearts of men’.»

En återklang hör vi i den populära psalmens ord:

Som en härlig gudomskälla, / rik och mäktig,
djup och stor,
Är den kärlek, nåd och sanning, / som i Jesu
hjärta bor.
(Sv. Ps. 235:1, F.Bloom)

Från den evangelikala traditionen har vi också fått en ofta sjungen psalm som inte utgår från Jesu egna ord om sitt hjärta, utan från hjärtat som stacks upp på korset, Sv. Ps. 230 v. 1,4:

Klippa, du som brast för mig,
Låt mig gömma mig i dig.
Vattnet, blodet som går fram
Från ditt hjärta, o Guds Lamm,
Låt det bli en dubbel bot för min synd och
lagens hot.

Vid vart flyktigt andedrag,
Och när jag skall dö en dag,
När till okänt land jag går,
När inför din dom jag står:
Klippa, du som brast för mig,
Låt mig gömma mig i dig.

Jesu hjärta i medeltida och lutherskt ortodox fromhet

Jesu hjärtafromheten är av gammalt datum. Den har sitt första starka källflöde i den medeltida mystiken, närmare bestämt hos Bernhard av Clairvaux och Arnulf av Löwen, Gertrud av Helfta (f. 1256) och Mechthild av Hackeborn (f. 1241). Hos kartusianerna utvecklades denna fromhet från 1300-talet och framåt, innan Marguerite-Marie Alacoque den 16 juni 1675 fick en uppenbarelse av Jesus, som visade henne sitt av eld flammande och av törnen krönta heliga hjärta och hördes säga: »Se Hjärtat, vilket så mycket älskar människorna». Detta är utgångspunkten för den sentida, katolska Jesu hjärtafromheten. Marguerite-Marie skriver:

»Jag tror att vår Herres stora längtan att hans heliga hjärta skall hedras på särskilt sätt har det syftet att återlösningens verkan skall förnyas i våra hjärtan. Det heliga hjärtat är en outtömlig källa som inget hellre vill än att flöda över i de ödmjukas hjärtan och göra dem fria och beredda att ge sitt eget liv efter hans vilja.»

Från den medeltida mystiken går det en direkt linje till den lutherskt ortodoxa fromheten. Det framgår ibland redan av boktitlarna, som Martin Rinckarts bernhardinska Jesuspsalmer: »Hertz-Büchlein darinnen lauter Bernhardinische und Christ Lutherische Jubel-Hertz-Frewden gesamlet und aussgeschüttet» (1636). En höjdpunkt når denna fromhet i Paul Gerhardts »O Herz des Königs aller Welt». Här följer ett par av de sju versarna i min egen preliminära översättning:

Hur blev din börda till en tyngd
För detta varma hjärta!
En mänska tog dig till vår jord
Och gav åt den som världen gjort
Så oerhörda smärtor!
Du som mitt hjärtas hjärta är,
Du brister och du dör för mig,
Ge mig ett ord, ett enda:
Ta mig och slut mitt hjärta in
I dig och i din kärleks skrin.
Mer vill jag ej begära.

Mitt hjärta är så kallt och hårt,
Förblindat av allt världsligt här,
Och frågar efter ytan.
Därför, o Hjärta, ber jag dig,
Att du mitt hjärta och mitt jag
Varmt, mjukt och rent vill göra.
Låt snart din eld och starka glöd
Igenom hjärta, själ och mod
Med alla krafter tränga;
Din kärlek och vänskaplighet
Hos mig kan skapa tacksamhet
Och genkärleken väcka.

I den medeltida mystiken förekommer de så kallade passionssalvena, som fått sitt namn efter att de hälsar (»Salve») och vänder sig till Jesus genom olika delar av hans kropp. Mest känd är den ofta sjungna »O huvud, blodigt, sårat», där församlingen riktar sig mot Jesu huvud för att så nå Honom själv.

Den lutherske psalmförfattaren Johann Rist (död 1667) är mest känd för sin psalm för Jesu begravning med den berömda formuleringen: »O sorg och nöd, Gud själv är död». Han har också översatt och bearbetat sju medeltida passionssalven, varav fem ursprungligen är författade av Arnulf von Löwen. De riktar sig till Jesu fötter, knän, händer, sida, bröst, hjärta, och ansikte. Det sistnämnda besjunger vi ju alltjämt i psalmens ord: »O ansikte du höga som nyss betvang en värld», som – liksom hela psalmen »O huvud, blodigt, sårat» – genom Bachs Matteuspassion har kommit att tillhöra världslitteraturen. En sentida musikalisk motsvarighet finns i Anton Bruckners Herz-Jesu-Lied, en körmotett som talar om hjärtat i sakramentet som det högsta goda.

Förutom Rist och Paul Gerhardt har även Andreas Heinrich Bucholtz och Georg Philipp Harsdörffer, liksom Angelus Silesius, bearbetat och nydiktat passionssalven.

Hos Paul Gerhardt skiljer sig dessa passionssalven från hans andra passionspsalmer som återberättar passionshistorien. Här handlar det i stället om en bestämd situation som blir föremål för betraktelse och tilltal. Den ortodoxa teologin avspeglas i de tre aspekter som anläggs på Jesu lidande för oss: den förtjänst som Jesu lidande har skaffat, som ger den troende tröst i anfäktelsen, vidare det ställföreträdande lidandet, att Jesus har burit synden i vårt ställe, och slutligen uppmaningen att i mitt eget lidande förhålla mig så som Jesus gjorde.

Direkta hänvändelser till Jesu hjärta finns också hos Johann Arndt, Fyra böcker om en sann kristendom, Bok 1, kap 15 (även i bönboken Paradis Lustgård) i bönens slut: »Ack, Du ädla hjärta, Jesus Kristus, Du den eviga vishetens källa, hjälp mig att också avstå från mitt eget förstånd och min egen klokskap, att jag icke blyges för att i denna världen hållas för en dåre för ditt ords skull, då jag icke vill veta av något annat än Dig, min Herre Kristus, Du korsfäste.»

Christian Scriver talar om Jesu hjärta i sin Själaskatt (förkortade utgåvan av Axel Malmberg och Gunnar Rosendal 1932): »De bästa [böckerna] känner man igen därpå --att de rent fördraga kunskapen om den korsfäste Frälsaren, att de dofta av hans kärlek och att man vid läsningen förnimmer en kraftig dragning till hans hjärta» (s 170).

»Genom sådana suckar berör själen icke endast mantelfållen till Herrens Jesu klädnad utan hans hjärta och öser därur ny kraft att stå det onda emot» (s 172).

»i denna heliga måltid Där giver han oss icke endast sitt Ord och sitt löfte utan sig själv, hela sitt hjärta och all sin kärlek» (s 204).

»Gå vart du vill, du bedrövade hjärta, --så skall dock din Jesus följa efter dig med sitt trofasta hjärta, sin ljuvliga mun och sin starka hand och ropa till dig: »Varthän? Se, jag är hos dig. Jag övergiver dig icke» (s 261).

»Liksom man icke kan skilja ljuset från solen eller hettan från elden eller doften från rosen, kan man icke heller skilja kärleken från Herren Jesus, och där hans hjärta vidrör vårt hjärta, kan detta icke annat än älska» (s 271).

Jesu hjärta i pietistisk och herrnhutisk fromhet

Jesu hjärta-hymnerna har återgetts även i konservativt pietistisk fromhet, som hos J.J. Rambach, Betraktelser över Jesu lidande (utg. C.Norborg). Göteborg 1950 (3.uppl.), s. 50 (Efter Arnulf av Löwen):

Isberg kan din kärlek smälta,
Stenar ifrån hjärtan välta,
Underbara krafter strömma,
Jesu från ditt hjärta ömma,
Som i döden brast för mig.

Magnus Friedrich Roos ber i sin bönbok i aftonbönen på söndagen i fjärde veckan: »Åt ditt kärleksrika hjärta, Herre Jesus, överlämna vi oss, du våra själars enda salighet.» Och i aftonbönen på torsdagen i fjärde veckan: »Öppna dock för oss ditt milda hjärta i Jesus Kristus, och låt oss vila i hans öppna sida, ty endast i din kärlek och förening vilja vi överlämna oss åt vår sömn, att den i dig må vara välsignad och nyttig för oss.»

I den herrnhutiska fromheten har Jesu hjärta fått ett särskilt utrymme, i dag mest frekvent i den evangeliska rörelsen i Finland. Ett exempel: »När jag i tron min Jesus ser, jag älskar honom så. Jag önskar inte något mer än vid hans sida stå. Hans hand och fot, hans sidosår, hans hjärta för mig öppet står, där lever jag med kropp och själ och ser att allt är väl.»

En av den finländska evangeliska rörelsens tidiga ledargestalter var Johannes Bäck, som dog redan som 50-åring år 1901, men som under sin aktiva tid satte mycket djupa spår i rörelsens historia. Flera av hans sånger anspelar på Jesu hjärta-fromheten, till exempel sång nr 300, »Som du vill, o Herre min». Dess första vers lyder:

Som du vill, o Herre min
om jag blott får vara din,
om i glädje och i smärta,
jag får vila vid ditt hjärta,
ha i dig min högsta fröjd,
o, då är jag trygg och nöjd.

Vi finner det även bearbetat av Carl Olof Rosenius:

Följ mig, huldaste, uppstungna hjärta,
på den väg jag genom öknen går!
Låt min tro i glädje och i smärta
kunna vila städs vid dina sår!
(Sv. Ps. 251, ur den uteslutna v. 5)

I psalm 278 möter samma motiv, där det blir tydligt att Jesu hjärtafromheten inte är något sidospår utan handlar om det mest centrala för en Jesu lärjunge:

Frälsare tag min hand, fostra mig så
Att jag i dina spår alltid må gå.
Herre för varje dag
Mig till ditt hjärta drag
Att i din sanning jag Fast måtte stå.

Lina Sandell har skrivit en psalm »Vid Jesu hjärta där är lugnt, trots stormarna i livet», där tredje versen lyder:

Här vill det synas mången gång
som skulle allt gå under,
här blandas suckar i min sång,
o Herre, många stunder.
Men vid ditt hjärta inom kort
dör tidens alla missljud bort,
fastän det synes mången gång
som skulle allt gå under.

Det märkliga är nu att Jesu hjärtamotivet förekommer inte enbart inom den herrnhutiska och nyevangeliska fromhetstraditionen, utan också i den finska konservativa pietismen, som hos Jonas Lagus, som skriver: »...skåda flitigt in i Jesu hjärta, som i Hans ord och löften är oförändrat framställt för hela världen, och öva dig att tro på hans outtröttlighet att i alla tider och alla belägenheter vårda och lida dig» (Tuntemattomalle 2.3.1856, Lagus 1931, 28, Sama myös Lagus 1933, 239-240).

Evangelisk Jesu hjärtafromhet idag

Varför skall vi då meditera över Jesu hjärta, rikta oss till Jesu hjärta, och bedja till Jesu hjärta? Kan man inte lika bra be direkt till Jesus? Frågan är fel ställd.

Ingen måste be till Jesu hjärta, men i
Jesu hjärta möter vi Jesus själv, hela
Jesus,sådan Han är innerst inne,
sådan Han vill vara mot var och en
av oss. I Jesu hjärta möter du hans
kärlek som blev dödad, hans försoning
som ger dig liv. I Jesu hjärta ser du
tillvarons mittpunkt, universums
centrum, livets källa.

Att det finns inslag i den romersk-katolska Jesu hjärtafromheten som känns främmande, är inget skäl att avstå från den fördjupning av bönen, tron och livet som det innebär att rikta in sig på Jesu hjärta.

Min presentation av evangelisk Jesu hjärtafromhet har förhoppningsvis visat att den inte behöver vara något främmande utan är djupt förankrad i våra egna traditioner. Erling Eidem skriver: »Sonens gudomliga kärlek beder till Fadrens gudomliga kärlek. Ingen död, abstrakt oföränderlighet, --utan ett klappande hjärta, en oändligt livsfylld gudomlig dialog, där gudomlig kärlek frågar, och gudomlig kärlek svarar, där gudomlig kärlek söker, och gudomlig kärlek finner.» (Han som var, s. 150)

En privat bön till Jesu hjärta kan gärna följa den vanliga Jesusbönens rytm, dvs. inandning och utandning. Den kan byggas ut allt efter behov, till exempel när man ber: Jesu hjärta, omslut mig, kan man lägga till: med din nåd på alla sidor. I den enklare formen, med eller utan rörelser: Jesu hjärta, bevara mig, Jesu hjärta, befria mig, Jesu hjärta, försvara mig, Jesu hjärta, förvara mig, Jesu hjärta, omslut mig, Jesu hjärta, genomströmma mig, Jesu hjärta, förbarma dig över oss syndare. Amen.

Första personen kan med fördel bytas ut mot någon annan, en medmänniska, en församling osv. Bönen är lätt att kombinera med klassiska Jesu hjärtaböner, till exempel denna, av Erling Eidem: »Jag tackar och välsignar Dig, min käre Herre Kristus, att du så giver Dig åt mig. Du mättar mig med Din levande bild, med Ditt eget hjärtas fullhet.» (Han som var, s. 121). ■