Fadern och fäderna

Är det någon mening att tala om kön? Är könet endast en konstruktion eller är det en skapelseordning? Och i så fall: Har frågan om moder och fader någon relevans i vår tid? Mannen, fadern, har blivit satt i skamvrån. Folke T. Olofsson, docent i dogmatik och tidigare kyrkoherde i Rasbo, tar här upp frågan och visar på det gudomliga faderskapet, att den jordiske fadern har sin förebild i Gud som Fader. Är detta en obekväm reflektion när könet tycks upphävas? Eller en nödvändig reflektion? Något skapelsegivet, där, som författaren betonar, det manliga faderskapet behöver återupprättas i ljuset av Gud som Fader?

Jämställdhet i kyrka och samhälle! Det är jag helt för! Oreserverat! Fler män i gudstjänsterna! Fler män som tar sitt ansvar i familjerna! Fler goda fäder! Fler fostrande förebilder! Ja tack! 

Frånvarande fäder

Det klagas i samhället över frånvarande fäder. Det verkar som om polletten äntligen trillat ner lite varstans längs åsiktskorridoren. I en artikel (SvD 2022-09-03) skriver Anders O. Björkman med anledning av en nyligen publicerad bok med titeln Mitt ibland oss, av Evin Cetin och Jens Liljestrand: 

»Var är papporna? Frågorna brukar ställas när ämnet gängkriminella – barn som börjar som springpojkar med knarkleveranser, med tiden unga män som övergår till att själva basa över ’affärsverksamheten’. Personer vars liv inte sällan släcks av en kula i pannan i tidig ålder.»

Så långt frågans Sitz im Leben, beskrivningen av sammanhanget. I artikeln går han så vidare med att själv besvara frågan genom att konstatera: