Författaren Birger Norman och trons relation till politiken

Birger Norman var känd som arbetarförfattare. Mindre känt var hans kristna engagemang och hans syn på politik och kyrka, på socialism och kristen tro. I en av hans pjäser, Lerduvan, som gavs på Dramaten, finns ett centralt avsnitt utifrån frågan »Vad vilja socialdemokraterna med kyrkan – egentligen?». – Ja, vad vill man? Socialdemokraternas ledamöter i kyrkomötet skulle, liksom vi alla, ha stor glädje av att läsa Norman – ett friskt sätt att se på kyrka och stat. Artikelförfattaren, som är präst och teol.lic., belyser här Norman som kristen socialist.

Det är nu femtio år sedan det första kristna riksmötet i Göteborg, G 72, genomfördes. Mötet följdes av fler likartade ekumeniska manifestationer i svenska städer under sjuttio-, åttio- och nittiotalen. Därefter var initiativkraften inte tillräckligt stark att fortsätta på den inslagna linjen. Kanske man kan säga att mötet i Göteborg bär ett särskilt skimmer. En nyfödd kärlek till kristna trossyskon framträdde tydligt.

Vid G 72 medverkade bland en rad andra författaren Birger Norman. Det är om honom denna artikel ska handla, närmare bestämt om Norman och hans hållning till kristen tro och kyrka. Innan vi tecknar en snabbskiss av personen och författarskapet, kan vi lyssna något hur hans ord föll där i Göteborg en augustidag 1972.

Den stora visionen under mötet var, hur de vunna erfarenheterna, insikterna skulle få »konsekvenser därhemma», som det heter i rapportboken G 72 … och sedan? (Gummessons, 1972). Man var uppdelad i fyra storgrupper med skilda rubriker. Sektion I behandlade ämnet »Att vända hem». Gunnel Vallquist och Martin Lönnebo hade anförtrotts uppgifter att tala. De var troligtvis väl kända bland många mötesdeltagare. Den tredje talaren – Birger Norman – var säkert inte lika bekant, även om han var ett uppskattat namn främst inom arbetarrörelsen.

»Jag har inte uppfattat det kristna primärt som en fråga om moral utan som en fråga om tro»

Moral på trons plats

»Jag har inte uppfattat det kristna primärt som en fråga om moral utan som en fråga om tro», yttrade författaren Birger Norman och fortsatte: »Olyckan har hänt att moralen intagit trons plats. Man rycker ut och gör aktioner och har så […] bestämda åsikter om vad som är Guds vilja.» Norman ville byta ut honnörsordet engagemang mot delaktighet. Det leder »inte till aggressivitet och aktioner utan till ett erkännande av det man erfarit: en skuld, en medskuld ’i allting’.»

Vem var då Birger Norman? Född 1914 på Svanö i det röda Ådalen kom han att förtjäna sitt uppehälle som sågverksarbetare och socialarbetare för att sedan ägna sig åt det skrivna ordet i dess olika former: journalist, förlagsredaktör inom arbetarrörelsen, mångårig krönikör i Metallarbetaren, där han publicerade sina »Vinkelskott». Kring 1960 tog han steget att leva som fri författare. Det kom att bli en lång rad böcker i skilda genrer: lyrik, drama, noveller, debattinlägg och topografiska skildringar från Ångermanland. Den siste sanne folkbildaren kallades han av Karl Vennberg.

»Birger Norman, strykfågel och vän» sätter Ylva Eggehorn som rubrik över en text på sin blogg Skrivargården (2012) och rekommenderar oss att ta reda på honom i något antikvariat, »du ångrar det inte».

Norman hade socialdemokratin med modersmjölken – en barndomsvän blev dödad i Lunde 1931 av en rikoschett, när militären öppnade eld mot arbetslösa fredliga demonstranter. Någon»sextioåtta» var han däremot inte. Birger Norman var, sägs det i en intervju 1971, socialist »redan på den tiden då den nya vänstern lekte indianer och cowboys bakom sina välansade häckar i Djursholm och på Lidingö. Men till skillnad mot dem vet han dock vad han talar om.»

Norman hade på samma gång med sig det kristna arvet; fadern var missionsförbundare, så Birger växte upp i en frikyrklig familj. Som vuxen kom han att läsa mycket teologisk litteratur som Bonhoeffer och inte minst Anders Nygren. Vad jag alldeles särskilt fastnat för är Normans rakryggade hållning att inifrån utöva kritik mot parti, kyrka och folkrörelse. Sådana kritiker är trovärdiga, värdiga att lyssna till.

Lerduvan speglar Normans dubbla delaktigheter

Nyligen fick jag i min hand ett relativt tunt och oansenligt häfte, skådespelet Lerduvan av Birger Norman, publicerat 1976 och uppfört på Dramaten samma år. Här finns i ett centraltparti ett tydligt uttryck för frågeställningen: Vad vilja socialdemokraterna med kyrkan – egentligen?

Vad vilja socialdemokraterna med kyrkan – egentligen?

Pjäsens huvudperson är den kvinnliga komministern Nina Ersdotter, som också är politiskt aktiv och sekreterare i arbetarkommunen. Dess starke man är Artur Viklund, ombudsman i Byggnads storavdelning och ordförande i kommunstyrelsen. Snart stundar ett kyrkoherdeval, och Nina Ersdotter med sina försänkningar i det ledande partiet torde med lätthet kunna påräkna majoritet. Men, ju närmare man kommer avgörandet desto större blir tveksamheten bland både partivänner och kyrkobesökare. Komminister Ersdotter visar sig inte vara den man förväntat. Kamraterna i partiet hade uppskattat henne:»Vi behöver en präst här som tar ställning. För social rättvisa. För reformer. För demokrati.»

Men Nina hade fördjupats, blivit »radikal» i sin tro. På arbetarkommunens årsmöte får hon rikta några ord till de församlade. Talet rör vid både det stundande kyrkoherdevalet och hennes hållning till innersidan av sin kristna tro och liv:

»Mitt arbete– ja, det är det jag måste säga! – jag vore ledsen om ni skulle välja mej av enbart politiska skäl … En kristen människa hör hemma i politiken. Nåt annat har jag aldrig menat. Därför är jag medlem i den här Arbetarkommunen. En kristen människa ska blanda sej i politiken! Men på samma gång aldrig förblanda kristendom och politik!» Tystnad och hostningar hörs från salen.

Hon bekänner sig till den kristna socialismen, men inte till Broderskapsrörelsen. Hon yttrar: »Men en kristen socialist vet något som politiken aldrig kan veta: Vi lever av nåd! Vi är syndare, och behöver syndernas förlåtelse – Det är budskapet som är mitt arbete, framför allt annat arbete!»

Hon har talat ut och kände väl en befrielse efteråt, fast kyrkoherdevalet nu blir något högst osäkert. Senare på Artur Viklunds expedition kommer hans reaktion upp till ytan: »Jag begrep ingenting. Inte ett jävla barr. Nåd. Gud. Sånt har jag inte hört sen jag stod i gången. Håller du på att bli gudlig, Nina?» Och han drämmer till med att det är på politiska meriter hon blir kyrkoherde.

Men en kristen socialist vet något som politiken aldrig kan veta: Vi lever av nåd!

Tro är på riktigt

Pjäsförfattaren Birger Norman var kristen och socialist, kristen socialist, om man så vill. Prästen i dramat blir något av hans alter ego. Det lyser igenom att just i denna kombination – men alls icke sammanblandning! – finns Birger Normans djupaste angelägenhet. Fast i hans breda författarskap kom den kristna bekännelsen inte upp till ytan alls på samma sätt som den politiska tillhörigheten. Han var ju också knuten till olika grenar av arbetarrörelsen inom folkbildning, förlag med mera. Men i dikten Credo ur samlingen Vinterfiske (1970) bekänner poeten sin kristna förankring:

Utom på Gud
tror jag just inte
på nånting.

För Norman innebär det kristna livet något som är på riktigt. Han skriver:

Den kristna livsåskådningen?
Här föreligger
ett allvarligt missförestånd.
Tron tilldrar sig inte på åskådarplats.

(ur sista diktsamlingen Vägen längs sjön 1988)

Ytterligare en konfliktlinje blottläggs i dramat Lerduvan, nämligen framstegsoptimism hos representanten för vänstern kontra tron på den yttersta dagen och Kristus som Dödens besegrare hos pastor Ersdotter. Birger Norman har berört konflikten i en intervju:

»I många år har jag funderat över skillnaden i utvecklingsperspektivet. Politikerna arbetar med övertygelsen att världen går mot något bättre. Bibeln pekar på ett annat håll: En universell katastrof.»

Birger Norman gick ur tiden år 1995. Han kom därmed inte att uppleva det som ofta kallas skilsmässan mellan kyrka och stat. Efter millennieskiftet har egendomligt nog kyrkan i många avseenden blivit allt ofriare till följd av riksdagspartiers hårda grepp om beslutsfattandet. Att döma av Birger Normans författarskap i allmänhet och pjäsen Lerduvan i synnerhet torde han inte ha lovordat dagens situation.