»Fortsätt kämpa för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga» III
I denna tredje och avslutande del av sin artikel visar författaren, docent och kyrkoherde em., på Maria som Gudsmoder – på mariologin som central för Kristologin. Vem Jesus Kristus är visar vem Maria är. Och hur vi förstår Maria visar vidare på vem Jesus är. Men här tas också upp den helige Ande i den heliga treenigheten, att Anden är Gud såsom Fadern och Sonen är Gud. I sin tredelade artikel har så Folke T. Olofsson beskrivit treenighetens fullhet och en klassisk kristen dogmatisk förståelse av den tro som vi ska fortsätta kämpa för och tradera vidare.
Kristen tro är theotokisk
Att kristen tro är theotokisk betyder att den är förbunden med Theotokos, vilket är namnet på jungfrun Maria sedan det tredje ekumeniska konciliet i Efesus 431. Där fastslogs att Maria var Gud-föderska. Det är vad ordet ordagrant betyder. Detta är inte en mariologisk dogm utan en kristologisk i betydelsen att alltifrån det gudomliga »vardet!» i Marias liv är den som hon bär i sin kropp Gud. Det är inte så att Sonen blir Gud vid något tillfälle under havandeskapet, att han blir gudomlig vid födelsen eller vid sitt dop. Nej, alltifrån konceptionen växer inom henne han som är sann Gud och sann människa. Människan Maria bär i Sonen Gud under sitt hjärta. Hon är Guds Moder, Gudföderskan.
Att denna kristologiska dogm också får konsekvenser för synen på Maria är oundvikligt. Uppmärksamheten riktas mot henne som individ, som medlem av det utvalda folket, Israel, »dottern Sion». Här finns det frälsningshistoriska sammanhanget. I Maria riktas också ljuset mot hela mänskligheten för vilket Maria står som representant. Människosläktet är i Adam och Eva ett fallet släkte. Syndafallet, som bestod i att människa ville bli som Gud utan Gud, har som sin yttersta konsekvens Golgata. Där fullbordas fallet: människan dödar Gud. I Maria visas att människosläktet inte enbart består av dem som korsfäster härligheten Herre. Det finns också en, en kvinna, som själv och på människosläktets vägnar och som dess representant vänder på Evas nej genom att säga ja till Gud: »Se jag är Herrens tjänarinna. Ske mig såsom du har sagt!»
Gud uppenbarar sig inte i en bok utan i en person, och för att denna person, Guds son, skall kunna dela de mänskliga villkoren, avlas, födas, växa upp i en familj, krävs en människa, en kvinna, en moder, en som säger ja till uppdraget. Alla som har problem med en patriarkalisk Gudsbild, bilden av en vredgad hård straffande fader, eller överhuvudtaget en man, gjorde väl i att betrakta symmetrin i att Gud utlämnar sig själv och låter sig födas av kvinna. Den oändlige Guden skydde inte jungfruns liv: Gud är så stor att han kan bli så liten att han låter sig rymmas i en kvinnas livmoder. Utan Maria som moder, utan Marias ja och medverkan, hade inkarnationen fått ske under andra villkor.
Allt det Maria säger och gör är inte hennes eget projekt utan relaterat till Guds handlande med henne i det stora frälsningshistoriska sammanhanget
I den meningen är hon den nya skapelsens moder såsom Eva var den gamla skapelsens. Där Eva ville bli som Gud på egen hand genom sin olydnad, »trasslar till tillvaron» (för att travestera kyrkofadern Ireneus), och genom sin otro störtar människosläktet i fördärvet, löser Maria genom sin lydnad upp knutarna. Genom sitt ja och sin tro är hon med om att ge världen en Frälsare. I denna strikt definierade mening förmedlas Nåden genom henne, i denna strikt definierade mening kan hon sägas vara Medåterlöserska, delaktig ni frälsningsverket. För detta skall alla släkten prisa henne salig. Allt det Maria säger och gör är inte hennes eget projekt utan relaterat till Guds handlande med henne i det stora frälsningshistoriska sammanhanget. Hon anger själv grunden till varför hon av alla släkten skall prisas salig: »ty den Mäktige har gjort stora ting med mig och heligt är hans namn». Det är Gud och Guds verk med och genom henne som skall prisas när hon prisas salig!