Från café till kommunion

Från kyrkcafé till kyrkkaffe? Och däremellan kommunion? Varje församling vill se den utvecklingen, inte därför att man ser ner på kyrkcaféet utan därför att man ser upp till Honom som vi tar emot i kommunionen. Dilemmat är hur de som kommer till caféet också ska hitta till den stora måltiden, att gå från kaffe och kanelbulle till vin och bröd, Kristi kropp och blod.

Som kyrka vill vi säga till den som kommer till caféet: »Stanna inte här, det finns mer att ta emot, mer att dricka och äta av, att leva med. Kaffe är gott, gemenskapen är god men det är bara en trailer för helheten.»

Enligt skildringen av brödundret i Johannes evangelium (kap. 6) så var dilemmat detsamma då som nu. Folket sökte sig till Jesus för att få ännu mer bröd och fisk. Men Jesus svarade: »Jag är det levande brödet, som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet.»

Först ser Jesus till så att de som samlats blir mätta på vanlig mat, det är skapelseperspektivet. Sedan inbjöd han dem att fylla sitt liv med Honom själv, att äta Honom som är det eviga livets bröd, det är frälsningsperspektivet.

Det är skillnad på mat och mat. Nattvardens måltid får inga stjärnor i Guide Michelin. Ändå serveras där måltidernas måltid. Ingen skulle påstå att det är en kulinarisk upplevelse, däremot en himmelsk i en jordiskt ganska frugal variant.

I våra församlingar behöver vi goda mötesplatser som sänker tröskeln in i kyrkans värld, annars marginaliseras kyrkan och blir anonym i det omkringliggande samhället. Det gäller att synas och finnas tillgänglig, antingen i egen regi eller genom att engagera sig i det lokala samhället.

Ett exempel som funnits länge är caféverksamheten som under senare år vuxit kraftigt. På en del håll låter man församlingscaféet vara en egen verksamhet öppen flera dagar i veckan. Andra församlingar inbjuder till temacaféer såsom stick- och våffelcafé någon dag i veckan eller håller en ungdomsgård öppen på fredagskvällen.

Ett församlingscafé fungerar som en plats, där de som kommer blir sedda och mottagna i en gemenskap för alla, en viktig kontaktyta för dem som annars inte skulle komma till församlingen. Det kravlöst sociala caféet kan i bästa fall bli som ett vardagsrum där människor från olika grupper kan mötas – konfirmandgrupper och körsångare, syföreningar, studiegrupper och gudstjänstplanerare. Om kyrkan blir en frizon dit människor kommer för att bara vara så är det värdefullt.

Samtidigt har vi som kyrka och församlingar mer att erbjuda. En tro, en livshållning, en bekännelse, en gudsrelation. Huvudsyftet med kyrkcaféer är trots allt inte att enbart skapa trivsel och gemenskap, hur viktigt detta än är. Den öppna verksamheten är snarare som templets förgård. Där pågår mycket, men det är längre in och närmare centrum som det livsviktiga finns att upptäcka. Om vi vill att de som kommer ska söka sig mot det innersta så behövs mer uttalade mål.

Malmös legendariske prost Börje Engström brukade säga: »Vårt problem i kyrkan är inte att vi har för få kontakter utan att det inte uppstår kontakt vid kontakterna. Det händer sällan något i mötena.» Han hade onekligen en poäng. Men varför har det blivit så? Är vi för generade över vår kristna tro? Alltför angelägna om att vara lämpliga och anpassade? Skygga för att uppfattas som att vi pådyvlar andra vår tro? Att vi vill att det ska vara så vidöppet som möjligt?

Ändå är det i det spontana mötet och de vardagliga samtalen över en bit mat eller en kopp kaffe som evangeliet lätt kan få spelrum. I det oförberedda samtalet kan frågorna om tro, tvivel, nåden och sorgen oväntat komma upp till ytan. Öppen verksamhet som ett församlingscafé kan bli som ett Sakaiosmöte eller en måltid hos Simon den spetälske. Mitt i det opretentiösa samtalet glimmar plötsligt himmelriket till, aningen om det oanade.

Men det sker inte per automatik utan kräver en genomtänkt strategi och tydlig målbild om vad man vill med församlingscaféet. Möjligheten och utmaningen i församlingens caféverksamhet ligger i frågan: Hur leder vi människor vidare in i gemenskapen med församlingen och kyrkan? Hur kan den öppna verksamheten hjälpa någon att gå vidare i tron? Hur få människor att gå från café till kommunion?

Ett vanligt cykelhjul kan vara en bild för en möjlig strategi.

Ett vanligt cykelhjul kan vara en bild för en möjlig strategi, ett hjul av nav, ekrar, fälg och däck. Navet är mittpunkten. Utan nav blir hjulet en rockring av underhållning. Utan fälg och däck blir navet oanvändbart. Det nöts sönder vid kontakten med asfalten. Utan ekrar finns ingen kontakt mellan det yttre och det inre.

För ett sammanhållet församlingsliv krävs navet – mässor, gudstjänster och ett böneliv. Men om bara navet finns saknas kontakt med omgivningen. Församlingen blir bokstavligen själv-centrerad. Motsatsen är lika illa men kanske mer frestande. Att enbart ha fälgen och däcket, det utåtriktade med breda kontaktytor, gör att centrum saknas. Det blir tomt, ihåligt.

Det svåra är ekrarna som binder samman det yttre och inre. Ekrarna är alla som lever både i församlingslivets centrum och som finns i den öppna verksamheten, som bjuder in, drar med sig sökare och nyfikna, de ovana och nytillkomna. Där ska ett förbisett sakrament lyftas fram, vänskapens sakrament. Där behövs medvandrare och stigfinnare som lotsar vidare.

För ett inbjudande församlingscafé kan man utbilda medvandrare, som säger till dem som kommer: »Följ med och se!» (Joh. 1:46). Och varför inte även en prästhörna där prästen sitter för att föra samtalet, möta provocerande frågor, våga visa på den kristna trons svar?

Annars är risken att den öppna verksamheten och församlingscaféet blir mer som ett väntrum på vårdcentralen än ett vardagsrum i hemmet. En plats med kaffeautomat och veckotidningar, leksaker till barnen och en undersköterska som ibland kollar läget. Men det var inte därför man kom – man kom för att träffa läkaren.

De som kommer till kyrkans café är väl medvetna om var de är. En församlingsgård är inte en kommunalt eller kommersiellt religiöst neutral plats. Därför kan det finnas en outtalad förväntan att trons frågor ska komma upp. Ingen lär bli förvånad om det börjar pratas om Jesus eller svåra livsfrågor.

Kyrkan är missionerande till sitt väsen. Allt som församlingen gör ska hjälpa människor att hitta till och känna sig hemma i mässan och gudstjänstlivet, att finna en plats för såväl enskild bön som gemensamma andakter. Helt enkelt visa vägen från caféet till kommunionen.

P.S: Om du har tips om detta så kommentera gärna nedan! Du måste vara registrerad på sajten (gratis) för att delta i diskussionen.