Glödande samhällsförändring, befrielseteologi och feministteologi

När det blev tal om att införa kvinnliga präster, var det många förespråkare för reformen som entusiastiskt talade om den nya ton i kyrkan det skulle medföra. Predikningarna skulle bli så mycket bättre. Präster förknippades främst med predikoverksamhet. Det talades väl inte så mycket om »ord som glöder», men väl om en ny innerlighet, vardaglighet och folklighet.  Folk skulle dras till kyrkan på nytt. Nå, med den saken blev det väl inte så mycket.  

Min mamma berättade att när hon och hennes syster som små flickor varit i kyrkan och kommit hem igen till mormor, som varit hemma på gården för djurens skull, fick de frågan: »Hur delte prästen i dag?» De skulle kunna redogöra för hur prästen strukturerat sin predikan i ämne och delar.  

Predikan var central och omgavs med en egen liturgi, en liturgi inom liturgin. Det märktes redan på att prästen klädde om till svart kappa för predikoakten.  I Visby domkyrka, där jag började, skulle två präster gå för altaret för den inledande altartjänsten före predikan, i detta fall prosten, tillika domkyrkovicepastorn, och jag.  Iförda likadana mässhakar – det var ju ändå en domkyrka – skulle vi skrida fram parallellt, knäfalla på var sin bönepall, sedan resa oss samtidigt och vända mot församlingen inleda med »Helig, helig, helig», som den ene sjöng. Därefter tog vi vartannat parti.