Gör dopet någon skillnad?

Ur SPT 9/2021

Rubriken fråga är retorisk, om nu någon skulle förstå annat. För dopet gör skillnad. Författaren, som är prost em. och teol. dr, gör här en genomgång av hur dopet gör skillnad, dess betydelse för en människa, för tron, livet och det eviga livet.

I generation efter generation i vårt eget land och i stora delar av vår omvärld har barnen burits fram till dopet. Dopet har för nästan alla varit en självklarhet, men så är det inte längre. Siffrorna på antalet döpta minskar från år till år. Långt mindre än hälften av alla barn som föds i Sverige bärs i dag fram till dopet.

Det är klart att dopet har uppfattats på många olika sätt. En övergångsrit, både för barnet och familjen, en namngivningsceremoni, ett upptagande i kyrkan, en vacker och viktig tradition. Det är väl i dessa tankebanor som många ser dopet, vare sig man nu följer det i kyrkohistorien eller försöker tyda människors motiv för att låta döpa sina barn. Och det sociala trycket att döpa har på sina håll ersatts av ett motsatt tryck. Man kan ibland höra den uppfattningen att det är barnet självt som ska välja. Att låta döpa sina barn är inte längre normen, möjligen i vissa sociala grupper men inte i hela befolkningen.

Allt detta ställer kyrkan och församlingarna inför stora utmaningar. Hur ska man motivera människor till något som tidigare varit en självklarhet. Till för hundra år sedan lärdes alla det som sägs i Luthers lilla katekes att »dopet ger syndernas förlåtelse, befriar från död och djävul och ger evig salighet åt alla som tror på det som Guds ord och löfte säger». När katekesen försvann ur skolan levde den kvar i konfirmandundervisningen fram till 1970-talet. För många hade dopet den klangbotten som katekesens formuleringar gav. Så är det inte längre.

Det man då gjort och gör i kyrkan och församlingarna är att man försöker att göra det så lätt som möjligt att bli döpt. På många håll inbjuder man till drop-in-dop och i församlingshemmen står dopkaffet uppdukat. Det är bara att komma så blir man döpt.

Exempel från hemsidor

Varje pastorat har sin hemsida med presentationer av allt som församlingen gör. Hur man presenterar dopet skiftar säkerligen mycket från församling till församling. Jag slog på måfå upp en domkyrkoförsamling, Luleå, och möttes av följande påståenden:

Dop är högtid och fest. Dopet är ett löfte om att Gud är med under livets alla dagar, oavsett vad som händer. Man kan döpas när som helst i livet ... Genom hela kyrkans historia har dopet varit den synliga bekräftelsen på varje människas självklara samhörighet med Gud.

I brödtexten under rubriken förtydligade man påståendena med att i dopet tas man upp i kyrkan, både lokalt och världsvitt.

När man går till Svenska kyrkans hemsida är man lite utförligare i beskrivningen av dopet:

Dopet är en fest då vi firar att den som döps blir en del i Guds stora familj. Det är också en fin tradition som går långt tillbaka i historien.

Dessa korta citat, menar jag, illustrerar det dilemma församlingarna står inför. Den kristna klangbottnen hos flertalet är svag och ibland obefintlig. Samtidigt vill man göra dopet – och tron – så attraktiva som möjligt. Resultatet blir att de formuleringar som fyller hemsidorna är mycket allmänna, ibland intill självutplåningens gräns. Om dopet är, som i citatet ovan »den synliga bekräftelsen på varje människas självklara samhörighet med Gud», varför skall man då döpas? Frågan om dopet gör någon skillnad får inget tydligt svar. Då försvagas också motiven för att döpas.

Det sekulära talet om dopet

Det språk flertalet har är det sekulära. I det sekulära tänkandet är dopet en ceremoni, en tradition, en övergångsrit, en namngivning. Visst är det vackert, visst är det en manifestation av en växande familj, men döpt eller inte spelar egentligen ingen roll. Utom för tillhörigheten till den kyrka där dopet sker.

Det man så här långt har försökt från kyrka och församling är att använda det sekulära språket och i dessa texter försiktigt föra in en Gud som är med den döpte alla dagar. Den fråga jag ställer mig är om dessa försiktiga antydningar verkligen är den ingång till dop och kristen tro som behövs. Den sjunkande dopfrekvensen antyder något annat.

Genom att tala sekulärt om dopet går det inte att tala om den skillnad som dopet gör. Kan man inte beskriva denna skillnad kommer dopen att bli färre och färre. Därför måste man tillbaka till trons språk, våga tala trons språk. Vi har detta inpräntat i oss att vi till varje pris ska försöka göra oss förstådda. Samtidigt vill vi slipa bort alla de trösklar som vi tror hindrar många att kliva genom dörren in i trons värld. Och hamnar därmed på den allmänning där dop eller inte knappast spelar någon roll.

Kommen så här långt i resonemanget måste vi stanna upp och fundera över vad det är som skiljer det sekulära språket från trons tungomål. När agnostikern eller ateisten talar om dopet sker det med ord och tankefigurer där tradition, högtid, ceremoni, namngivning, övergångsrit används för att beskriva och förklara vad dopet är. För det sekulära tänkandet kan dopet varken syfta på Gud Fader allsmäktig, hans enfödde Son eller den helige Ande, eftersom dessa där inte har någon egen existens, utöver att de finns i vissa människors föreställningsvärld. Eller om Gud till äventyrs skulle finnas, kan vi ändå inte veta något om denne gud. Detta sätt att se, inte bara på dopet, utan på alla religiösa utsagor som refererar till en gudomlig verklighet, är förhärskande i dag. Sverige är en sekulär stat. I denna värld gör det knappast någon skillnad om en person är döpt eller inte.

Trons språk och värld

I trons språk och värld är det annorlunda. När den troende ser den värld och verklighet som både han och hans sekulära granne lever i, så ser han allt det som grannen ser. Men han sätter in det i den verklighet han bekänner varje söndag i högmässan, nämligen att Gud Fader allsmäktig är himmelens och jordens skapare. Världen är Guds goda skapelse, varje människa, allt som finns. För den troende innebär detta att det finns en samhörighet mellan varje av Gud skapad varelse, ett värde och en värdighet som ingen kan ta ifrån henne.

Trons öga ser även att Guds goda skapelse har blivit skadad, att synd och död kommit in som en smitta som drabbat allt och alla. Därför, som det formuleras i dopordningen »sände [Gud] sin Son, Jesus Kristus för att rädda oss från det onda». Här skiljer sig trons värld och språk från det sekulära. För trons människa behöver varje människa, ung och gammal, barn och vuxen del av den försoning som Jesus vann på korset. För den sekulära människan är talet om frälsning och försoning en vacker tanke, men den refererar inte till någon verklighet utanför människan. Trons tal om skapelse och frälsning är inget annat än fromma förhoppningar och fantasier skapade av den religiösa känslan. Där trons öga urskiljer en skapande, frälsande och livgivande närvaro, kan den sekulära blicken inte se annat än människors hopp och önskningar.

För den troende framlevs våra liv i spänningen mellan synd och nåd, bekännelse och förlåtelse, upprättelse och ett nytt liv i den helige Ande. I detta spänningsfält mellan skapelse och frälsning hör dopet hemma. Också detta finns med i dopordningens inledningsord: »Genom dopet föder [Gud] oss till nytt liv, för oss in i sin kyrka och till ett liv i förening med honom. Det gör Gud med [honom/ henne] som idag ska döpas.» Här beskrivs dopet som en nyfödelse, som ett upptagande i Kristi kyrka, som början på ett liv i förening med Kristus själv. Där den sekulära blicken ser en vacker ceremoni, där ser den troende att något nytt händer och skapas. I trons värld gör dopet skillnad.

Detta ställer församlingarna och kyrkan och varje troende inför den svårighet det innebär att tala trons språk i en sekulär omgivning och bli förstådd. Alternativet att kyrkan i så stor utsträckning som möjligt undviker att tala trons språk för att i stället försöka tala med sekulära ord och vändningar tror jag är dömt att misslyckas.

Analogia entis

Finns det då ingen brygga mellan den sekulära världen och trons värld? Finns det då inget sätt för trons människa och sammanhang att göra sig förstådd i en värld som glömt bort sin Skapare? Jo, den gamla tanken om att det i skapelsen finns en analogi i tillvaron. Om världen är skapad av Gud, måste den också uppvisa spår som pekar på Gud (analogier) och som hjälper oss att förstå vad och vem Gud är. Från jordisk kärlek, vilken är skapad av Gud, kan vi dra analogin om vad himmelsk kärlek innebär etc. Gud är således inte i allt olik skapelsen, men Han överstiger skapelsen på ett omätligt sätt.

När Jesus lärde oss att be, använde han en sådan analogi, när han kallade Gud för vår Fader. Det han ville lära oss med detta var att i förlängningen av det jordiska faderskapet kan vi ana något av vad och vem Gud är. Att allt vad fader heter, som Paulus säger (Ef. 3:15), har fått gestalt och innehåll av den himmelske fadern. Bibeln har många olika sätt att tala om Gud på, att han är full av nåd och barmhärtighet, att han är helig, att han bekämpar allt vad synd och ondska heter. Var och en av alla dessa bilder är ofullkomliga, men tillsammans kan de få oss att ana något av vem Gud är. Men det mänskliga språkets förmåga att tala om Gud är begränsat, liksom människan själv är begränsad.

Den religiösa erfarenheten

Den religiösa upplevelsen eller erfarenheten är en annan sådan brygga mellan vår begränsade värld och Guds värld. David Thurfjell, religionsprofessor vid Södertörns högskola, beskriver i sin senaste bok Granskogsfolk hur många just i skogen kan uppleva en känsla av samhörighet, hur de blir en del av ett större sammanhang. Det Thurfjell beskriver är upplevelsen av en Gud som uppenbarar sig i naturen. Men hans sagespersoner har inget språk med vilket de kan tala om detta. Här är kyrkans kallelse och uppgift att berätta att »lundens gröna träd, de skola oss påminna Guds godhets rikedom, att vi den nåd besinna, som räcker året om» (Sv. ps. 199:2).

Trons tal och handlingar är, enligt min mening, den väg kyrkan kan och ska gå. Inte bara när man agerar internt, vid gudstjänster och andra samlingar. Trons tal, kanske i form av liknelser och bilder, ska höras också när kyrkan talar utåt. Trons handlingar gestaltade med allvar och inlevelse kan öppna ögonen för den nyfikne och sökande människan.

Dopet gör skillnad

I biskopsbrevet Leva i dopet från 2011 påpekar biskoparna att en sekulär namngivningsceremoni för en del unga föräldrar kan framstå som ett alternativ till dopet. Och man fortsätter: »Ur kyrkans perspektiv är skillnaden stor ... Att döpas innebär att dö och uppstå med Kristus, att klä sig i Kristus, att tillhöra kyrkan, att födas på nytt, bli ren och ta emot Guds Ande, förlåtas, ha ett uppdrag, leva i och av nåd samt att vara välsignad» (s. 75).

Att lyfta fram och peka på det som sker i dopet, att ständigt påminna om att dopet gör skillnad är vägen framåt. Att hjälpa vår tids människa att se och inse att det finns en verklighet bortom den gräns som det sekulära tänkandet sätter. När orden tryter i det sekulära förrådet, finns desto fler i trons skattkammare. Skapelsen behöver en frälsare, synden sonas genom Sonens offer, nåden är större än alla misslyckanden.

Det finns bara en enda verklighet, och det är den verklighet i vilken vi infogas genom dopet. Då föddes vi på nytt av vatten och helig Ande. Talet om nyfödelse förstärker firandet av födelsen. Till våra livsvillkor hör att skapelsen behöver fulländas, det ofärdiga och ofullgångna behöver fullbordas, det svaga behöver ges kraft.

Man kan se dopet som en andra födelse. Vid den första födelsen är personen en och densamma före som efter födelsen. Det nya är att barnet börjar andas, att livsomständigheterna förändras radikalt. Likadant vid dopet. Personen är en och densamma före som efter dopet. Det som förändras, det som blir nytt är själva livsomständigheterna, med Paulus ord: »det bad som förnyar genom den helige Ande» (Tit. 3:5). Med andra ord: dopet gör skillnad.

Det är församlingarnas stora kallelse att på alla möjliga och omöjliga sätt gå ut och nå ut. Från den ena gatan till den andra, från den ena byn till den andra, med undervisning och med dop. Den digitala världen har gjort det lätt att ta kontakt. Om några månader, av allt att döma, är det möjligt att samlas i kyrkorna igen till gudstjänst utan begränsningar. Då är det dags att ta personlig kontakt för att välkomna till dop. Även stora familjer kommer att få plats när kyrkan firar de trons mysterier som gör skillnad.