Håll armlängds avstånd

Ett nytt konstverk ska uppföras i staden. Det politiska styret har anslagit medel. En konstnär eller museianställd har fått uppdraget, och i lokaltidningen hörs allmänhetens röster genom debattartiklar och i insändarspalter. Vem ska ha det avgörande ordet? De flesta partier tycks vara överens om att »politiker ska hålla armlängds avstånd till kulturen». Kulturens innehåll och arrangemang ska vara fria från politisk styrning. När ett politiskt parti nonchalerar avståndet stormar debattvågorna friskt.

»Kulturen tillför människan unika värden, ger perspektiv på och förståelse för det egna livet och omvärlden. På så sätt bidrar kulturen till både individers och samhällens utveckling. Vi slår vakt om principen om armlängds avstånd», skriver Socialdemokraterna på sin hemsida. Och Centern är inte sämre: »Därför måste kulturen vara fri från politisk styrning!»

Det var ursprungligen ekonomen John Maynard Keynes som efter andra världskriget med nazismen som bakgrund formulerade principen om armlängds avstånd. Entartete Kunst – urartad konst – kallades sådan konst, musik och kultur som inte passade den nazistiska ideologin. Hårdast drabbades förstås den judiska kulturen. Gustav Mahler och Felix Mendelssohn, Joseph Roth, Franz Kafka, Stefan Zweig och många andra rensades bort. Som Uwe Wittstock visat i sin bok, Februari 33 – litteraturens vinter (2022), drabbades under månaden efter Hitlers makttillträde författare, skådespelare, dramatiker och kulturpersonligheter av repressalier om de inte anpassade sig. Många flydde, andra hukade sig, åter andra anslöt sig till partiet. Men alla var rädda.

I den sovjetiska diktaturen mötte otaliga kompositörer, författare, konstnärer samma öde. Det räcker med att nämna Sjostakovitj och nobelpristagarna Pasternak och Solsjenitsyn. Där kulturen förses med fotboja är det inte bara den som dör utan själva friheten, tilliten och gemenskapen. Ett sådant samhälle präglas av rädsla och självcensur.

Armlängds avstånd har sedan dess varit ett begrepp. Rör inte kulturen! Rör inte den kultur som är en för samhället nödvändig kritikerröst, skrattspegel eller korrektiv! Rör den inte ens när den kulturella friheten blir en parodi på sig själv, när den kräver korrekthet och konformitet inom sina egna led! Kulturlivets integritet måste värnas.

Samma avstånd, samma armlängds avstånd borde gälla de politiska partiernas relation till kyrkan. Att så inte är fallet är häpnadsväckande. Det är illavarslande att det nästan råder total tystnad om den partipolitiska styrningen och dominansen i kyrkan. Ändå har många nationalkyrkor drabbats lika hårt av partiideologiskt inflytande som kulturen. Deutsche Christen i trettiotalets Tyskland och rysk-ortodoxa kyrkan i dagens Ryssland är några näraliggande exempel. Tydligare kan det inte bli. Kyrkans integritet måste värnas. För kyrkans – och samhällets – skull.

Samma avstånd, samma armlängds avstånd borde gälla de politiska partiernas relation till kyrkan

De nämnda partiprogrammen strävar dock inte efter armlängds avstånd mellan partipolitik och kyrka. Där gäller det omvända. Försöken att modernisera Svenska kyrkan har varit ett kärt ämne för socialdemokratin. I deras kyrkopolitiska program 2/11 2020 står det: »Den socialdemokratiska röda tråden i kyrkopolitiken har alltid varit att på demokratisk grund söka reformera och modernisera Svenska kyrkan i linje med dess tro, bekännelse och lära. Målet har hela tiden varit att utveckla ett samhällskontrakt mellan Svenska kyrkan, staten och samhället.» Ungefär så, nog hörs här ekon från andra länder med statlig inblandning i kyrkorna.

Centern intar samma position och vill i sitt valprogram 2021 styra Svenska kyrkan vad gäller »Kyrkan som kulturbärare», »Arbetsmiljö och jämställdhet» samt »Förvaltarskap för en hållbar miljö». Men behövs Centern i kyrkan för att kyrkan ska vara kyrka?

Samma inställning men med en annan intention möter hos Sverigedemokraterna. Här gäller det den nationella identiteten, Svenska kyrkan som svenskhetens fanbärare. Svenska kyrkan ska vara just svensk.

Flera nomineringsgrupper har ett friare förhållningsätt till sina moderpartier men markerar sitt ursprung i namnet, som Visk och Fisk – vänsterfolk och folkliberaler i Svenska kyrkan.

Nationalkyrkans dilemma är att den öppnar för partipolitisering. Att kyrkan som Kristi kyrka, är allmännelig/katolsk och större än det nationella utmanar

Men varför inte bara vara ett kristet parti, utan anknytning till ett riksdagsparti? Varför ha en annan ideologisk grund att stå på än biblisk, apostolisk och allmännelig? Vare sig det är vänstervindar, högerkantringar eller mittfåror? Tanken att ansvaret för kyrkans tro, lära och liv inte skulle ligga i de politiska partiernas händer tycks för dem vara främmande, kanske rentav motbjudande.

Nationalkyrkans dilemma är att den öppnar för partipolitisering. Att kyrkan som Kristi kyrka, är allmännelig/katolsk och större än det nationella utmanar. Så betonar Kyrkoordningen Svenska kyrkans särdrag som evangelisk-luthersk – begreppet förekommer nästan femton gånger – medan det över huvud taget inte nämns att hon är allmännelig/katolsk. Svenska kyrkan blir då indirekt mer provinsiell än att bara vara en provins i den enda, heliga, apostoliska och allmänneliga kyrkan.

Principen om armlängds avstånd i kulturen har inte varit konfliktfri. Att politiska partier vill påverka kulturella uttryck är inte märkligare än att enskilda medborgare vill göra det. Just därför behövs någon form av gränsdragning.

Liknande lust till detaljstyrning kan märkas inom andra fält, som när skolans eller sjukvårdens arbetsformer beslutas och detaljstyrs av kommun- eller regionpolitiker snarare än av dem som står mitt uppe i arbetet.

Men när det kommer till Svenska kyrkan har denna lust att styra tagit sig en egen utmärkande form. En hel apparat med rikstäckande partiprogram, ombud, valrörelse har vuxit fram under decennier. Att samma partier som vill ha makten i kyrkan samtidigt så långt möjligt vill minska eller förbjuda kristen påverkan och hindra bön på skolor och förskolor gör det hela parodiskt. Vad den ena handen gör vet tydligen inte den andra. Eller vet den? För att tona ned kyrkan som Kristi kyrka, som evangeliets och nådens härbärge i världen? För att göra Gud till människornas, inte människorna till Guds?

Jesus ställdes inför frågan. Och visste svaret, att det som tillhör kejsaren ska stanna hos och ges till kejsaren. Och det som tillhör Gud ska ges till Gud. Fast det finns en undertext i Jesu finurliga svar. Att även det som tillhör kejsaren tillhör ytterst Gud – så även kejsaren. För Gud är inte kejsarens utan kejsaren är Guds. Kanske är det detta som verkligen oroar? Guds suveränitet? Att Gud aldrig kan göras socialdemokratisk, center- eller vänsterpartistisk, borgerlig eller sverigedemokratisk? Att Gud inte ens kan göras till svensk?