Han var inte kristen. Ändå var han kristen.

Jag fick vara med på domstolsförhandlingarna som ett stöd. Han har varit i Sverige i åtta år nu, en tredjedel av sitt liv, och tillhör dem som ännu inte fått uppehållstillstånd. Turerna har varit många, och han har kastats mellan hopp och förtvivlan. Tyvärr mest förtvivlan.

Redan när han kom till Sverige 2015 var han nyfiken på kyrkan. Fascinerad av att vem som ville fick gå in där, till och med kvinnor. Man fick be till Gud precis som man ville, och de kristna erbjöd gemenskap, mat och läxhjälp till alla oavsett religionstillhörighet. Det talade ett språk som han inte var van vid. Långsamt lärde han känna en Gud som inte var hatisk för att han flytt. Han flydde för att som sin storebror slippa bli soldat i Afghanistan. Själv barn till ett par som flydde till Iran innan han föddes har han själv aldrig varit i Afghanistan. Det var på flykten mot Sverige som han först stötte på en man som visade Bibeln och sådde ett frö av tro på en Gud som inte fördömer den som inte vill jihad.

Jag träffade honom redan efter någon månad i Sverige. Han ville lära sig mer om kristendomen. Han visste egentligen inte så mycket om någon religion även om han var uppvuxen i en muslimsk kontext. Visst hade han följt muslimska högtider och bönestunder men visste inte vad det handlade om. Efter ett år i Alphakurs ville han bli kristen och jag döpte honom.

Sedan dess har hans plats i församlingen varit självklar. Han kommer varje söndag, är med i en av gudstjänstgrupperna och deltar i församlingens språkcafé. Det har hunnit bli några ytterligare Alpha- och Betakurser och många samtal om tron. Medan hans kamrater har fortsatt vara muslimer, bär han stolt sitt kors runt halsen och har ett stort tatuerat kors på armen. Han har Bibeln både på svenska och persiska, vältummad med egna favoritställen.

Till domstolsförhandlingarna hade jag skrivit intyg på såväl dop som församlingsengagemang. När hans fall äntligen, efter många turer med migrationsverket, kom till prövning kändes saken klar. Nu ska han väl äntligen få sätta punkt för den osäkra väntan som långsamt bryter ner honom.

Där i salen satt domaren, fyra nämndemän, en representant från migrationsverket, advokaten och jag. Han svarade bra på alla frågor om sin tro, även om frågorna ibland blev väl kryptiska. Han redogjorde för tro och liv på alla tänkbara sätt. Han citerade bibelord, som varken domaren eller juryn tycktes känna till. De uppmanade honom att visa hur han ber och vad han säger i bönen. Kränkande tänkte jag, men han förklarade och visade. Han skulle i detalj minnas hur han som femtonåring tänkte i varje moment under flykten och varför han i varje val gjorde som han gjorde. Jag tänkte på mina konfirmander som är i samma ålder som han var då. Osäkra, impulsstyrda och offer för grupptryck. Vilka av dem skulle åtta år senare kunna redogöra för allt de gjort och varför? 

Som avslutning ställer domaren en sista fråga: »Hur märks din kristna tro förutom att du går i kyrkan, är med i olika församlingsaktiviteter, ber varje dag, läser Bibeln och försöker leva som Jesus lär?» Vad svarar man på en sådan fråga? Medan jag funderar på vad jag själv skulle sagt, svarar han lugnt och ärligt genom att återigen berätta om sin tro på Jesus Kristus och vad den betyder för honom.

Två månader går innan domen offentliggörs. Det blir avslag. Ett rättsväsende som helt saknade kunskap om kristen tro förklarar att han inte alls är kristen och inte har en övertygande tro. Domen är förkrossande och suicidrisken stor. Hans fall är inte unikt. Fler har utsatts för samma sak. Svenska domstolar skapar kristna martyrer. Tiden när vi hade en statsminister som vädjade om en öppen famn känns avlägsen. Nu gäller angiverisystem och flyktingghetton. Att skicka honom till Afghanistan, ett land han aldrig varit i, är att skicka honom i döden. För domaren och juryn var det en dags arbete. För honom ett liv.

Och själv är jag tydligen, trots att jag varit präst i snart trettio år och trots att jag känt honom i åtta år och lett honom fram till dopet, sämre skickad än migrationsverk och domstol att avgöra om hans tro är äkta eller inte. Mina intyg och min närvaro betydde inget. Jag trodde inte det kunde gå till så. Inte i Sverige och inte i vår upplysta rättssäkra tid. Man sökte inte sanningen, man levererade vad makten beställde.