Kristus har uppstått och lever i mig

Jesu Kristi uppståndelse är ett historiskt faktum. Men den är mer än så. Den är också ett pågående skeende i den troendes ande och liv. Uppståndelsen sker här och nu. Så tänkte både Augustinus och Luther. I denna artikel reflekterar docent Fredrik Brosché över vad detta betyder för oss, inte minst inför vårt åldrande och vår död. Att bära evighetens liv i oss redan här och nu. – Författaren har bl.a. varit studentpräst i Uppsala och föreståndare vid Kyrkans själavårdscentrum i Göteborgs stift.

»Mycket tidigt den första veckodagen kom de till graven när solen gick upp» (Mk. 16:2; Folkbibeln).

Vilken morgon! Men inte bara på en ny dag. Solen gick upp för en helt ny tid. Uppståndelsen har besegrat dödens natt. »Därför strålar hela världen i påskens glädje.» Vi behöver inte vandra i mörkret mer.

Fakta om Kristi uppståndelse

Graven var verkligen tom. Många vittnen såg den uppståndne Kristus. Men dessa två fakta som lärjungarna själva upplevt var inte nog i sig. Innebörden i det oerhörda som ägt rum under påsken blir uppenbart först genom kerygmat, det kristna urbudskapet. »Min Herre och min Gud är här igen» (Sv. ps. 473:4). Att Kristus har uppstått från de döda är den händelse på vilken hela vår kristna tro vilar. Och den kan aldrig upphävas.

Det som har skett har skett. Jesu uppståndelse är en faktisk händelse i historien. Något empiriskt har verkligen inträffat i vår tillvaro. Lärjungarnas sinnen har registrerat bevisen. Konkreta fakta gör dem förvissade om att Jesus åter blivit levande. Deras förbluffande frimodighet efter påsken beror på att de är vissa om vad de själva upplevt.

De historiska händelserna vid pingst bekräftar dessutom det fullständigt avgörande som skett genom Jesu uppståndelse från de döda. De församlade festpilgrimmerna i Jerusalem hör med egna öron lärjungarnas underbara tungotal som kommer av att den utlovade helige Ande utgjutits. Udden i Petri långa pingstpredikan är denna: »Denne Jesus som ni korsfäste, honom har Gud gjort till både Herre och Messias» (Apg. 2:36). Ingen annan än den som är Guds sanne tjänare kan ju få Gud att infria sina löften och sända sin Ande över dem. Det som de hör och ser är en så omskakande erfarenhet att åhörarna känner ett styng i hjärtat.

Den tidigaste traditionen återges i 1 Kor. 15:3–5 som Paulus fick del av då han blev kristen omkring 1–2 år efter Jesu uppståndelse. Somliga exegeter hävdar att den ursprungligen kommer från den arameisktalande urförsamlingen och sedan blivit översatt till grekiska:

»Jag förde vidare till er det allra viktigaste, vad jag själv har tagit emot: att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv.»

Vilka livsfrågor är uppståndelsen svar på?

Vad fort tiden går, utbrister vi ibland. »Vi flyger bort» (Psalt. 90:10). Ju äldre vi blir desto närmare rycker detta, att »livshjulet» som vi känner från kalkmålningar i medeltidskyrkor och som vi sitter på ska kasta ner oss i den mörkaste avgrund. Många känner igen sig i psalmen:

Som drömmar flyr, så ilar våra år.
All jordens glädje likt en fläkt förgår.
Allt hastar hän mot sin förvandling snar.

Ungdomstiden går fort. En och annan tänker plötsligt: »Nu är det bra. Nu vill jag inte bli äldre.» Många har svårt att att acceptera att deras ungdomstid raskt går förbi. Allt fler berättar om en påtaglig 40-årskris eller 30-årskris. Pojken Peter Pan i sagan har fått ge namn åt ett syndrom hos en växande grupp människor som inte kan eller vill bli vuxna.

Medelåldern passerar vi också märkligt snabbt, tycker vi. De intensiva åren, då jag ska vara en bra småbarnsförälder och göra en beundrad karriär på jobbet, rinner snabbt förbi. »Livet är det som pågår medan jag tänker på annat.» Många kan mitt i livet drabbas av en insikt: »Nu har första halvlek av mitt liv gått. Jag är redan inne på andra halvlek. Min återstående tid krymper ständigt. Slutsignalen närmar sig obevekligt.» Tidigare har vi stått inför »livets gesällprov», nu börjar vi närma oss »livets mästarprov» enligt Carl Gustav Jung. Det kan kännas som om en vass kniv sticks in i vårt medvetande.

Det kommer en tid då jag inte längre gläds åt att fylla år. I 50- och 60-årsåldern upplever många att de hör sämre, ser sämre, minns sämre och har sämre balans. Ju äldre jag blir, desto svårare är det att tränga bort insikten att alla kurvor pekar nedåt. Många av mina relationer som skänkt identitet och mening åt livet rycks ifrån mig. Barnen flyttar hemifrån. Föräldrar avlider. Jag går i pension och mister det arbete som gett mig en viktig gemenskap. Syskon och vänner dör. Maka eller make avlider kanske före mig. Snart är det bara jag kvar. En allt mörkare, kallare och dystrare sida av livet kastar sin skugga över oss. Ju äldre vi blir, desto mer medvetna blir vi om att vi »vandrar i dödsskuggans dal» (Psalt. 23:4). Predikaren vittnar om »åren då du säger: 'De ger mig ingen glädje.'» (12:1). Kanske är vi omedvetet mer »dörädda» än vi vill erkänna. »Att bli gammal är inget för veklingar.»

Ska jag få se Västlänken färdig eller att mina barnbarn tar studenten? Ska jag hinna göra allt det som jag hoppas? Resor, upplevelser? Ska jag bli färdig med mina projekt – vad det än är? Jag går långsammare och långsammare, men tiden går bara fortare och fortare.

Jag blir årsrik och kan inte undgå att känna det som människor upplevt i alla tider: Allt flyter. Med stigande ålder ropar mitt hjärta allt starkare som den gamle greken Archimedes: »Ge mig en fast punkt att stå på.» I bästa fall har jag tillägnat mig så mycket livsvisdom att jag ser ärligare än tidigare på min tillvaros begränsning och mer prioriterar det som ger verklig livskvalitet. Den amerikanske psykologen E. H. Erikson framhäver att ålderdomens särskilda utmaning är att förverkliga ett »ideologiskt engagemang» istället för »värdeförvirring», bevara integriteten och vila i »ett hopp» istället för att utelämnas åt »förtvivlan».

Finns det verkligen en bestående hållpunkt i tillvaron? Kristen tro svarar: Det som skedde då Jesus dog och uppstod innehåller ett existentiellt svar som är mer relevant än vi ofta föreställer oss. Påskdagen är inte bara historia utan nutid, en glädjekälla som fortsätter flöda, ett ljus som lyser allt starkare när jag öppnar mig för det.

»Du är densamme, bliv du hos mig kvar»

I prakten fick vi lära oss att sjunga begravningsmässan: »Han som blev dödad för våra synders skull och uppväckt för vår rättfärdiggörelses skull samt lever i evighet» (Rom. 4:25). Just de orden berörde mig och etsade sig in i mitt sinne. Det var som om mina öron hörde en segerfanfar mitt i livets korthet och förgängelsens kyla. Tänk att det finns en varm hand att hålla i och en bestående identitet när allt förgår! Den uppståndne är densamme och lever i mig i dag (Heb. 13:8).

Vad är unikt i kristen tro enligt Paulus?

Paulus har avslutat sitt arbete i öster. Inför en planerad resa till Rom och vidare västerut skickar Paulus ett långt brev till församlingen. Där sammanfattar han de grundläggande lärorna i den kristna tron. Romarbrevet presenterar egenarten i kristendomen.

I den lutherska traditionen har vi lusläst Rom. 3:21–30. Men vi skulle lika mycket meditera över brevets fortsättning: »Han som blev dödad för våra synders skull och uppväckt för vår rättfärdiggörelses skull» (Rom. 4:25). Det betyder att En dog för alla. Och alla dog i en. Det skedde en gång på långfredagen då. En uppstod för alla. Och alla uppstod i en. Det inträffade en gång på påskdagen. Nu är Kristus huvudet, nu är vi hans kropp. I dag dör och uppstår han i oss genom ordet och tron.

Vid ditt dop började han dö och uppstå genom tron i dig

»Vi är begravda med honom genom dopet till döden för att leva det nya livet, liksom Kristus är uppväckt från de döda genom Faderns härlighet» (Rom. 6:4). Paulus tilltalar dem så: »ni som var döda men nu lever» (Rom. 6:13). Du är alltså uppstånden redan här och nu »såsom Han (Kristus) är uppstånden från de döda». Observera den betonade parallellismen här i Luthers förklaring i Lilla katekesen!

Dopvattnet medför att du på ett fördolt sakramentalt sätt drunknar och dör med Kristus i djupet av din tillvaro. Men ur vattnet föds du också till det saliga uppståndelselivet som en nu närvarande osynlig verklighet i ditt liv. Genom ditt dop och din tro träder du in i och börjar leva uppståndelseliv redan här. Den uppståndne i dig och du i honom, det är »den röda tråden» som vävs in och följer dig alla dagar, i liv och död, då du sätter din lit till den.

Aposteln drar en allt avgörande uppståndelselinje från Rom. 4 och Rom. 6 fram till Rom. 10:6–8: »Rättfärdigheten som kommer av tron säger: Fråga inte i ditt hjärta: Vem ska stiga upp till himlen? – alltså för att hämta ner Kristus – eller: Vem ska stiga ner i avgrunden? – alltså för att hämta upp Kristus från de döda. Vad säger den då? Ordet är nära dig, i din mun och i ditt hjärta, alltså trons ord som vi predikar.» Kristus är Ordet som är nära. När du hör det i ditt allra innersta och tror det uppstår Jesus i ditt hjärta här och nu.

Den fundamentala skillnaden mellan judendom
och kristendom

Den judiska grundtanken är att lagen är centrum, hjärta och fundamental princip som kan ge människan liv, kraft och oförgänglighet. Om man är trogen mot och följer den gammaltestamentliga lagen kan man bli frälst.

Kristen tro sätter i lagens ställe den uppståndne Kristus som centrum, hjärta och avgörande grundtanke. Endast han skänker liv, kraft och oförgänglighet. Skillnaden jämfört med judendomen framgår särskilt tydligt av Gal. 2:19ff. »Jag har genom lagen dött bort från lagen för att leva för Gud. Jag är korsfäst med Kristus, och nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. Och det liv jag nu lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son som har älskat mig och utgett sig för mig. Jag förkastar inte Guds nåd. För om rättfärdighet kunde nås genom lagen, då hade Kristus dött förgäves.»

I mig själv finns innerst bara andlig tomhet och död. Men jag uppstår nu genom dopet, ordet och tron. Jag befrias från synd och nöd, inte genom lagen och omskärelsen utan genom att Kristus dött och uppstått i mig och nu lever i mig. »Kristus har formats i mig» (Gal. 4:19). Detta är en kristens nya modus vivendi. Nu lever inte längre jag. Min identitet och existens behöver inte längre kretsa runt omkring ett bräckligt ängsligt hävdande av mitt ego.

Vad är enligt Johannes unikt i kristen tro?

Jesus säger: »Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv» (Joh. 5:24). Precis som Paulus förmedlar evangelisten Johannes att den yttersta tiden har redan börjat. Jag har redan nu en gemenskap med Kristus som består i evighet.

»Jag är uppståndelsen och livet» (Joh. 11:25). Jag bekänner att jag är död i mina synder. Men liksom änkans son i Nain och den döde vännen Lasarus möter jag i dag Livets furste. Då jag hör Jesus ropa på mig »Kom ut ur din grav nu», blixtrar den uppståndnes ljus fram och upplyser hela min tidigare mörka himmel. Han uppväcker mig andligen här. Den uppståndelseverkligheten är det enda i tillvaron som består då allt förgår. Den är svaret på min bön om en fast punkt att stå på i livet och en identitet som förblir alla dagar.

Augustinus

I det omfattande textmaterialet får jag nöja mig med att citera hans grunduppfattning utifrån Joh. 5:25 (»De döda som hör Guds sons röst ska få liv redan här»): »Så finns det alltså två uppståndelser: den första och andliga uppståndelsen sker i detta livet och bevarar oss från att drabbas av den andra döden samt den andra uppståndelsen som inte händer nu men vid världens slut och äger rum med kroppen» (Om Gudsstaten 20, kap 6). Senare kommer augustinereremiten broder Martin att läsa och ta intryck av denna tolkning.

Luther

Kyrkan på 1500-talet tänkte mest på uppståndelsen på den yttersta dagen och tappade bort det nu närvarande uppståndelselivet. Som reaktion mot detta återvände reformatorn till urkyrkans accentuering av uppståndelsens presens: »Uppståndelsen är inte till nytta för dig, om inte Kristus lever i dig. Men om du tror det, då har du allt» (WA 15,522,14). Luther tröttnar inte på att inskärpa att en kristen uppstår nu i tron. Även om Kristus uppstod tusen gånger skulle det inte hjälpa dig ett skvatt om du inte tror att han också i dag har uppstått i ditt hjärta.

Du måste tillämpa uppståndelsen på dig själv och så »göra bruk» av den. Luther säger: »En sådan tro skulle lära oss, att Kristus inte bara för sin egen del har uppstått utan att han och vi är så förenade, att också vi är inbegripna i dessa ord: 'Han är uppstånden.' Därför skall också vi uppstå och leva med honom för evigt. Vår uppståndelse har enligt Pauli ord redan börjat, och den är så viss som om den redan hade skett. Det är bara det, att den ännu är fördold och inte uppenbar» (Utläggning av Kol. 3: l; WA 37,68,6ff.).

Han tillspetsar det: »Så har vi redan mer än hälften av uppståndelsen eftersom huvudet och hjärtat redan är där uppe.» »Mer än hälften» [av uppståndelsen] har redan skett med oss: vi har nämligen genom dopet och tron redan uppstått andligen. / / i andligt avseende har det viktigaste redan ägt rum: vår själ är redan med Kristus i himmelen (som Paulus brukar uttrycka det: '... han har satt oss med honom i den himmelska världen', (Ef. 2:6). Det är alltså bara höljet och skalet, som är kvar här. Det måste naturligtvis komma dit, där den andliga människan redan är. / / Men eftersom själen genom tron har del i ett evigt, himmelskt liv och inte kan dö eller begravas, så skall vi inte heller vänta oss annat än att denna vår jordiska boning också skall bli ny och aldrig mer kunna drabbas av förgängelsen, eftersom 'den bästa delen' redan är där uppe och inte låter resten bli kvar.» (Pred år 1532, WA 37,69,14ff)

»Din uppståndelse bekänner vi»

I högmässan läser vi gärna med i kyrkans Credo att Kristus är »uppstånden igen från de döda, uppstigen till himmelen, sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida». Vi instämmer också med glädje i mässans segerproklamation: »Din uppståndelse bekänner vi.» Då tänker dock de flesta enbart på att Kristus uppstått på påskdagen för två tusen år sedan.

Men i denna bekännelse ligger faktiskt också att han uppstår i dig i dag på ett andligt verkligt sätt i tron. När du känt brödet som är hans kropp i din mun och vinet som är hans blod i din strupe i kommunionen kan du ju med visshet göra Paulus ord till dina: »Det är inte jag som lever, men Jesus lever nu i mig. Du lever, du lever nu i mig.»

Eftersom Kristus har uppstått i dig redan här och nu är du i Guds eviga nu. Han finns i dig – djupare in än ditt innersta och högre upp än ditt högsta. Du blir salig inte bara genom en gradvis förvandling som sträcker sig mot en himlasalighet efter den fysiska döden som i den medeltida skolastiska teologin. I ett enda evighetsladdat ögonblick får du i stället saligheten här och nu. Den yttersta tiden har redan börjat – mer än du föreställer dig. Här hittar du kanske en tom plats i din spiritualitet, en felande länk och okänd utvecklingsdimension i din tro.

Varje morgon får du som det första stå upp ur sängen och bekänna högt: Nu uppstår jag på nytt i Kristus. Han uppstår i mig och är min rättfärdighet. Nu händer det i realtid för mig och i mig: »Han blir dödad för mina synders skull och blir uppväckt för min rättfärdiggörelses skull».

Kristus är i dag »din inre gäst»

»Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord. Och min Far ska älska honom, och vi ska komma till honom och ta vår boning hos honom» (Joh. 14:23).

Utifrån den versen i Jesu avskedstal har Luther myntat uttrycket »den inre gästen». Reformatorn förklarar: »Den kristne skall inte bara vara trygg inför den kommande vreden, djävulen, död, helvete och all olycka. Han skall även här på jorden ha oss [Fadern, Sonen, Anden] boende hos sig. Vi skall dagligen vara hans gäst, ja, sambo i huset och bordskamrat.» Vidare: »Detta [löfte i Joh. 14:23] betyder att bli rikt tröstad och övermåttan högt ärad. Ty vad kan nämnas som en större ära och härlighet än att vi eländiga på jorden skall vara boning, lustträdgård eller paradis, för det gudomliga majestätet, ja, hans himmelrike?» (WA 45,605).

Vi kan börja ana varför det är ett högprioriterat böneämne för Paulus att »den inre gästen» ska vara den allomfattande inspirationen i församlingen: »Jag ber att han i sin härlighets rikedom ska ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin Ande, att Kristus genom tron ska bo i era hjärtan och att ni ska bli rotade och grundade i kärleken» (Ef. 3:16f).

Genom Kristus i dig är du evigt ung

Tron innebär en radikal tyngdpunkts- och ansvarsöverflyttning från vad jag gjort och gör till vad Kristus-i-mig gjort och gör. Mitt livs centrum flyttas. Min blick vänds bort från min förgyllda falska självbild och till uppståndelsens sanna livgivande kristocentricitet.

Plötsligt tonar det fram en glad överton i själen. Jag förundras på nytt över att den dödsmärkta tillvaron överkorsats av en gudomlig uppståndelseexistens. Lika mycket som vi kände förlusten av lyckan i världen, får vi känna trösten, fröjden och se öppna horisonter genom Ordet som är den Uppståndne. Det sker idag att »döda uppstår» (Matt. 11:5) och det gäller om mig. Mitt kalla hjärta värms och blir brinnande som hos Emmausvandrarna. Anden vittnar i min ande (Rom. 8:16).

Och jag upplever och förstår i mitt hjärta äktheten i de gamla psaltarorden: »När jag har dig, då frågar jag efter intet på jorden» (Ps 73: 25).
Vi kan vara hur gamla som helst men blir ändå unga »som örnar» (Jes 40:31) genom den uppståndne Kristus. »Abraham trodde, därför var han ung; / / den som tror, han bevarar evig ungdom», framhåller Kierkegaard i Fruktan och bävan på tal om patriarken och Isak.

För den lutherske mystikern Hjalmar Ekström i boken Utblottelse är det en fröjd att framhäva om den människa som överlåter sig åt den Uppståndne här och nu, att »hennes hjärta blir sjungande och ungdomligt, och med glatt mod begynner hon sin vandring». »Jublande ur hjärtan unga/ Gud ditt lov vi nu vill sjunga.» (Sv. ps. 586:1, Frostenson, 1981, jfr Sv. ps. 233:4, Liedgren). Poängen här i psalmboken är inte ett biologiskt ungt hjärta utan att Kristustron och tacksägelsen innebär en andlig och verklig föryngringsprocess.

Andas, bed och tacka för Kristus i dig!

Den första Jesusbönen lyder: Herre, Jesus Kristus, förbarma dig över mig.

Men det finns också en andra Jesusbön som inleds med: Kristus. Bed detta först medan du andas in och tar emot den Uppståndne. Tack för att du lever i mig. Säg det sedan när du andas ut. Så ber du oavlåtligen, överlåter dig och ger dig tillbaka till Herren. Sådan kristen uppståndelsetro är mindfulness som motverkar spänningar, stress och sömnsvårigheter. En sista välsignelse av hans uppståndelse.»Han lever alltid för att be för mig» (Heb. 7:25). Kristus i mig har offrat allt för mig. Och den uppståndne och himlafarne gör sitt offer gällande för mig – dygnet runt – varje gång jag syndar och anklagas av själafienden. Han vill här och nu besegra all min skam, skuld, dödsfruktan och ålderspessimism. Min djupaste tröst, trygghet och visshet är att jag bärs av den Uppståndnes bönearmar när jag inte orkar mer.