Kyrkan i det offentliga rummet – tidlös eller dagslända?

Årets kyrkomöte ska vara tematiskt. Syftet är troligen att man vill orientera sig i aktuella frågor och vissa fokusområden. Men att dyrbar tid upptas av föreläsningar, i och för sig informativa, måste ifrågasättas. Svenska kyrkans högsta beslutande organ får inte reduceras till en utbildnings- och inspirationskonferens.

Kyrkans Tidnings ledarskribent Fanny Willman har rätt när hon kritiserar upplägget: »Föreställ dig en riksdag som sammanträder en gång per år och då utesluter vissa viktiga eller brådskande frågor från agendan. Hade det samma gällt Sveriges lagstiftande församling hade det betraktats som ett demokratiskt haveri. Men i Svenska kyrkan har politikerna själva ordnat med ett sådant upplägg» (nr 35/2024).

Än mer absurt blir det då kyrkomötets presidium beslutat att begränsa talartiden i plenum till två minuter. Samtalet och debatten i väsentliga frågor blir då ett spel för gallerierna. Den partipolitiska dominansen är så stor att argument som framförs i plenum inte betyder något. Besluten sker inte ens i utskotten. De sker i gruppmötena. Ingen argumentation förmår rubba den absoluta lojalitet med partilinjen som krävs på en del håll. Att processen för att tillverka betong är förödande för klimatet är väl känt. Det gäller vid husbyggen såväl som i demokratiska fora. För att citera Willman igen, det är ett »demokratiskt haveri».

Men bortsett från detta är temat för årets kyrkomöte väl valt: »Kyrkan i det offentliga rummet». Bakgrunden är Lutherska Världsförbundets skrift med samma namn, vilken betonar förutsättningarna för kyrkans samhällsengagemang, något som är förenligt med Svenska kyrkans syfte »att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsens återupprättas» (inledningen till Kyrkoordningens andra avdelning).

Det offentliga rummet består av fysiska mötesplatser men även av sociala medier, där det är svårare att navigera och där det krävs ännu mer genomtänkta strategier. Självklart måste Svenska kyrkan finnas i båda dessa rum, i det fysiska såväl som i det digitala.

Att kyrkan agerar i det offentliga är inte något nytt utan kommer med modersmjölken. Kyrkan har ärvt det av sin Herre, av världens Frälsare. Jesus fanns med i samtalen och undervisningen i Jerusalems tempel där man samlades för att ta del av samhällsdebatten. Och aposteln Paulus stod på Areopagen i Aten för att vittna om att den »okände guden» uppenbarats i Jesus Kristus.

För att Svenska kyrkan ska leva upp till sitt syfte krävs att hon tydligt gestaltar och förkunnar evangeliet. Som någon sade: »Det stora är inte att kyrkan är med, utan att hon är där med evangeliet.» Om hon inte lyssnar till andra kan hon uppfattas som världsfrånvänd. Om hon inte lyssnar till sig själv kan hon upplevas som falsk och osäker. Och om hon inte lyssnar till Gud har hon övergivit sin Herre och sig själv och missar målet.

Det är viktigare än någonsin att Svenska kyrkan finns i det offentliga rummet. För många i dag är våra kyrkor som någon sorts tempel åt en okänd Gud. Av flera rapporter framgår dock att beröringsskräcken och ointresset för kristen tro är på väg att brytas. Bland yngre finns en nyfikenhet att likt atenarna lära känna den »okände guden», att få veta mer om Jesus och kristen tro och att söka sig in i ett kyrkorum, stilla sig i bön, tända ljus och omslutas av den närvarande men ändå obeskrivbare.

Ambitionen måste vara att varken tumma på den kristna trons apostoliska bekännelse och virvla runt som en ängslig dagslända eller att hamna i föråldrade uttryckssätt

Men rapporter visar också att kunskapen om kristen tro och kyrkan är låg jämfört med den  övriga världen. Att kyrkan då syns och hörs är nödvändigt. Ambitionen måste vara att varken tumma på den kristna trons apostoliska bekännelse och virvla runt som en ängslig dagslända eller att hamna i föråldrade uttryckssätt. De senaste åren har vi sett flera pinsamma och minnesvärda fadäser i kommunikationsavdelningens Facebooktrådar. Det har visserligen blivit bättre, men det behövs ett långsiktigt arbete som är tydligt och lyhört för att bli riktigt bra.

i de sex punkter, som föreslås bli kyrkomötets uttalande om målet med kyrkans närvaro i samhället, saknas vad som enligt Kyrkoordningen är hennes mest tvingande kallelse

Kyrkostyrelsens skrivelse till kyrkomötet fokuserar på Svenska kyrkans uppdrag som evangelisk-luthersk folkkyrka. Skrivelsen är i huvudsak bra och tydlig, inte minst om Jesus Kristus. Då är det desto märkligare att i de sex punkter, som föreslås bli kyrkomötets uttalande om målet med kyrkans närvaro i samhället, saknas vad som enligt Kyrkoordningen är hennes mest tvingande kallelse – att hennes närvaro i det offentliga rummet främst syftar till att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas.

Punkterna betonar kyrkans missionsuppdrag »för skapelsens helande», att hon ska bidra till ett öppet, inkluderande och rättvist offentligt rum, att hon har ett ansvar för att det demokratiska samhället upprätthålls, utvecklas och allas lika värde och värdighet. Men inget sägs om kyrkans primära kallelse att vittna om Kyrkans Herre och världens frälsare. Målen är så generella att de flesta nomineringsgrupperna kommer att kunna ställa sig bakom. Men inget talas om hur evangelium ska förkunnas i det offentliga rummet.

Men glädjande är att flera motioner tar upp att Svenska kyrkan måste finnas utanför sina interna rum och sammanhang. De betonar hennes verkliga uppdrag i det svenska samhället och internationellt och visar på hennes missionsuppdrag i samhället.

Exempelvis motioneras om församlingens lokala närvaro och vikten av personliga relationer, om att den nationella satsningen på dopet behöver följas upp och om att kyrkans mötesplatser i samtalsgrupper och själavård ska bli mer synliga. Inför 2025 och 1700-årsjubiléet av Nicea 325 bör det ekumeniska arbetet lyftas som ett bidrag till internationellt arbete. Andra exempel skulle kunna nämnas. Motionerna ger sammantaget en god bild av Svenska kyrkans uppdrag i det offentliga rummet. Hon är inte en förening bland andra utan Kyrka, vars kallelse är att representera och re-presentera Jesus Kristus.

För att Svenska kyrkan ska vara salt och ljus i samhället och inte en vindflöjel för tidsvindarna, måste hon vara väl förankrad i sin tro, bekännelse och lära. Fredrik Modéus skriver i sitt herdabrev En kyrka värd namnet: »Kyrkan ska vara kontextuell, och måste anpassa sig, det ligger i uppdraget. Och samtidigt ska kyrkan tala med självständig röst, vilket kräver distans och perspektivtagande.»

Denna »självständiga röst» måste tala med samma frimodighet som Paulus: »Jag skäms inte för evangeliet, det är en Guds kraft för var och en som tror.»