Kyrkans följsamhet mot makthavare och tidsanda

Ur SPT 7/2021 

Till kyrkans förändring hör hennes ökande följsamhet inför såväl tidsandan som den dominerande makten. Detta skapar problem, otydlighet i bekännelsen, ängslan över att inte vara nog följsam, bristande relation till traditionen och kyrkans hela arv. Kyrkan har i stället blivit alltmer angelägen om att vara rätt i tiden, ett förhållningssätt som kallas presentism. En tidigare artikel om kyrkans förändringar av kyrkoherde em. Karl-Erik Tysk publicerades i SPT nr 3. I ett senare nummer följer ytterligare en artikel över detta tema.

Redan i Nya testamentet möter vi hur såväl enskilda kristna som kyrkan i sin helhet konfronteras med både den världsliga och den religiösa makten. Jesus själv kom i konflikt med såväl de religiösa ledarna som i viss mån den romerska ockupationsmakten, även om den senare endast såg honom som en förhållandevis obetydlig figur. Både den religiösa och den politiska ledningen dömde honom till döden, även om det skedde av olika skäl. Jesu eget uppträdande inför Pontius Pilatus och Herodes visar knappast på någon devot inställning till den här världens makthavare. Det är inte utan att Jesu undervisning i Bergspredikan har nästan anarkistiska drag, vilket man ofta glömmer.

Någon gång begärde man att Jesus skulle ta ställning i en knivig fråga; om det var rätt att betala skatt till kejsaren. Hans svar att man ska ge kejsaren vad kejsaren tillhör och Gud vad Gud tillhör, förblir än i dag ytterst gåtfullt, särskilt om man betänker att allt egentligen tillhör Gud. Petrus och de andra apostlarnas uttalande att man måste lyda Gud mer än människor (Apg. 5:29) är ett korrektiv till Paulus ofta upprepade uppmaning att underordna sig överheten (Rom. 13:2).

Vad tidsandan beträffar tycks Paulus uppmaning till de kristna att inte anpassa sig efter den här världen stå i överensstämmelse med Jesu undervisning och med vad de övriga författarna i Nya testamentet ger uttryck för.