Kyrkans folk är påskens folk

»Där förtvivlan finns, låt mig få komma med hopp», ber den helige Fransiskus och hela kyrkan med honom. Kyrkan kan och ska utmana vår tids överkonsumerande livsstil men är också bärare av ett evigt hopp. Hur talar kyrkan om hoppet utan att det blir abstrakt och ett flöde av vackra floskler utan substans? Att bara vara hoppfull i allmänhet saknar trovärdighet inför världens eskalerande hotbilder. Sådant är inte den kristna trons hopp. Dess hopp är förankrat i att graven var tom – att Herren Jesus Kristus lever. Som kyrka får vi aldrig tiga om detta. Det måste basuneras ut för alla folk.

Varför får vi då inte tiga? För några år sedan pekade professorn i socialantropologi Thomas Hylland Eriksen på vår tids hopplöshet i en intervju: »I alla paradis finns en orm. Och i vårt samhälle består denna av avsaknaden av hopp … Religionen har varit viktig i historien genom att den har gett oss ett hopp och lärt oss att försonas med döden. Idag finns en stor pessimism, särskilt bland ungdomar …»

Som sagt, det var för några år sedan. Det har inte blivit bättre. Ungdomsbarometern släpper varje år en så kallad generationsrapport kring ungdomars värderingar, mående, attityder och åsikter. Årets rapport (UB 240201) visar tydliga trender: ungdomar upplever ökad stress, minskad tilltro till demokratin, misstro mot att politikerna kan lösa samhällsproblemen, minskat intresse för samhällspolitik. Allt färre identifierar sig som antirasister, feminister och miljövänner. Livsmålet krymper till att handla mer om mig själv och min egen hälsa än om världens. Likgiltighet är ett farligt tillstånd som riskerar att smitta.

Rapporten ger en fingervisning om hur attityderna förändras i befolkningen i stort. Bland de yngre märks förändringarna snabbast, men tendenserna är desamma i alla åldrar. Enligt flera studier från Pew Research Center har västvärlden drabbats av en eskalerande pessimism. Det blir sämre, ekonomiskt, socialt, politiskt – framtiden mörknar, det var helt enkelt bättre förr. I den myllan frodas en isolationistisk populism. I partier som SD och S frodas nostalgin i sökandet efter vägen framåt. Som det heter i en ny politisk slogan: »Sverige ska bli mer som Sverige».

Om hoppet är så viktigt för livsviljan, måste frågan ställas: Vad händer i ett samhälle, om hoppet dör?

Avsaknaden av hopp, av förväntan inför framtiden, har blivit en folksjukdom. Även om vi löser klimatfrågan, kriminaliteten, krigsfaran, terroristhoten eller den framtida resursbristen, så är bristen på hopp svårare än så. Den går rakt in i människors mentala hälsa, rakt in i själen.

Om hoppet är så viktigt för livsviljan, måste frågan ställas: Vad händer i ett samhälle, om hoppet dör? Om mörka, destruktiva krafter dominerar mer än de uppbyggande? Om hopplösheten kryper in under huden på människor oavsett om de lever i samhällets marginaler eller häckar på Wall Street? Vad händer när ett levande hopp dör?

Det sägs att så länge det finns liv finns det hopp. Men det är nog tvärtom. Så länge det finns hopp, finns det liv. Så länge förväntan om ett Sedan finns, vågar jag i nuet glömma mig själv.

Individualismen, betonandet av den egocentriska och självupptagna friheten, av rätten till oberoende av andra, är ett tecken på att hoppet håller på att gå förlorat. Mot denna egocentriska livsstil sätter den kristna tron friheten i att leva i Kristus. Det är i relationen till Gud, som människan finner sin sanna identitet. Kristen tro känner både den enskildes ansvar och personliga frälsning och gudsfolkets gemenskap – att kyrkan byggs av levande stenar, av det stora kollektivet som är »ett heligt folk, Guds eget folk» (1 Petr. 2:9).

Kyrkan är påskens folk, vars hoppets evangelium är förankrat i Jesu Kristi uppståndelse, denna historiskt avgörande och unika händelse

Kyrkan lever på hoppet. På ett alldeles specifikt hopp. Ett trotsigt orimligt hopp om vilket Hebreerbrevet skriver: »Detta hopp är vår själs ankare» (6:19). Det är inte en allmän floskulös uppmuntran utan det finns skäl för hoppet – förankringen i Kristi död och uppståndelse.

Kyrkan är påskens folk, vars hoppets evangelium är förankrat i Jesu Kristi uppståndelse, denna historiskt avgörande och unika händelse. Utan påskens evangelium ingen kyrka. Förkunnelsen om uppståndelsen är ett mått på hur kyrkan lokalt, nationellt och globalt är trogen Kristus. Utan vittnesbördet om Jesu uppståndelse blir kyrkans verksamhet bara verksamhet.

Jesu uppståndelse är sigillet på att dödens makt är besegrad. Jesu uppståndelse är ett tecken som ger täckning åt hans ord om evigt liv, gudsriket och den himmelska glädjen. Den uppståndne Kristus förebådar det som ska komma. Kyrkan är ett folk i väntan och i förväntan.

Om Kristus inte uppstått är vår förkunnelse tom, skriver Paulus. I sina brev visar Paulus vilka konsekvenser Kristi uppståndelse får för förkunnelsen. Den är historiens vändpunkt, det nav kring vilket hoppet inför evigheten rör sig och blir en reflex in i nuet. Hoppet är stort, oändligt stort. Utan evighetshopp krymper nuet och vardagen, utan evighetshopp devalveras människan till en art bland andra däggdjur, utan evighetshopp saknar hon kallelse och livsriktning, utan evighetshopp saknas till sist en mening med livet.

Men abstrakta ord riskerar att börja leva sina egna liv. När Paulus skriver om tro, hopp och kärlek (1 Kor 13:13), handlar det om Kristus. Kyrkans tro är en tro på Kristus till omvändelse, syndernas förlåtelse och evigt liv. Den kristna trons hopp i Kristus är därför något annat än en gissning och förhoppning. Det är en visshet om att få ärva himmelriket och det eviga livet. Kärleken är Kristi kärlek. En kärlek som gick i döden för vår skull.

Vi lever i en tid av splittring, polarisering och konflikter. Desto viktigare att vi som kyrka vittnar om hoppet – om det eskatologiska hoppet – som Magnus Hermansson Adler skriver om i Kyrkans Tidning (12/12 2023): »en fast tro på en framtid som ligger i Guds händer och leder fram till Jesu död, uppståndelse och återkomst med Gudsriket», som inte bygger på subjektiva känslor utan på en objektiv realitet. Kyrkan får inte tiga om eller skämmas över detta i samhällsdebatten. Mer än någonsin behöver hon vara eskatologisk. Vår tro bygger på det som skett, men riktningen och längtan i kyrkan är mot Honom som skall komma.

Påskens kyrka har något att säga till alla som förlorat hoppet. Att efter långfredag följer påskdag är kristusmönstret också för var och en. Påskens kyrka har något att säga till världen. Att människan inte kan lösa alla samhällsproblem, och att det finns situationer där hon står hjälplös – som inför döden – men att i Guds närhet är det aldrig hopplöst. Därför firar Kyrkan påsk varje söndag året runt och sträcker sig fram mot honom som skall komma.