Kyrklig Förnyelse

I december 2024 utkom en nyutgåva av Gunnar Rosendals Kyrklig Förnyelse på Artos förlag. Denna fjärde upplaga är försedd med inledning av Mikael Löwegren, som sätter in rörelsen Kyrklig Förnyelse i sitt sammanhang. Som en trailer till boken, som varje präst och församlingsmedarbetare bör läsa, publiceras här dess inledning, dock utan fotnoter och litteraturlista. Mikael Löwegren är präst, föreståndare för Laurentiistiftelsen i Lund och doktorand i praktisk teologi vid Lunds universitet. Gunnar Rosendal presenterades även i en artikel av Staffan Ljungman i SPT nr 23/2024.

Gunnar Rosendals Kyrklig förnyelse är en svenskkyrklig klassiker. På sin tid blev den en tändande gnista för den nya högkyrkligheten. Boken förtjänar ännu i dag att läsas både som ett tidsdokument och i sin egen rätt. En ny, fjärde upplaga är motiverad och utkom nyligen på Artos förlag.

När Fader Gunnar, som han senare blev känd som, år 1935 ger ut denna sin mest lästa skrift skedde det mot en bestämd historisk och personlig bakgrund. Bokens inledning, om kravet på kyrklig förnyelse, är en rundmålning av Svenska kyrkans läge. Den utgör också en karaktäristik av de vägar författaren själv vandrat – och funnit oframkomliga. Hans humoristiskt bitande uppgörelse med den samtida kyrkligheten är också en djupgående självrannsakan.

Det var en tid av både krismedvetande och spirande förhoppningar

Kyrklig kristid

Gunnar Rosendal kom från ett enkelt hem i gammalkyrkligt präglade trakter kring Kvinnaböske på Hallandsåsens kant. Han föddes 1897 i en fattig familj men hade så kallat läshuvud och fick möjlighet att som den förste i sin släkt studera vidare. 1914 påbörjade han läroverksstudier i Lund, fortsatte sedan på universitetet och prästvigdes i stadens domkyrka år 1922.

Det var en tid av både krismedvetande och spirande förhoppningar. 1800-talet hade inneburit en såväl yttre som inre kristid för Svenska kyrkan. På det yttre planet ledde samhällets industrialisering, urbanisering och sekularisering till en upplösning av det gamla enhetssamhället. Svenska kyrkan stod dåligt rustad att möta den moderna världen. På det inre planet hade den protestantiska liberalteologin löst upp kyrkans bekännelse. Kvar fanns en vag tro på Gud, själens odödlighet och personlig dygd.

Den liberala teologin och dess förelöpare neologin präglades av periodens utvecklingsoptimism, rationalism och tilltro till människans inneboende möjligheter. Strömningen var samtidsorienterad, och sökte rädda den kristna tron genom en form som, menade man, passade nutidsmänniskan. I stället för treenighetslära och kristologi förkunnades Jesus som en stor människosjäl som förmedlade kärleksbudskapet, »Jesu enkla lära». En medvetet individualistisk och antitraditionell kristendom drevs med långtgående reformtankar för högmässa, dop och nattvard. Målet var »en ny gudstjänst i en klart evangelisk anda som uttryck för det högsta i nutidens levande evangeliska tro, liksom den romerska och vår egen gamla gudstjänst varit ett sådant uttryck för sin tids tro» (Emanuel Linderholm, Högmässa, dop och nattvard. Några reformtankar, 1926).

Gudstjänstlivet i Svenska kyrkan var överlag torftigt på ett sätt vi knappt kan föreställa oss i dag. Nattvardsfirandet hade i vissa delar av landet mer eller mindre upphört, och på många håll låg det andliga livet helt förött. Den framväxande frikyrkligheten var både en krisindikator och något som förvärrade situationen när de väckta kristna bildade eget. Frikyrkorörelsen bidrog till att kyrkogångsseden bröts, vilket ledde till en ännu djupare sekularisering av församlingarna. Vid sekelskiftet 1900 förutspåddes på flera håll Svenska kyrkans snara undergång.

en teologiskt återupprättad lutherdom som fann sitt uttryck i en nådemedelskristendom och påbörjad restaurering av gudstjänstliv och kyrkoår

Motkrafter: lundensisk högkyrklighet och uppsaliensisk ungkyrklighet

Motkrafter saknades dock inte. Under andra halvan av 1800-talet hade den äldre lundensiska högkyrkligheten, inspirerad av tysk nylutheranism, kraftsamlat mot såväl liberalteologi som frikyrklighet och lågkyrklighet. Mot en betoning på personlig nydaning, enskild bibelläsning och kyrkan som gemenskap, sattes den offentliga gudstjänsten, ordets och sakramentens objektiva verkan och kyrkan som frälsningsinstitution. Vad gäller såväl teologi som samhällsuppfattning blev dess hållning starkt konservativ. I det längsta försvarades den gamla ståndsriksdagen, vilken avskaffades 1866. Det uttalade idealet var den kristna enhetskulturen och en statskyrka med konungen som överhuvud. I det moderna folkhemmet kunde den knappast finna sin plats. Men den lämnade efter sig ett arv som skulle komma att tas till vara av andra: en teologiskt återupprättad lutherdom som fann sitt uttryck i en nådemedelskristendom och påbörjad restaurering av gudstjänstliv och kyrkoår. En bit in på 1900-talet hade des strävanden nått vägs ände.

Nästa offensiva motkraft utgick från Uppsala där ungkyrkligheten tog vid. Ungkyrkorörelsen var en lösligt sammanhängande strömning. Den delade namn och intressen med samtidens Jugend (tyska: »ungdom»), en idémässig och estetisk rörelse som på ett säreget sätt förenade 1800-talets romantik med modernismen. Å ena sidan fanns romantikens intresse för det organiska, levande och växande i natur och samhälle. Om den äldre högkyrkligheten i Lund sökt sig tillbaka till det lutherska arvet, betonade ungkyrkorörelsen liksom romantiken ett samband längre bak, till medeltiden. Å andra sidan fanns en tro på modernitet, framsteg och ungdomlig kraft. Inom Svenska kyrkan uppstod en ny entusiasm för att nå ut till folket i det nya samhälle man tappat kontakten med. Församlingshus byggdes i de växande städerna och fylldes med folkrörelseliknande gruppverksamheter, kallad »frivillig församlingsverksamhet», eftersom den inte tillhörde det som reglerades av kyrkolagen. Ungdomar reste i nationalromantisk yra ut i »studentkorståg» och evangeliserade under parollen »Sveriges folk, ett Guds folk».

de fann stenkyrkan men inte skatten i den

Efter några årtionden tappade ungkyrkligheten sin initiala kraft. Dess nationalism började kännas passé redan efter »Det stora kriget» 1914–18, när en ny internationalism började göra sig alltmer gällande. Bristerna i den ungkyrkliga ansatsen blev efterhand tydliga. Romantikens vurm för medeltiden hade gjort sockenkyrkan som i århundraden legat i bygden till en bärande symbol för historisk kontinuitet. Någon djupare förståelse för kontinuitet med den katolska tidens gudstjänstliv och sakramentsfirande fanns däremot inte. Rörelsen saknade till slut en bärkraftig spiritualitet. Kvar blev bara aktivismen. Som Yngve Brilioth skarpsinnigt ska ha noterat, de fann stenkyrkan men inte skatten i den.

Kort sagt ropades det i Svenska kyrkan under mellankrigstiden efter förnyelse.

En vändpunkt och livskallelse

Under sina tidiga år i Lund hade Gunnar Rosendal svepts med av de liberalteologiska strömningarna i deras mest radikala form. Framtidsoptimismen, människotron och kulturöppenheten grep ynglingen. Emanuel Linderholm, professor i kyrkohistoria i Uppsala och jämte Viktor Rydberg en av den svenska liberalteologins främsta namn, publicerade under denna tid en skrift med den programmatiska titeln Från dogmat till evangeliet (1919). Det var en bok som gjorde starkt intryck på Rosendal.

Snart nog var tiden inne för honom göra upp med den liberala teologin och gå vidare. Dess optimism, humanism och individualism höll inte i mötet med lidande och död. Rosendal såg också klart hur samtidsorienteringen ledde till fångenskap hos den rådande tidsandan. Med sig genom hela livet bevarade han dock passionen för en syntes mellan kyrka och kultur.

Genom några avgörande möten med människor och genom sina fortsatta studier leddes han steg för steg framåt. Som doktorand i dogmatik kom han att upptäcka 1600-talets solida lutherska ortodoxi, den teologiska grundvalen för såväl den gammalkyrkliga som den äldre högkyrkliga rörelsen. Rosendal skulle komma att skriva två avhandlingar, 1926 och 1930, av vilka den första aldrig lades fram eftersom den inte skulle blivit godkänd.

Under de tidiga präståren sökte Rosendal sin väg. De första missiven gick till Väsby och Höganäs på Kullahalvön (1922–24) och Färingtofta i närheten av Klippan (1924–27). År 1927 tillträde han som stadskomminister i Trelleborg. I den expansiva moderna industristaden anammade han med liv och lust det ungkyrkliga arbetssättet.

Då hade han redan sitt livs stora vändpunkt bakom sig, nattvardsgången i Engelbrektskyrkan i Stockholm, under det stora ekumeniska mötet som ärkebiskop Nathan Söderblom sammankallat. I en kyrka fylld med internationella kyrkliga gäster gick Rosendal den 23 augusti 1925 för första gången sedan ungdomstiden till kommunion. Han drabbades av Guds närvaro i sakramentet som firades i kyrkans mitt. Denna nattvardserfarenhet blev, som Oloph Bexell formulerat det, hans livskallelse. Den vision som blev Rosendals kan sammanfattas som eukaristi och ekumenik.

Åter till källorna

Året därpå sökte han kontakt med de nyare högkyrkliga kretsarna i Lunds stift, främst prästsällskapet Sodalitium Confessionis Apostolicæ (SCA) och dess ledargestalt Albert Lysander i Malmö S:t Petri. Rosendal blev upptagen i denna bönegemenskap år 1927, och här mötte han ett andligt liv med hjärtat i sakramenten, liturgin och tidegärden.

I denna krets hade avgörande impulser hämtats från England och andra europeiska länder. När väl gränserna öppnats igen efter Första världskriget sökte sig flera unga präster utomlands för att få nya intryck. Tillbaka hemma skrev de skildringar av vad de sett av kyrkligt liv och kyrklig förnyelse. Lysander tillhörde resenärerna och hade ett stort kontaktnät i den anglikanska kyrkan, vars högkyrkliga rörelse då redan i omkring ett sekel varit en kraft.

Över hela Europa blåste också nya vindar med bibelrörelsen, den liturgiska rörelsen och den ekumeniska rörelsen. Utmaningarna var i långa stycken desamma bland kyrkorna därute som här hemma. Ett sammanfattande slagord i tiden blev Ad fontes, »åter till källorna», med en strävan efter de kyrkliga traditionernas gemensamma ursprung.

Bibelrörelsen innebar förnyad exegetisk och patristisk forskning, och nytt ljus kastades över den första kristna tiden. Där liberalteologin avvisat dogmer och ämbete som »tidigkatolska tendenser», kunde man nu se en kontinuitet mellan Kristus och den apostoliska kyrkan.

Den liturgiska rörelsen, som fötts 1909, stod inför utmaningarna att reformera kyrkans gudstjänst genom att föra den närmare sina källor och befrämja församlingens aktiva deltagande i liturgin. Via Tyskland och Danmark nådde tankarna Sverige.

Den ekumeniska rörelsen hade uppstått ur de europeiska ruinerna. Aldrig mera krig mellan nationerna måste också innebära försoning mellan kyrkorna. I den tidigkristna tidens, som man tänkte sig, enhetliga kyrka, sågs idealet att söka sig tillbaka till. Inom dessa tre rörelser flöt akademisk forskning och pastoral praxis samman i en enda samfundsöverskridande förnyelserörelse med väldig kraft.

Ett pastoralt program

När Gunnar Rosendal tillträde som kyrkoherde i Osby 1934 tog han sig före att formulera sin vision om en verklig kyrklig förnyelse. Han hade alltmer kommit att ställa sig kritisk till den ungkyrkliga arbetsmodell som han prövat, och hans eget alternativ hade bit för bit tagit form. Något låg i luften och liksom väntade på att kristalliseras. Kyrklig förnyelse utkom i november 1935 och utgör ett slags programförklaring för vad han vill åstadkomma.

Den först tilltänkta titeln, som sedan övergavs på inrådan av professor Gustaf Aulén, var Kyrklig väckelse. Boken är snarare ett profetiskt rop än en systematisk framställning, och utgör en glödande appell riktad till hela prästerskapet. Den unga svenska högkyrkligheten går i takt med tiden och kan fånga upp det som händer internationellt. Rosendals styrka ligger i att han ger det en samlad och konkret gestaltad riktning.

Kyrklig förnyelse utgör ett pastoralt program för den gryende högkyrkliga rörelsen. Idealen återkopplar både till den äldre högkyrkligheten och till gammalkyrkligheten med betoning på kyrka, ämbete och gudstjänst. Rosendal var själv prästvigd av Gottfrid Billing, den lundensiska högkyrklighetens siste utlöpare. Den nya högkyrkligheten gick samtidigt vidare. Syresatt av de nya impulserna från kontinenten var den på ett helt annat sätt ekumeniskt orienterad.

Den nya rörelsen växte även fram ur ungkyrkligheten, med dess betoning av historisk kontinuitet och intresse för den förreformatoriska tiden och med dess offensiva ansats. Men högkyrkligheten bröt också med ungkyrkorörelsens nationalism och bristande sakramentala och liturgiska spiritualitet. I stället för att som dem tala om »Sveriges kyrka» sattes nu »Kyrkan i Sverige» i blickfånget. Det var Kristi ena, heliga, allmänneliga/katolska och apostoliska kyrkas tid. Den nya högkyrkligheten ville leva i den stora kyrkliga traditionen med dess rika andliga arv.

Han var ingen solitär utan skrev ur en rörelse och in i en rörelse

Rosendal stod i mitten av allt detta. Han var ingen solitär utan skrev ur en rörelse och in i en rörelse. Hans egen mångåriga intellektuella, existentiella och pastorala kamp ledde honom till denna punkt.

Fyra drag i samspel

Kyrklig förnyelse har ett upplägg som är genialt i sin enkelhet. Efter en inledande lägesbeskrivning om behovet av just kyrklig förnyelse, lyfter han fram fyra drag hos en sådan. Den underliggande tanken för hela det pastorala handlingsprogrammet formuleras i inledningen: »Kyrklig förnyelse kan endast uppstå ur Kyrkan själv.», lnte ur samtiden, som för liberalteologerna, eller ur svenskheten som för de ungkyrkliga.

Hos Rosendal lever de fyra dragen i samspel med varandra: det bekännelsetrogna, det sakramentala, det hierarkiska och det liturgiska. Därför finns en sammanhållen linje genom boken. Det kan förvåna att det liturgiska draget, som man annars mest förknippar högkyrkligheten med, har lagts sist. Först kommer i stället det bekännelsetrogna. Det är ingen tillfällighet. Att introducera en traditionell högkyrklig liturgi med knäfall, rökelse och korstecken utan en teologisk grund vore som att sticka snittblommor i marken och tro att de får rötter, i stället för att plantera lökar som i sinom tid slår rot, växer och producerar blommor.

Den sydsvenska högkyrklighet som Gunnar Rosendal är en exponent för, är konfessionellt medveten och värnar den lutherska bekännelsebildningen, tolkad utifrån dess ursprungliga ekumeniska intentioner – det vill säga som ett uttryck för allmänkyrklig/katolsk tro. I bokens avslutning försvarar han sig mot beskyllningar för »katolicerande tendenser» genom att framhålla hur Svenska kyrkan har att »förvalta sitt eget arv och sin egen tradition». Rosendal riktar sig i Kyrklig förnyelse främst till präster, och ett huvudärende är att föra in solid teologi i de befintliga kyrkliga strukturer som ärvts från medeltidskyrkan. Prästerskapet behöver ämbetsidentitet och ämbetsstolthet såsom kallade av Gud själv. Det är genom den sakramentala vigningen – inte genom sin person, utbildning eller tjänst – som prästen är präst och nödvändig för kyrkans existens. »Åter till bibeln och bekännelsen» skriver Rosendal. Det bär, via en förnyelse av nådemedelskristendomens sakramentala spiritualitet och av det kyrkliga ämbetet, även frukt i en förnyelse av liturgin.

En tändande gnista

Kyrklig förnyelse blev något av en tändande gnista som dess författare hoppats. Han fick ge ut den på eget förlag men kunde »efter erhållen godhetsfull tillåtelse» tillägna den »sin vördade fader i Gud, Edvard Rodhe, biskop av Lund». Rosendal var vid tidpunkten inte obekant som författare, men Svenska kyrkans halvofficiella förlag, Diakonistyrelsens bokförlag, som publicerat honom tidigare, hade inte velat inte ta sig an det nya verket. Den försiktiga kretsen i SCA hade också avböjt att få den dedikerad till sig. Innehållet ansågs alltför kontroversiellt.

Det fanns, som vi sett, högkyrkliga präster i den nyare betydelsen före Rosendal. Men det var han som blev denna rörelses sammanhållande kraft och organisatör. Han hade ett vidsträckt både nationellt och internationellt nätverk och stod i personlig kontakt med den liturgiska och ekumeniska rörelsens ledare. Hans många böcker, hans person och verk hade en fortsatt inspirerande verkan. Under hans nästan trettio år i Osby (1933–62) var den lilla skånska köpingen ett kyrkligt centrum dit människor reste. Själv blev han en av sin tids mest kända präster: omtalad, omskriven, både omtyckt och omstridd.

Rosendal har återgett Auléns argument för bytet av boktitel: »Tänk bara en stund hur lödigt ordet ’förnyelse’ är! Det innehåller mycket mer än vad du kan uttrycka med ’väckelse’, och här gäller det att finna ett varaktigt ord.» Han kommenterar själv: »Det var inte svårt att se att han hade rätt, så fick boken sin titel och så kom en term att präglas.»

Snart utkom Rundbrev om kyrklig förnyelse (1940–1970) och Tidskrift för kyrklig förnyelse (1953–1968). År 1959 bildades arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse (aKF) som ännu är verksam med kyrkodagar, årsböcker och publicering av liturgiskt material. Rosendals egen bok kom i nya upplagor 1971 och 2005.

Termen kyrklig förnyelse har satt sig.

Nittio år senare

Det är en bok med nittiotalet år på nacken. Mycket har hänt i samhälle, kyrka och folk. Den kvardröjande kristna kulturen och resterna av enhetssamhället med dess prästgårdsidyll kunde i någon mån revitaliseras ännu år 1935. Efterkrigstiden förde med sig ett nytt välfärdssamhälle där kyrkan egentligen inte hade någon roll att spela, och från 1960-talet är det svårt att längre tala om en levande kristen kultur.

I och med statskyrkans avskaffande år 2000 har Svenska kyrkan nya förutsättningar. Den fortsatta partipolitiska styrningen av kyrkan har inneburit en nedmontering av den gamla »dubbla ansvarslinjen», med ett samspel mellan ämbetsbärarna och lekfolket, vilket försvagat det kyrkliga ämbetet. Och i de nya storpastoraten med sina arbetslag har den enskilde prästen i dag avgjort mindre inflytande. Vi kan heller inte bortse från allt som hänt ekumeniskt sedan Kyrklig förnyelse skrevs. I retrospektiv framstår dess svenskkyrkliga ansats som alltför snäv. Vi lever i dag med ett helt annat utbyte mellan kyrkotraditionerna.

Genom att uppväcka prästerskapet ville Gunnar Rosendal förmå henne att ta tillvara sitt katolska arv i hela dess fullhet

Ändå är innehållet förvånansvärt aktuellt. Den inledande lägesbeskrivningen verkar misstänkt lik vår egen tid om man bara justerar detaljerna. De nya frågor som Svenska kyrkan ställs inför är på djupet kanske inte särskilt nya ändå. Boken har hela sin udd riktad mot kyrkans inre sekularisering och utgör fortfarande en både utmanande och uppmuntrande läsning.

Genom att uppväcka prästerskapet ville Gunnar Rosendal förmå henne att ta tillvara sitt katolska arv i hela dess fullhet. Han uppträdde närmast för sin sak som entusiastisk väckelsepredikant. Nyupptäckternas glädje gör att risken finns för viss ensidighet. Som ett mantra genom boken betonas det objektiva i kyrkans lära och liturgi. Med en annan personlighet än Rosendals levande och varma, kan denna tyngdpunkt bli kylig, opersonlig och statisk. Hans uppgörelser med (sin egen) liberalteologi och ungkyrklighet är, som vi sett, inte så kategoriska som det vid en ytlig läsning kan framstå. Han tar med sig åtskilligt som integreras i den nya kyrkliga livsformen. När han i samband med sin pensionering lät bygga Gratia Dei i Kristianstad med boende och kapell, angav han dess motto »Kultur–skönhet–godhet–andakt». En liberalteolog eller ungkyrklig kunde inte formulerat det bättre själv.

Programmet för kyrklig förnyelse i dag

Under de årtionden som gått sedan Kyrklig förnyelse publicerades har den högkyrkliga rörelsen otvivelaktigt påverkat Svenska kyrkan. Det finns fog för att betrakta den kyrkliga förnyelsen som en väckelserörelse. Alla sådana har sin tid och lämnar då viktiga bidrag till kyrkan som helhet. Det som sker har liknats vid en utspädningsprocess, som när man kramar ur en lime i en kanna vatten: allt vattnet tar en viss limesmak men inte alls i samma höggradiga koncentration. Och vad ska ske med den urkramade frukten? Därtill har splittringen kring frågan om kvinnliga präster i Svenska kyrkan försvagat och förlamat rörelsen.

På vissa sätt har dess ideal segrat, påtagligast vad gäller nattvardsrenässansen och gudstjänstlivets gestaltning. Många vill i dag ha de yttre attributen – men utan teologiskt innehåll. Liturgin reduceras till estetik och uttrycker inte en vilja att stå i kyrkans tradition. I svenskkyrkliga sammanhang kan det i dag leda till ett slags kognitiv dissonans mellan det som görs i gudstjänsten och det som hörs, mellan liturgi och bekännelse. Var tid har sina utmaningar.

Hur ska vi då ta tillvara och tillämpa den fullödiga visionen om en kyrklig väckelse? Det är upp till läsarna av Fader Gunnars bok. Med texten återigen tillgänglig för studium och samtal finns möjligheten att formulera programmet för kyrklig förnyelse i dag.