Kyrkomötet: konstitutionell kris avvärjd och nya öppningar

Årets kyrkomöte var nära att utlösa en konstitutionell kris i Svenska kyrkan. Inte på frågan om samkönade vigslar utan huruvida kyrkan ska förbli episkopal eller en ännu mer partipolitiserad kyrka. Att socialdemokraterna än en gång försökte desavouera biskoparnas ställning är uppseendeväckande. För att inte säga arrogant.

Debatten om årets mest uppmärksammade motion – motion nr 83 av Jesper Eneroth (s) om »Obehörigförklaring av präster som diskriminerar» – handlade om mer än samkönade vigslar. Även om argument för eller mot motionen hördes så blev en annan konflikt uppenbar, den om ansvarsfördelningen mellan biskoparna och de förtroendevalda.

Ett enigt biskopsmöte avvisade motionen. Sex av biskoparna deltog i debatten. Ändå ville främst socialdemokraterna än en gång trotsa dem. 2016 och 2019 behandlade kyrkomötet ett liknande ärende, även då i opposition mot ett enigt biskopsmöte. Ett annat exempel är när den av (s) dominerade stiftsstyrelsen i Härnösand för ett par år sedan försökte köpa ut sin biskop, ett beslut som Överklagandenämnden upphävde.

Argumenten under debatten var som vid motsvarande motion 2016. Dess förespråkare menade att man får tänka hur man vill i frågan, bara man handlar enligt beslutet att viga samkönade par. Tänk som du vill, handla som vi vill... Men även »De ungas kyrkomöte», som möttes dagen före Kyrkomötet, förordade avslag på »83:an», och betonade kyrkan som en trosgemenskap, inte en åsiktsgemenskap.

Åsikter är lika utbytbara som klädmodet och skiftar med mandatperioderna. Men med samvetet är det annorlunda. Det grundas inte på åsikter eller opinioner utan är förankrat djupare i en människas personlighet, i hennes tro och bekännelse, integritet och identitet. Ett i tron på Gud och på Guds Ord grundat samvete utgör därför ett hot mot åsiktstotalitära anspråk. Om motion 83 bifallits skulle många präster tvingats kompromissa med sitt av Guds Ord och kyrkans apostoliska tradition bundna samvete.

Ett i tron på Gud och på Guds Ord grundat samvete utgör därför ett hot mot åsiktstotalitära anspråk.

Men ännu en fråga måste ställas: Vill vi ha en rymlig eller trång kyrka? En kyrka med stor bredd i hur den kristna tron ska tros och levas eller med en smal åsiktskorridor? En kyrka präglad av öppenhet och frimodighet eller av försagdhet, självcensur och angiveri? Kyrkomötets majoritet valde en rymlig kyrka med mångfald, dock med en brasklapp från vår nye ärkebiskop – att målbilden är att alla präster med glädje ska viga par av samma kön.

Men skam det parti som ger sig. Ulf Bjereld lovade att socialdemokraterna ska återkomma med en liknande motion nästa år. Deras ambition är uppenbarligen att gå till vägs ände även om följden blir konstitutionell kris. Men, som Harald Hallén, präst och socialdemokratisk riksdagsman 1912–1960, menade redan i valrörelsen 1912 (!), att »hans Kristusideal måhända inte överensstämmer så väl med den historiske Kristus; i stället ser han att socialdemokratin har fått en ny kallelse att ta över Jesu strävan för rättfärdighet» (Per Ewert, Landet som glömde Gud, 2022) – alltså, en socialdemokratisk och partipolitisk rättfärdighet, inte Kristi rättfärdighet. Och en socialdemokratisk och partipolitiskt styrd kyrka, inte Kristi kyrka.

Motion 83 tog mycket syre från andra frågor. Men Kyrkomötet tog ändå också några framåtblickande beslut. Så debatterades kyrkostyrelsens skrivelse om att församlingar ska kunna driva kyrkliga begravningsbyråer som näringsverksamhet. Frågan är inte enkel. Utskottet tillstyrkte men (s) reserverade sig. Det finns skäl både för och emot. Att församlingarna redan kan verksamheten talar för liksom att Fonus och privata begravningsbyråer på många håll tar över alltmer. Det förändrar prästens roll och begravningsgudstjänstens teologiska motivering.

Vad som talar emot är att gränsen mellan en av församlingen ägd begravningsbyrå och kyrkans huvudmannaskap för begravningsverksamheten kan bli otydlig. Men även ett annat skäl lyftes av Eneroth (s), som varnade för att »öppna Pandoras ask för att ändra i kyrka-statfrågan». Banden mellan kyrka och stat får inte riskeras, för som Harald Hallén en gång sade så kan socialdemokratin inte »låta ett så viktigt livsområde [som kyrkan] leva fullständigt sitt eget fria liv». Endast om staten fortsätter att vara garanten för Svenska kyrkan kan den politiska kontrollen säkras.

I skuggan av dessa dominerande motioner bifölls emellertid även två motioner om missionsinsatser i vårt eget land. Det är något av ett trendbrott. Av Svenska kyrkans fyra grundläggande uppdrag brukar missionen vara den mest förbisedda. I församlingsinstruktionen blir det ofta bara några få rader om internationell mission och engagemang i Act Svenska kyrkan. Mer sällan beskrivs aktiva missionella insatser i den egna närmiljön. För det är här och nu, i den lokala församlingen som missionen måste drivas. Å ena sidan präglas Sverige av ett månghundraårigt kristet kulturarv, å andra sidan är vi ett av världens mest – kanske allra mest – sekulariserade länder. Vår egen hemmaplan är i dag vår viktigaste missionsstation.

Så uppdrogs åt kyrkostyrelsen att ta initiativ till nationella missionskampanjer inför storhelger som advent, jul, stilla veckan, påsk, pingst och allhelgona. Kyrkans helger har sekulariserats eller ersatts av andra sekulära dagar som Alla hjärtans dag eller Black Friday. I det kommersiella bruset vill nu kyrkan nå fram om Jesus Kristus. Eller som utskottet skrev, att det »delade motionärernas uppfattning om vikten av att sprida evangelium och stärka det missionella förhållningssättet i Svenska kyrkan».

Kampanjorganisationen finns. Inför kyrkovalet skulle 98 procent av kyrkans medlemmar känna till valet. Rimligen borde då också 98 procent av hela folket få veta att Jesus Kristus är centralgestalten varje helg, varje söndag och varje år. 2023 blir ännu ett Anno Domini – ett Herrens år.

Att också en motion om »församlingsbyggande» bifölls visar att krismedvetandet ökat om hur det ser ut i församlingarna. Även om en majoritet av svenskarna tillhör Svenska kyrkan, så råder det lokalt en minoritetssituation. Såväl prästsom kyrkoherdeutbildningarna ska utbilda i olika modeller för att förnya tynande församlingar. Det lär dröja många år innan det ger effekt – under förutsättning att utbildningsinstituten tar det på allvar – men bättre sent än aldrig att församlingsbygge som tanke, ideal och strategi tar plats i utbildningarna. För Svenska kyrkans framtid är det avgörande.