Livet framför döden

Spädbarn är fantastiska! När mina barn var små kunde jag sitta och bara titta på dem i timmar. Nu har jag fått ett barnbarn, Malva, som fascinerar mig lika mycket. Det mest underbara är att det kommit en helt ny liten människa. En fantastisk ny liten skapelse, Guds gåva. En dag var hon bara där. Liten och fin.

Ett nyfött spädbarn är fullständigt hjälplöst och kan i stort sett ingenting annat än skrika för sin överlevnads skull. Det kan inte vända sig självt när det ligger, än mindre sätta sig och definitivt inte springa efter den hjälp det skulle behöva. Men i denna hjälplöshet finns samtidigt en sådan överlevnadsinstinkt.  Den tar sig uttryck i en så ursinnig gråt, när barnet inte får vad det behöver, att det gör fysiskt ont i mamman.

När du ser in i ett spädbarns ögon, ser du evighetens allvetande. Blicken genomskådar dig med sitt djup och sin intensitet. Samtidigt är blicken ren och oskuldsfull. Där finns inget tecken på misstänksamhet eller beräkning. Spädbarnets blick rymmer allt av den outgrundliga mystiken i Skaparens verk. Det är lätt att förstå varför Guds son, vår Frälsare, kom till jorden som ett spädbarn.

Nytt liv i små bräckliga djurvarelser av olika arter öppnar människors hjärtan. Det kan vi se i otaliga YouTube-klipp. Det kan vara halvdöda skatungar som fallit ur boet, övergivna utsvultna rådjurskid, skadade och trasiga vildkattsungar, överkörda små ekorrar och jag vet inte allt. Det spelar ofta ingen roll om de blir fullständigt återställda, så att de kan återvända till sina naturliga miljöer eller får stanna hos räddaren, bara de överlever. Kommentarsfälten svämmar över av hjärtan och tacksamhetsyttringar. De få människor som vågar påstå att det kanske vore bättre för djuren, att i de här fallen låta naturen ha sin gång, får veta att de är okänsliga och kalla varelser.

Otaliga är också exemplen på hur länge en del människor, som är djurägare, faktiskt kan ursäkta ett utdraget lidande hos ett sjukt djur för att de helt enkelt själva inte kan skiljas från det. Uppoffringen för djurägaren kan ibland bli orimligt stor både ekonomiskt och praktiskt i en del fall, men ifrågasätts sällan. Viljan att försvara livet och skjuta upp döden är i många fall ett tabu att ifrågasätta här.

Djuren ska vi ta hand om väl och naturen ska vi värna till varje pris. Ska en bergtäkt öppnas kan den kanske stoppas – eller i varje fall förhalas – genom att värna ynglen till en ovanlig groda i våtmarken intill. Kanske finns en rödlistad fågel som inte kan ruva på grund av störningarna och därmed går äggen till spillo. Vi tar allvarligt på detta. Vi vill livet och vi vill överlevnad och som kristna har vi ett ansvar för skapelsen. Eller hur?

Sedan 1974 har 1,5 miljoner barn aborterats i Sverige ‒ 1,5 miljoner! Men usch, det var väl inte trevligt att skriva det mitt i alltihopa, bland rara barnbarn och gulliga räddade djurungar.

Så är nu vår verklighet. Ibland är den inte trevlig. Tycker man inte den är trevlig kanske man skulle kunna göra något åt saken. Inte blunda för att slippa se den. Ett par barnmorskor, som har till yrke att hjälpa barn fram i livet, menade att detta inte är förenligt med att tvingas utföra aborter. De blev hånade, trakasserade och miste sina jobb. Här blev deras vilja att försvara livet och skjuta upp döden väldigt kraftigt ifrågasatt.

Tittar vi på utvecklingen sedan 1974 går det onekligen utför. Inte bara för det ökande antal barn som inte får födas, utan också för de gravida kvinnorna. Våra folkvalda, som redan reducerat bort fostret och anser frågan bara handlar om kvinnans kropp, har nu också reducerat bort kvinnans kropp. Egentligen både kvinnans själ och kropp. På egen hand, utan vare sig personligt eller medicinskt stöd kan numera aborter utföras hemma av kvinnan själv. Hon får ett abortpiller. Ensamhet, ångest, smärta, komplikationer, självmord med mera är tydligen inget som moderna kvinnor behöver skyddas från.

Det finns ett tragiskt resultat av denna utveckling. Kvinnan är tillbaka i den situation hon, enligt förespråkarna, skulle skyddas från med beslutet om fri abort 1974, att ensam utan stöd och med medicinsk risk genomgå en olaglig abort. Nu är den laglig!

Ann Lång