Lön för mödan och arbeta fritt

Vad skulle Frivilligsverige göra utan sina pensionärer? Jag betraktar dem som ställer upp i min församling. Några är unga och ännu inte helt etablerade på arbetsmarknaden. Betydligt fler är så gamla att de inte längre är beroende av en arbetsinkomst. De har pension. Det talas om att höja pensionsåldern för att få pensionssystemet i balans. »Sverige måste arbeta.» Det kommer onekligen att beröva det civila samhället – familjer, föreningar, församlingar – arbetskraft. Man kommer inte att orka med dels arbetet, dels de övriga åtagandena.

Förslaget att minska standardarbetstiden till 35 timmar i veckan har orsakat het debatt i somras. Jag är inte helt säker på att tanken är fullständigt fel.

När Sverige urbaniserades och moderniserades för 100 år sedan ökade levnadsstandarden. Samtidigt flyttades arbetena från hemmen till särskilda arbetsplatser. Arbetsdagarna var långa, och i de flesta familjer var »familjeförsörjaren» beroende av att hans hustru gjorde det nödvändiga jobbet i hemmet, oavlönat.

Med tiden blev Sverige allt rikare, och samhället styrde in på ett slags överväxel. Allt fler skulle ha formella avlönade arbeten, allt fler tidigare oavlönade arbetsuppgifter professionaliserades. Kvinnofällor skulle avskaffas, karriärer öppnas. Inte minst barnens vardag professionaliserades genom organiserad barntillsyn.

När jag var liten fanns ordet »nyckelbarn», barn man tyckte synd om. De hade nämligen nyckeln med sig, så att de kunde öppna hemma själva, eftersom hemmet var tomt när de slutat skolan; mamman arbetade. Efter några år var ordet glömt, för de flesta föräldrar jobbade.

I dag har vi en arbetslinje, eftersom det är en del i att vara svensk att ha ett lönejobb. Familjer som kommer från andra länder måste in i den vardagen, för annars kan de inte integreras.

Att alla skulle ägna lång tid åt lönearbete fungerade väl så länge Sverige kunde konkurrera på världsmarknaderna. Samhällsekonomiskt var det bättre att människor arbetade med det som bättrade på BNP än att de ägnade sig åt relationer med medmänniskor.

I dag har inte Sverige längre den ekonomiska positionen. Många som gått in i de yrken som professionaliserades har i dag hamnat i en offentlig sektors låglönefälla. Och jobb utan hög lön ger inte heller hög pension. Alla kan inte kompensera genom att lönearbeta till 75 års ålder.

Kan det vara så att vår omvärld har ändrats? Att värdet av våra avlönade jobb har minskat i den internationella konkurrensen så mycket att vi får allt svårare att betala alla de professionaliserade relationsyrkena?

När jag ser den problematiska vardagen runt omkring mig, med starkt ökande sociala problem och unga generationer som lämnas åt sig själva utan rätt sorts vuxenkontakter, börjar jag undra. Kanske har det samhällsekonomiska värdet av det oavlönade arbetet ökat betydligt; det vi ser är följderna av dess frånvaro.

35 timmars arbetsvecka lär knappast innebära att människor ska ligga på sina schäslonger och äta praliner de nyfunna fem timmarna. Ser vi oss om finner vi uppgift efter uppgift som måste göras, för att vi ska få ett fungerande samhälle.