Moskva – det tredje Rom?

Rysslands angrepp på Ukraina aktualiserar frågan om Rysslands självuppfattning. Som författaren, teol. dr och master i ryska språket, visar har Ryssland alltmer identifierat sig med tanken på att Moskva är »det tredje Rom». Ryssland är det enda landet i världen som kallar sig för »heligt» – det Heliga Ryssland – och anser sig därför ha en kallelse att rädda världen. Artikeln tecknar bakgrunden till dessa tankar och hur de nu har kommit att aktualiseras.

Utan Konstantinopels fall 1453 hade inte Moskva aktualiserats som det tredje Rom. Låt oss peka på några historiska perspektiv som belyser detta faktum. Ett av dem är kardinalen Humberts respons på östkyrkans kritik av vissa romerska liturgiska bruk när han i april 1054 besökte Konstantinopel. Han besvarade helt enkelt den mötande kritiken med att påven hade överhöghet över hela kyrkan och därför var inte någon diskussion nödvändig. När Humbert sedan i juli samma år nedlade den berömda exkommunikationsbullan mot patriarken av Konstantinopel på altaret i Hagia Sofia, var det hela så att säga definitivt avgjort.

Det hjälpte inte att Humbert på vägen ut ur kyrkan ropade: »Videat Deus et judicat!» (Låt Gud se och döma). Brytningen var ett faktum. När sedan Konstantinopel föll 1453, var grunden lagd för en translation av patriarkvärdigheten. Uppdraget till Moskva att vara den kristna huvudstaden överflyttades enligt ryskt synsätt vid 1500-talets ingång. Det var munken Filofej som formulerade tanken på Moskva som det tredje Rom i ett brev till storfursten Vasilij III: »Det gamla Roms kyrka föll på grund av det apollinariska kätteriets vantro, kyrkorna i det andra Rom bröts ned av yxor och bilor av Hagars barnbarn. Men den nuvarande är den heliga, allmänneliga och apostoliska kyrkan i det tredje, det nya Rom... som lyser klarare än solen över allt som finns under himmelen intill jordens ändar... Och nu säger jag dig, o gudfruktige tsar, hör och lägg märke till hur alla kristna tsarriken har förenat sig i ditt enda rike, huru två Rom har fallit, men det tredje står, och ett fjärde kommer icke att finnas.»

En egen patriark

År 1589 gjorde den ryska kyrkan sig självständig från den grekiska moderkyrkan. Den ryske tsaren började föra den bysantinska dubbelörnen i sitt heraldiska vapen, och man valde en egen patriark. Det var den förste patriarken vars jurisdiktion gällde hela Rus – det vill säga Kievriket, numera statsbildningarna Ryssland, Ukraina och Vitryssland. Konceptet det tredje Rom handlar alltså om att det första och andra Rom – Konstantinopel – har fallit, men att det tredje Rom – Moskva – skall bestå och aldrig förgå, i egenskap av kristen huvudstad och kristendomens försvarare i (den här) världen.

Peter den store avskaffade patriarkämbetet i början av 1700-talet när patriarken Adrian av hela Ryssland hade dött. Tsaren gjorde sig själv till kyrkans överhuvud. Men när patriarkämbetet 1917 återinfördes i den ryska ortodoxa kyrkan tillträdde den av Nathan Söderblom så omhuldade (Söderblom bevarade som »ett heligt minne» en prosfora han fått av patriarken) Tikhon (Bellavin). Han blev patriark av Moskva och hela Ryssland, det vill säga inte över hela Rus. Enligt Bodin var detta en »de-facto-markering» att patriarken enbart kunde göra anspråk på att leda kyrkan i själva Ryssland, och inte hade några imperiala strävanden. Dock låg vid denna tid det imperiet i sina dödsryckningar, och patriarkens jurisdiktion var rätt så oklar.

I april 1925 avled patriarken Tikhon. I samband med det ekumeniska mötet i Stockholm 1925 arrangerade Söderblom en stor minnesgudstjänst för honom i Gustav Vasa kyrka under ledning av patriarken Photios av Alexandria och metropoliten Germanos av Thyateira. Någon ny patriark blev inte tillsatt under Stalins tid, inte förrän behovet väcktes under det Stora fosterländska kriget. Patriarkvärdigheten återinfördes 1943 med patriarken Sergej av Moskva och hela Rus, vars jurisdiktion vid denna tid sammanföll med Sovjetunionen.

I dagens läge talar den ryska kyrkan om »kanoniskt territorium» och »kanoniska gränser», vilka sammanfaller med det forna Sovjetunionens gränser. Men lägg märke till att när Rysslands imperiala anspråk numera förs på tal, räknas inte vissa av de länder som tidigare ingick i det ryska imperiet till detta kanoniska territorium, sådana som Finland, Georgien eller delar av Polen.

Den nuvarande patriarken Kirill, som introniserades 2009, uppfattar sig som patriark av Moskva och hela Rus och som »försvararen av kyrkans yttre kanoniska gränser... Patriarken har till uppgift att bevara och stärka de andliga banden... genom bevarandet av det system av värden som det heliga Rus enda ortodoxa civilisation uppenbarar för världen.»

Så uttryckte sig Kirill i en predikan där han uttryckte självförståelsen av konceptet Moskva som det tredje Rom. Och patriarken håller fortfarande fast vid uppdraget så som han formulerade det 2009.

De idéhistoriskt och teologiskt bestämda tankarna på »det heliga Ryssland» och på »Moskva som det tredje Rom» handlar om ett särskilt uppdrag i världen.

Det heliga Ryssland

Vad är då »det heliga Rus»? Det är ett komplext koncept av geografisk, transcendental och sakral natur, en gemenskap och en identitet sammanhållen av den ortodoxa tron och inte minst av kyrkoslaviskan som det liturgiska språket inom den slaviskt ortodoxa världen, Slavia orthodoxa. De idéhistoriskt och teologiskt bestämda tankarna på »det heliga Ryssland» och på »Moskva som det tredje Rom» handlar om ett särskilt uppdrag i världen. Som bland andra Bodin visar finns inte något annat europeiskt land som »använder ordet helig om sig själv – utom Ryssland». Det innebär att heligheten är en del av den ryska självförståelsen, både när det gäller själva Ryssland och hur man ser på andra länder.

Denna föreställning började utvecklas under senare delen av 1400-talet och hör också samman med tanken på Ryssland som det tredje Rom. Tanken på det heliga Ryssland är tätt sammanknuten med den ortodoxa tron och med den rysk-ortodoxa kyrkan. Bodin skriver: »Att förstå det heliga Ryssland kan också vara en fråga om initiation, där anslutningen till den ortodoxa tron är det viktigaste elementet.»

Från dessa historiska händelser utgår Rysslands självförståelse. Här återfinns såväl en nationell religiös självkänsla som ett kallelsemedvetande, som skapat tanken på »det heliga Ryssland». Kristian Gerner anser att dessa aspekter är viktiga för att förstå »huvuddragen i den ryska ideologi som ligger till grund för makthavarnas syn på staten, människorna och omvärlden. Den ryska statens politik har präglats av den ortodoxa världsbilden i moskovitisk tappning.»

Även den uttalat ateistiska sovjetiska staten anknöt den rysk-ortodoxa traditionen. Den höll sig med offentliga riter parallella med kyrkans. Marxistiska pamfletter ersatte psalmer och bibel. I stället för processioner hölls parader med ledarnas porträtt som ersättning för ikoner. Allt detta, menar Gerner, »ympades in i föreställningen om Moskva som det tredje Rom».

Bodin anser vidare att Filofejs text med konceptet det tredje Rom även innehåller frågan om identitet. Tanken på det tredje Rom är »ett av de viktigaste inläggen i den tusenåriga debatten om Rysslands geografiska och kulturella identitet». Bodin tolkar Filofejs brev som en uppmaning till tsaren att överta den bysantinske kejsaren roll, dvs. att bevara den ortodoxa tron och kristenheten. Ryssland skulle vara ett »bålverk mot Asien», en bevarare av tron och skulle fungera som »upprätthållare av den världsliga makten under tiden före Yttersta domen».

Ryssland skulle vara ett »bålverk mot Asien», en bevarare av tron och skulle fungera som »upprätthållare av den världsliga makten under tiden före Yttersta domen».

Motkraft till världens kaos

Slavisten Maria Engström har i likhet med Gerner visat på den ryska statens självförståelse uttryckt bland annat i dokumentet »Foreign Policy Concept» (2013) där det framstår som tydligt att Ryssland uppfattar sig självt som en unik civilisation och en motkraft till världens ökande kaos. I det globala sammanhanget skall Ryssland vara en stark militär och ekonomisk aktör. Denna hållning identifierar Engström som en sekulär byråkratisk version av det teologiska begreppet ὁ κατέχων som betyder att »hålla kvar, hindra att» och vidare »det som håller tillbaka», liksom »den som håller tillbaka» och att »hålla fast vid, hålla, behålla». Detta begrepp går tillbaka på bibliska böcker som Andra Thessalonikerbrevet där Paulus skriver om Antikrist och om hur han skall hållas tillbaka. Därför tolkas ὁ κατέχων inom den ryska kontexten som en del av konceptet Moskva som det tredje Rom.

Engström skriver att i rysk tradition presenteras detta historiefilosofiska koncept i det välkända begreppet om Moskva som det tredje Rom. Postulatet att det ryska folket är den utvalda nationen och deras skrämmande börda är att kämpa mot Antikrist ledde till att en specifik härskande stil bildades i det moskovitiska tsardömet. Denna eskatologiska syn är en konstant i rysk historia och för den ryska förståelsen av staten som återhållaren.

Om vi vill förstå dagens ryska sammanhang ser vi att ὁ κατέχων-konceptet och utvaldheten i postsovjetisk tid tolkats som ett skydd, närmast som ett skydd för mänskligheten mot nazismen, främst genom Rysslands seger i det Stora fosterländska kriget. Detta kan, föreslår Engström, uppfattas som ett uttryck för en ortodox universalism och som en sekulär messianism, om man nu kan tala om en sådan.

Den ortodoxa kyrkan i Ryssland behandlas av de neokonservativa i landet som en politisk religion. Man betonar kyrkans roll under det Stora fosterländska kriget, just som ett skydd i motståndet mot onda krafter. Men inte endast detta. Även synen på hur lång Rysslands nationella historia är hör samman med frågan om det tredje Rom. Det har nämligen hävdats, av bland andra kolumnisten Egor Cholmogorov, att Rysslands historia börjar i det antika Rom, sedan vidare över Bysans till Ryssland. Cholmogorov skriver: »Att vara den tredje är en kallelse och en odiskutabel position för ryssarna i historien. Meningen med denna position är att inte tillåta ’den fjärde’ att komma; vi måste stå fasta.»

Engström placerar detta tänkande i den politiska conservative turn som enligt flera forskare ägde rum i Ryssland år 2013. Denna omsvängning har även kallats the symbolic turn, the cultural turn och även the nationalist turn, eller, som Laruelle kallar den, en ideology of threat. Laruelle analyserar denna ideologiska turn och finner att den handlar om patriotism: »Kärnan i denna ideologiska palett är patriotism, sedan 2001 återupplivad genom statliga program och närvarande på alla nivåer av det offentliga samtalet: ingen kan ha offentlig och politisk legitimitet utan att anspela på sina patriotiska känslor.»

Ny politisk inriktning

Denna ideologiska vändning innebar således ett skifte i Kremls politiska inriktning mot en ny ideologi som är en konservativ traditionalism med tonvikt på den ryska historien och med rysk patriotism i centrum. Den handlar om ideologiskt försvar, något som tillämpades exempelvis när västvärlden kritiserade Ryssland för rättegången mot Pussy Riot, annekteringen av Krim eller kriget i Ukraina. Denna kritik uppfattas av den katechoniska konservatismen som en attack mot Kremls ideologiska väg. Det är fråga om en sammanstötning mellan en ny rysk policy, baserad på en i grunden ortodox förståelse av människans varande och rättigheter, och västerländska liberala värderingar.

Inom denna ideologiska diskurs finner vi, enligt Engström, en tillämpning av ὁ κατέχων som ett skydd mot främmande ideologier. Engström nämner som ett av de viktigaste uttrycken för denna omsvängning utställningen »The Romanovs» inom projektet Rossija – moja istorija, som enligt henne var en av 2014 års viktigaste händelser i Ryssland. Vidare finns som ett uttryck för ὁ κατέχων särskilda »guidelines» för patriotisk uppfostran, som är utarbetade av staten och som är tänkta att tjäna som handledning för elever som behöver vägledning genom samtidens »informationskaos».

Den ideologiska omsvängningen kommer även till uttryck i olika officiella dokument. Engström hänvisar främst till den tredje redigeringen av 2013 års Foreign Policy Concept, som är ett svar på västvärldens ideological aggression, nämligen tvånget för majoriteten att acceptera minoritetens uppfattningar, destabilisering, kaos och undervärderandet av den kristna traditionen.

Här återfinns den messianska tanken formulerad som Rysslands ansvar för världens kommande öde och ansvar för en andlig upprustning.

Här återfinns den messianska tanken formulerad som Rysslands ansvar för världens kommande öde och ansvar för en andlig upprustning. Allt stärker nödvändigheten av Rysslands funktion som ὁ κατέχων. Den konservativa omsvängningen är till sin karaktär antivästlig men förnekar samtidigt inte Rysslands identitet att vara en del av Europa.

Vi kan också hänvisa till president Putins ord från 2013 om att Västeuropa numera lämnat de kristna grundvalarna och ställer tron på Gud och tron på Satan på samma nivå. »Människor i många länder i Europa skäms över att tala om sin religiösa tillhörighet... Jag är säker på att detta är en direkt väg till förnedring och primitivisering, till en djup demografisk och moralisk kris.» Detta är, enligt Engström, inte något nytt utan uttrycker en sekulär uppfattning av Rysslands messianska roll, formulerad i doktrinen om Moskva som det tredje Rom.