Nytt år, ny ärkebiskop, nya utmaningar

Vi har lämnat ett år som i mycket kan summeras i dystra rubriker. Ett oroligt år, ett hotfullt år, ett år med ett våldsamt krig i vårt europeiska grannskap. Efter två års pandemi med allt vad det innebar har vi fått se brutala krigsscener, mänsklig grymhet, svältkatastrofer, energikris och klimathot i en alltmer polariserad värld. Trots dyrtider har Sverige drabbats lindrigt. Vi tvingas att spara energi, men i Ukraina lever man ofta helt utan värme, utan el och kämpande för sin frihet.

Så nog ringer varningsklockorna. Splittringen tilltar och de goda värden som vi tagit för självklara hotas – öppenhet, tolerans, demokrati och frihet. Vi ser ett samhälle som hårdnar – gängkriminalitet, hårdare flyktingpolitik och upplopp i flera städer... Fast är det någonting nytt att tillvaron hotas och världen tycks rämna? Charles Dickens hade en tidlös poäng när han inledde sin roman, Berättelsen om två städer från 1859, så:

»Det var den allra bästa av tider, och det var den allra värsta. Det var visdomens tid och det var oförnuftets tid. Det var både trons och vantrons epok. Det var ljusets årstid och mörkrets årstid, hoppets vår och förtvivlans vinter. Allt låg framför oss, och intet låg framför oss. Vi var alla på väg direkt till himlen – eller till det motsatta stället. Kort sagt, tidsperioden liknade så mycket nutiden, att några av de mest högröstade av dess beundrare hävdade, att den var enastående i världshistorien.»

Enligt kristen tro har all splittring ett djävulskt ursprung. Det grekiska ordet för splittring och splittraren är diabolos, djävulen. Som kristna behöver vi således varken förvånas eller förfäras. Däremot förtrösta. Människans mörka sida finns där alltid som ett hot, vilket kristen människosyn vet. Den är inte naiv utan känner människans kluvenhet, att hon som skapad till Guds avbild också är fallen, destruktiv och bortvänd från Gud. Guds begränsande bud, lagen, måste också förkunnas, annars far människan vilse. Kanske har västvärldens syn på människan varit alltför blåögd. Jean-Jacques Rousseaus Emile med dess naiva syn på barnet har spökat sedan sjuttonhundratalet.

Inför ett nytt år är den kristna rösten och kyrkans närvaro viktigare än någonsin.

Inför ett nytt år är den kristna rösten och kyrkans närvaro viktigare än någonsin. Vi vet vad världen glömt – om människan, hotet och hoppet. Kristen tro gör skillnad. Tron på en god Gud som älskar människan, som möter med såväl lagens rättvisa som försoningens nåd, påverkar livsstilen. I vårt land där man länge strävat efter ett ickereligiöst och ateistiskt samhälle famlar man i dag efter livsstilsvärden och brottas med ökande existentiell ohälsa.

Vilka visioner och ambitioner har Svenska kyrkan inför detta? Vad kan vi förvänta oss av vår nye ärkebiskop Martin Modéus som togs emot Andra söndagen i advent? Han har förutsättningarna att bli en samlande kraft för svensk kristenhet. Genom att vara tydlig om tron på Jesus Kristus och samtidigt inlyssnande i den ekumeniska och interreligiösa dialogen och i samhällsdebatten, inger han förtroende både i och utanför kyrkan.

I samband med mottagningsgudstjänsten fick den nye ärkebiskopen råd inför framtiden. Björn Wiman, kulturchef på Dagens Nyheter, överraskade mest. Han längtar efter kristna företrädare som talar tydligt om sådana ord och värden som länge varit i skymundan. Han uppmuntrar ärkebiskopen att »våga vara kyrka och använda de ord som bara en troende människa kan använda». Hans förväntan är att kyrkan har något unikt att bidra med.

Det finns många värdebärande organisationer, som bygger på en kristen syn på människans värde och värdighet. Men vad kyrkan kommer med är ändå mer, djupare och annorlunda. Ord som skam, skuld, rättfärdighet, hopp, försoning och nåd, som Wiman efterlyser, har sedan länge nästan försvunnit ur språket – ord som även börjat glömmas i kyrkan. Nu efterfrågas de på nytt i samhällsdebatten. Det borde inte förvåna kyrkan. De ordens djup och realism borde vara välkända för henne.

Även andra kyrkors företrädare, som framförde hälsningar till ärkebiskopen, önskade en kyrka som är tydlig med kristen tro, talar om Kristus och stöder det lokala församlingslivet. Elisabeth Sandlund, skribent på Dagen, önskade en folkkyrka 2.0 med levande församlingar. Modéus själv har framhållit att församlingarna är avgörande (intervjuer i SPT nr 6–11/2022). De stora sammanslagningarna får inte hindra det lokala församlingslivet utan måste skapa möjligheter.

Dagen före ärkebiskopens mottagande hölls ett seminarium, vars tema på dennes önskan var existentiell hälsa och Pastoral Care. Ärkebiskopen av York, Stephen Cottrell, betonade i sin föreläsning att kyrkans enda avgörande angelägenhet är Gud och den som uppenbarar Gud för oss, Jesus Kristus, Guds son. Med det följer hela gudstjänstlivet och fullheten av Pastoral care (som är mer än själavård). Cottrells fokus på det kristocentriska står i kontrast till den mer aktivistiska inriktning som Malmö pastorats kyrkoherde gett uttryck för: »Det är avgörande att nu artikulera och förtydliga församlingsuppdraget om att värna mänsklig värdighet och fördjupa hur de mänskliga rättigheterna kan omsättas i praktisk handling genom kyrkans grundläggande uppgift» (Kyrkans Tidning 20/10 2022).

I sin predikan på mottagningsmässan lyfte Modéus fram fyra begrepp som han vill ska prägla kyrkan: glädje, befrielse, äkthet och nåd.

I sin predikan på mottagningsmässan lyfte Modéus fram fyra begrepp som han vill ska prägla kyrkan: glädje, befrielse, äkthet och nåd. Orden blir en programförklaring för den tid då han får vara Svenska kyrkans högsta ledare. När rädsla och uppgivenhet breder ut sig får kyrkan komma med glädje, med evangeliets jubel om försonaren. När sanningen slirar och sociala medier blir plattformar för lögn och destruktiva åsikter, ska kyrkan stå för sanning och äkthet. När samhället hårdnar vittnar kyrkan om en gränslös och befriande nåd.

Vi hoppas att vår nye ärkebiskop ska inspirera så att kyrkan blir angelägen för alltfler. En ny mission behövs i Sverige, och Svenska kyrkan är det samfund som har störst möjligheter. Med ärkebiskopen i spetsen måste hon våga vara kristuscentrerad och ta människors existentiella längtan på allvar. Hon finns i hela landet, äger förtroende, ett enormt kontaktnät och ett rikt gudstjänstliv.

Med en bild från Australiens enorma farmer beskrev ärkebiskopen av York kyrkans uppdrag: Man sätter inte upp staket för att hindra fåren från att gå vilse utan gräver en källa, dit fåren söker sig. Så ska kyrkan gräva fram källan så att fåren finner levande vatten.

Eller för att citera den nye ärkebiskopen: »Det är centrum som är viktigt, inte gränserna.»