Om dagens skola igen

I SPT nr 16/2023 tar Christian Braw upp frågeställningen om tillståndet i den svenska skolan med fokus på influenserna från bl.a. filosofen Rousseau. Jag besitter långt ifrån denna historiska kunskap. Ändå kände jag behov av att komplettera och nyansera bilden något. Vår svenska skola är självklart präglad av en lång period av samma sekularisering som samhället i stort. (Detta gäller därför även t ex vår sjukvård och socialtjänst.)

Detta förhållande har vi som bekännande kristna därför att förhålla oss till så professionellt och med så stor fingertoppskänsla som möjligt. Min bakgrund är en relativt lång period av undervisning i grundskolans första obligatoriska skolår (förskoleklassen) och i två av Göteborgs s.k. utsatta skolområden, där mångkulturalitet, flerspråkighet och/eller socioekonomisk utsatthet utgör en självklar del av vardagen. Jag har också en fil.mag. i pedagogik utöver min lärarexamen och handleder lärarstudenter som en del av min tjänst. Jag är med andra ord långt ifrån någon professor på området.

Självklart kan vi inte använda begreppet synd (annat än möjligen efter en rak fråga) i vår svenska kommunala grundskola. Hur pedagoger i konfessionella friskolor hanterar dessa frågeställningar, har jag ingen djupare insyn i. Det som vi benämner som värdegrundsarbetet, ägnar vi dock mycket tid åt. Detta arbete har sin bakgrund i vår läroplan och där det redan i det andra stycket av kap. 1 formuleras: »I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande.»

När jag eller andra kollegor samtalar kring olika händelser eller konflikter, tar vi inte sällan vår utgångspunkt i »hur det kändes där innerst inne…» – alltså i samvetet – när man gjorde fel. För egen del som uppvuxen i ett kristet hem och med en självklar kristen vokabulär har jag reflekterat kring t.ex. begreppet synd. Först som medelålders vuxen fick jag insikt om den genuina innebörden i bl.a. detta begrepp, alltså utifrån egna erfarenheter och inte bara som en slags mekanisk kunskap. Sångerna »Jag är okey…» och »Jag är bra som jag är…» är inte bekanta för mig, så innehållet i dessa kan jag inte uttala mig om. Sången »Jag tycker om dig som du är…» uppfattar jag dock inte motsäger insikten och medvetenheten om att vi alla har saker att utveckla, s.k. förbättringsområden.

Vi lägger också stort fokus vid samtal som syftar till att medvetandegöra eleverna att se sin del i en konflikt. Det är alltså inte alltid den andre som gjorde fel, utan det finns alltid (minst!) två perspektiv på det som hände. Det är heller inte så att jag själv »bara råkade» (ett vanligt uttryck bland eleverna) göra fel, medan den andre gjorde ett medvetet fel. När vi för sådana samtal tillsammans med två eller flera elever, ska dessa självklart avslutas med ett förlåt. Inte ett slentrianmässigt »förlåt, då…» utan ett verkligt menat förlåt. Vi kan kanske också likna dessa samtal vid ett slags »flisan-och-bjälken-resonemang», om än med sekulär touch.

Samtal om livets början och slut kommer vi också in på spontant, oftast när en elev förlorar en mor- eller farförälder eller ett husdjur. Resonemang om vad som händer efter döden kommer också spontant, men mera sällan bland »mina» yngsta elever i förskoleklassen. Då och då mera medvetet bland kollegor. Då har jag på rak fråga full frihet att svara med min personliga övertygelse och på det sätt som känns naturligt för mig.

Vår svenska skola är långt ifrån perfekt. Tvärtom, har den många utmaningar att hantera. Ofta beskrivs den med all rätt som en skola i kris. Så beskrivs för övrigt ofta även vår svenska sjukvård och socialtjänst, fast vi ju vet att detta inte gäller »allt och överallt», lika lite som det kan sägas om skolan på ett generellt plan.

Nåväl, detta hade ingenting med Rousseaus inflytande på vår svenska skola att göra. Jag upplevde ändå att det behövde lyftas fram och återigen, inte som något uttryck för eller behov av polemik, utan som mitt försök till komplettering och viss nyansering.