Om Livets början och livets slut – ett biskopsbrev

Att ta sig an frågorna om Livets början och livets slut, som biskoparna gör i sitt nyligen utkomna brev, är att våga sig ut på ett minfält. Frågorna är svåra. Moraliska pekpinnar fungerar inte i vårt samhälle. Absoluta normer värjer sig de flesta mot och hävdar rätten till egna val även i etiskt komplicerade frågor.

Men motsatsen möter också, en moralisk vilsenhet, ett sökande efter fasta normer om vad som är rätt och fel liksom efter etiska riktlinjer överordnade den enskildes val. Inte minst gäller detta hur vi ser på livets början och slut, frågor så känsliga att beröra att antingen tystnar samtalet för att inte såra någon, eller så blir det en högljudd och aggressiv debatt utan lyssnande, respekt och ödmjukhet.

Inom den romersk-katolska kyrkan möter klara ställningstaganden om det ofödda barnets rätt till liv och om dödshjälp i olika former. Men det betyder inte att kyrkan är styvnackad inför dem som i svåra vägval handlar mot normerna. Biktens sakrament, som där är så mycket starkare än i Svenska kyrkan, möter de mest sargade, sårbara och skuldtyngda med nåden i Kristus. Tydliga etiska ställningstaganden blir inte att överge dem som misslyckas – i realiteten gäller detta varje människa – utan att försvara människans värdighet och vägleda i svåra livssituationer.

I sitt brev väljer Svenska kyrkans biskopar en annan väg. De vill ge Redskap för orientering i etiska vägval, som underrubriken lyder. Inga klara etiska regler eller dogmatiska utsagor formuleras. Inte heller svarar brevet på frågan om när ett embryo eller foster blir ett skyddsvärt barn.

I stället redovisas olika synsätt. De val som vi som enskilda och som samhälle ställs inför bör däremot prövas utifrån fyra grundläggande principer: människovärdesprincipen, ansvarsprincipen, principen om barnets bästa och rättviseprincipen. Det är goda principer men svåra att orientera sig i, vilket biskoparna är medvetna om: »Principerna gör det långt ifrån alltid lättare att fatta etiska beslut, men vägen fram till beslutet blir tydligare».

Brevet är mer resonerande än normerande, framför allt i avsnitten om livets början. Men är det vägledande? Det orienterar inför etiska vägval och försöker mer objektivt beskriva alternativa synsätt, att det kan vara än si och än så. Kanske måste brevet skrivas så. Kyrkan lever vi i en sekulär omgivning. Ska brevet tas emot i bredare kretsar utan att mediadreven drar igång krävs återhållsamma formuleringar. Att brevet speglar vårt samhälles dominerande normer om livets början och slut är påtagligt.

Fokus i brevet ligger således »mer på grunden och redskapen än på konkreta ställningstaganden». Den enskildes ansvar och frihet betonas, samtidigt som brevet påminner om vår samhälleliga gemenskap, att vi är relationella. Den gyllene regeln lyfts fram som det givna rättesnöret.

Det finns ett själavårdande anslag i brevet. Varsamheten i de existentiella frågorna speglar den osäkerhet och sårbarhet, den skuld och skam som kan plåga sinnet

Det finns ett själavårdande anslag i brevet. Varsamheten i de existentiella frågorna speglar den osäkerhet och sårbarhet, den skuld och skam som kan plåga sinnet. Men varsamhet kan också bli vaghet. Rädslan för etisk tydlighet med moraliska normer kan göra att man hamnar i etisk otydlighet. Regler om rätt och fel är fundamentala för att orientera sig i livet. Att överlåta beslut i fråga om abort eller ej till den enskilda kvinnan eller mannen är å ena sidan varsamt och med respekt för vars och ens samvetsfrihet. Å andra sidan kan många bli vilsna när de saknar etiska riktlinjer i så ytterligt svåra frågor.

Vad gäller livets slut är brevet tydligare. Speglar det att lagstiftningen förbjuder dödshjälp oavsett om det är som assisterad suicid eller eutanasi?

Men debatten har under senare tid intensifierats. Enligt en undersökning av Novus 2020 var 80 procent av svenskarna positiva eller mycket positiva till aktiv dödshjälp. I tidskriften Sjukhusläkaren (3/6 2019) förespråkades dödshjälp av Staffan Bergström, professor i internationell hälsa och ordförande för »Rätten till en värdig död», eftersom han vill »kunna bestämma över mitt eget slut. Det måste vara överordnat läkarens etiska övertygelse». Bergström menade att inom 10 år kommer dödshjälp att vara tillåtet i Sverige och drog en parallell till abortfrågan som »gått från ett kompakt motstånd, som jag och många med mig tolkar som väsentligen religiöst betingat, till en ganska generell accept. På samma sätt kommer också dödshjälp att bli accepterat i Sverige med tiden.»

Här är biskopsbrevet tydligare: »kristen människosyn och samhällssyn utgör grund för att avvisa dödshjälp». Ställningstagandet bygger på att en persons värde och värdighet »ska prägla hennes liv så länge det pågår». Palliativ vård förordas för »att få dö på ett värdigt sätt handlar om att ta till vara möjligheterna till lindring i alla dessa dimensioner». Här hade man önskat en fördjupad syn på lidande – att lidande inte alltid är enbart negativt utan Kristi ställföreträdande lidande har gett det en annan dimension.

Vågar man hoppas att biskoparnas syn på dödshjälp står kvar även sedan samhällssynen förändrats? För den är just under förändring som Novus undersökning har visat. Farhågan är inte obefogad. Svenska kyrkan har i många etiska frågor varit följsam mot politiska beslut styrda av en växande opinion. Kyrkligt och religiöst motstånd mot en reform väger lätt i ett sekulärt samhälle.

kanske borde biskopsbrevet även ha reflekterat över hur tre gränser förändrats som människan ännu för några decennier sedan inte rådde över: födelsen, könet och döden

Men kanske borde biskopsbrevet även ha reflekterat över hur tre gränser förändrats som människan ännu för några decennier sedan inte rådde över: födelsen, könet och döden (bortsett från suicid). Läkarvetenskapens utveckling har förändrat de förutsättningarna. Möjligheterna har blivit fler. Enligt skapelseberättelsen anförtrodde Gud åt människan att råda över skapelsen. Men gränserna fanns där. En människas födelse, död och biologiska kön vilade i Guds råd och beslut. De fanns där som orubbliga gränser, vilka människan i dag tvingat på reträtt. Hon strävar efter att själv kontrollera och härska över liv och död. För om döendet och döden finns absurt nog två motstridiga tendenser. Den ena argumenterar för dödshjälp, den andra forskar för att förhindra åldrandet och töja människans livslängd till det yttersta.

Det har varit påfallande tyst om biskopsbrevet. Det förvånar inte. Det finns ingenting oroande eller uppseendeväckande i brevet, ingenting att göra rubriker av. Därtill är brevet nog för försiktigt, men så rör det ju vid brännbara frågor. Men blir det inte till sist lite som falukorv? För okryddat och alldagligt. Mer sting hade inte varit fel.