På väg mot tron
Tro eller vetande? Frågan måste ställas. Men som författaren, kyrkoherde em. och docent, visar så vet tron mer än vetandet. Det finns en förnuftig tro och det finns en grundtillit, en förundran över tillvaron, över själva skapelsen. Men människan som människa erfar allt detta i sitt eget djup och drabbas av två intensiva grundkänslor – vemod och längtan.
Min granne frågar mig: »Varför kallar ni er kristna troende? Varför inte vetande. Ni vet ju genom er tro att Gud finns!»
Vad svarar man på det? Det är ju en utomordentligt bra och träffande observation. Men för alla som offentligen stukades i skolan eller militärtjänsten av någon scientistisk fysiklärare eller spänstig sommarvikarierande fänrik: »tror det gör man i kyrkan – här, befälseleven, här gäller det att veta!», så kanske den där kvaddningen sitter i: tron som en illa underbyggd, okunnig eller obegåvad gissning i jämförelse med naturvetenskapliga eller vapentekniska hårdfakta.
Likaså alla de som minns svallvågorna av diskussionen om tro och vetande på fyrtio- och femtiotalet som skrämde kristna till tystnad i decennier. Tron, den kristna tron, var en privatsak som en gång sexuallivet. Det höll man tyst om. In i garderoben – i alla fall om man var man, läste Dagens Nyheter och var ingenjör på ASEA. »Stor och stark går till Folket Park; liten och klen går till Frälsningsarmén!» Så hette det i psykningspropagandan.
Ändå fanns det tro och troende människor som inte bara trodde mot bättre vetande utan trodde med goda skäl och som också kunde ge skäl för sin tro Det är en försåtlig och förfärlig förenkling att ställa tro och vetande mot varandra som om de alltid stod emot eller uteslöt varandra. En enkel reflexion över tron och vetandets väsen och villkor visar att de har mer gemensamt än den förkrympta svenska livsåskådningsdebatten velat tillerkänna dem.