Religion som skolämne, en tro utan vetande?

Många ungdomar som i dag går i grund- och gymnasieskolan tillhör vad man brukar kalla Generation Z, den första uppkopplade generationen. För dem är inte böcker utan mobiler, internet och sociala medier den primära kunskapskällan. Det är datorspel och inte Monopol eller Trivial Pursuit som gäller. Den information de hämtar in är selektiv. De har stora möjligheter att välja och forma egna identiteter, ta ställning i olika frågor eller söka sig till smala intressegrupper. Ändå visar Ungdomsbarometern från 2022 att fler i Generation Z är otrygga, har dåligt självförtroende och känner sig ensamma jämfört med tidigare generationer. Självskadebeteenden ökar markant, vilket de sociala mediernas algoritmer tenderar att förstärka.

Samtidigt värderar Generation Z etik och moral högre och har större intresse för religion/andlighet än sina föräldrar. Många unga vill ha arbeten som gör skillnad i världen eller samhället. Bland dem kan man tala om Guds- eller religionens återkomst och den personliga trons nya synlighet. Johan Esk skriver i en sportkrönika, »Jesu stjärnstatus ökar bland svenska stjärnor» (DN 17/12 2023), att för några unga sportstjärnor är det naturligt att läsa Bibeln eller samla sig i bön inför en match eller tävling. Religionen och den personliga tron ses som en del av identiteten och en grund för deras sportsliga framgångar.

Enligt Caroline Klintborg, forskare i religionsbeteendevetenskap, traderas i Generation Z kunskap, värderingar och erfarenheter mer genom att relatera till andra ungdomar, söka svar på internet eller ta intryck av influensers syn på frågor om tro och religion än att de pratar med föräldrar och släktingar om detta. Det är länge sedan som mormor stod för trosförmedlingen och som »Gud som haver» vid sängkanten gav ro inför natten. Är det i tomrummet efter detta som intresset för tro och religion ökar? Att Gud fattas dem? Att Gud fattas i samhället?

I skolans läroplaner de senaste decennierna har en förskjutning skett från kunskaps- till värderingsförmedling – även om kunskapen åter börjat betonas. Men på en punkt går skolan alltmer i otakt. Den fångar inte upp barns och ungdomars ökade intresse för och utövande av tro. Normen är den förmenta neutralitet som ett ateistiskt och icke-religiöst förhållningssätt skapar. Tro och vetenskap ses inte som komplementära utan som motsatser.

Ungdomar själva berättar att lärare ofta ser på religion och personlig tro som något förlegat och barnsligt, att religionerna inte kan bevisas utan går emot naturvetenskapen. Här finns rester från Hedeniusdebatten på femtiotalet och inte minst från den socialdemokratiske skolpolitikern Stellan Arvidsson. Denne, som har kallats för »enhetsskolans fader», var ateist och tog starka intryck av skolsystemet i DDR.

Studier har visat att varken elever eller lärare anser att ämnet religionskunskap når upp till samma nivå som t.ex. de naturvetenskapliga ämnena. Man anser att religionerna inte håller för kritiskt tänkande och vetenskapliga teorier. Elever som identifierar sig som troende vågar inte erkänna det öppet för det riskerar att dra ned deras betyg.

Förutsättningen tycks vara att tro och vetande är i konflikt, inte att de kan komplettera och främja varandra

I läroplanen för ämnet religion står: »Eleverna ska ges möjlighet att diskutera hur relationen mellan religion och vetenskap kan tolkas och uppfattas, till exempel beträffande frågor om skapelse och evolution.» Förutsättningen tycks vara att tro och vetande är i konflikt, inte att de kan komplettera och främja varandra.

Ändå saknas inte exempel på kristna vetenskapsmän vars tro varit grund för vetenskaplig forskning. För att nämna några: Jesuiten Ruđer Josip Bošković (1711–1787), forskare inom astronomi och matematik, lade grunden för studier av atomen. Augustinermunken Gregor Johann Mendels (1822–1884) forskning upptäckte genetiken och hur arvsanlag ärvs. Den katolske prästen Georges-Henri Lemaître (1894–1966) lade redan 1927 grunden för teorin om Big bang. Thomas E. Woods bok Katolska kyrkan och den västerländska civilisationen (2015) ger här en god överblick.

Är då allt som skolan lär ut bevisbart? Tvärtom är det nog som jesuitpatern Rainer Carls visat att mindre än 2 procent av det vi tror oss veta grundas på logik eller erfarenhetsbaserad kunskap. Övriga 98 procent tror vi på därför att vi litar på andras kunskap, forskning och omdöme. Alla behöver inte mäta Uppsala kyrkas torn för att veta att de är 118,7 meter höga. Tornen kan vi se men inte atomerna, kvantpartiklarna eller rymdens svarta hål?

I en studie om skolans läromedel för religionskunskap, Moderniserad kristendom i läroböcker för högstadiet (Johan Liljestrand, David Carlsson & Peder Thalén, 2021), konstateras att »kristendomens idéer uppdateras och tolkas genom ett raster av moderna värderingar som i läroböckerna inte kopplas till kristna traditioner på något utvecklat sätt». De visar att i läroböckerna möter en »’moderniserad’ kristendom, där traditionell kristendom [...] placerats på avstånd från skolans undervisning och idealbilden av den svenska medborgaren».

Deras slutsats är talande: »skolan, och i synnerhet religionsundervisningen, kan därmed uppfattas som en instans för post-kyrklig sekularisering.» Skolans egna värderingar och samhällssyn präglas av en obevisbar sekulär ideologi, inte av objektiva beskrivningar av kristen tro, religioner i allmänhet eller naturvetenskap.

Skolans oförmåga att möta den existentiella hunger som generation Z uppenbarligen har är en utmaning för Sveriges kristna råd och Svenska kyrkan. Unga vill veta mer, kunna mer, få en god grund för vad de ska tro. Desto märkligare då att konfirmandundervisningen inte alltid förmår ge detta. Titeln på Caroline Klintborgs studie om hur konfirmander utvärderat undervisningen är talande: Var är Jesus? Den kristna trons huvudperson hamnar lätt i skuggan av trivsel och trevnad, lek och gemenskap under konfirmandtiden (se ledare SPT 20/2023).

Här behövs i de lokala församlingarna inte bara en ambitionshöjning utan en ny och fördjupad kunskapsinriktning i konfirmandundervisningen. Generation Z är ung nu. Det är nu som de söker efter normer och värderingar inför vuxenlivet. Om inte vi som kyrka ger detta, så kommer andra aktörer att göra det. Vad som då förmedlas är knappast en levande tro utan ideologiskt snömos, vidskepelse och villfarelser. De flesta i generation Z vet ingenting om varför vi firar påsk eller pingst, ofta inte ens varför vi firar jul. Men att de inte vet betyder inte att de inte vill veta. För det vill de.