Riksdagspartierna i kyrkan är ett demokratiskt problem – för staten

Centerpartiet har inför sin partikongress i höst aviserat att man överväger att lämna kyrkan. Även inom Sverigedemokraterna pågår diskussionen medan Socialdemokraterna vidhåller sitt engagemang. För dem är det uppenbarligen svårt att släppa makt och inflytande och att inte längre kunna styra och ställa i kyrkan. 

Att riksdagspartier finns i kyrkan är ett demokratiskt problem. Oftast ses det som olämpligt och kritiseras ur ett kyrkligt perspektiv. Kristen tro kan inte utlämnas till demokratiskt fattade beslut utan är bunden till det apostoliska, allmänkyrkliga/katolska arvet och ekumeniskt samförstånd. Ingen kyrka kan i trosfrågor agera solitärt, även om det ändå sker i praktiken. Därför hör partipolitik inte hemma i någon kyrka, inte heller i Svenska kyrkan, även om Kyrkoordningens regler för val av förtroendevalda främjar de partipolitiska intressena på församlings-, stifts- och nationell nivå. 

Men i ännu högre grad är riksdagspartiernas engagemang i kyrkan ett demokratiskt problem – för staten. Som förtroendevald gruppering förbinder man sig de facto till Svenska kyrkans grundläggande dokument som enligt Kyrkoordningen är främst Bibeln, trosbekännelserna och bekännelseskrifterna. KO fastställer att hon är evangelisk-luthersk och syftet »är att människor ska komma till tro på Kristus».

De partier som finns i både kyrka och stat måste då antingen vara tydliga med sin kristna profil även i riksdagen eller tala med kluven tunga i kyrkan.

Ett riksdagsparti bör i dagens pluralistiska samhälle självklart inte binda sig till och uttala en bekännelse till kristen tro, när drygt 40 procent av svenska folket tillhör andra samfund och religioner eller är ateister och agnostiker. De partier som finns i både kyrka och stat måste då antingen vara tydliga med sin kristna profil även i riksdagen eller tala med kluven tunga i kyrkan. Man kan inte i kyrkans beslutande organ säga ja till kristen tro för att i riksdagen säga nej. Var finns annars ärligheten? Trovärdigheten? Konsekvenstänkandet?

Kanske är det därför som ett av partierna mer eller mindre svär sig fritt från kyrkans tro genom att avsluta sina gruppmöten med att sjunga Internationalen, om än inte versen med orden: »I höjden räddarn vi ej hälsa, / ej gudar, furstar stå oss bi, / nej, själva vilja vi oss frälsa ... »

Inför sin partikongress bör därför Centern fundera över inkonsekvensen att i riksdagen förhålla sig fri från kristen tro medan man i kyrkomötet ska bekänna sig till den. Det handlar inte om att ifrågasätta enskilda ledamöters tro och engagemang utan om partiets – och partiernas – ärlighet, frihet, neutralitet och objektivitet i religiösa, existentiella och livsåskådningsmässiga frågor. Det är lika orimligt att tvinga på kyrkan den syn som C, S eller SD har, som att tvinga på riksdagen en kristen trosbekännelse. Eller avslutar något av dessa partier sina gruppmöten i riksdagen med att stå upp för att instämma i den apostoliska trosbekännelsen? Antingen måste C, S och SD tala kristen tro i riksdagen eller ha sekulära uppfattningar i kyrkan. Att vilja ha en socialdemokratisk eller något annat partis kyrka är att försöka göra Svenska kyrkan till någonting annat än vad Kyrkoordningen säger och som även är fastställt i Lagen om Svenska kyrkan.

Vad tänker övriga kyrkor och samfund om detta? Muslimer och buddhister? Nyandliga och ateister? Hur trovärdiga är dessa partier om de i ett sammanhang står upp och bekänner med hela Kristi kyrka trosbekännelsen, i ett annat förnekar detta eller förhåller sig minst sagt neutrala – och ibland direkt fientliga. Exempel på det senare är kravet på förbud mot religiösa friskolor, och därmed även mot explicit kristna friskolor.

Argumenten för fortsatt engagemang i kyrkan är i dag sällan lika tydliga som när Harald Hallén, kyrkoherde och riksdagsledamot för S, en gång sade, att socialdemokratin inte kan »låta ett så viktigt livsområde [som kyrkan] leva fullständigt sitt eget fria liv». Den politiska kontrollen över Svenska kyrkan måste säkras, vilket endast staten kan garantera. Efter år 2000 är inte staten längre garanten. Däremot vägrar några riksdagspartier att släppa kyrkan vind för våg – för den Helige Andes egen vindriktning.

Enligt flera reportage i juli i år i Dagen och Kyrkans Tidning är emellertid argumenten numera vaga och ointressanta. I stort sett hävdas inga andra skäl än gammal vana, tradition, ett stort lokalt engagemang och att partiet skulle förlora röster. Kyrkovalet har fungerat som en rejäl upptrappning inför riksdagsvalet. För något parti har det varit inkörsporten dit. Men ingenting om kristen tro, ingenting om kyrkan som kyrka.

Men ibland glimtar det till. Som när den tidigare riksdagskvinnan Margareta Andersson (C), numera förtroendevald i kyrkomöte och stiftsfullmäktige, säger nej till att partiet ska lämna kyrkan därför att »det finns en väldigt stark tradition inom Centerpartiet, inte minst bland centerkvinnorna, att kyrkan är en viktig del av samhället» (Dagen 19/7 2023).

Argumentet har hörts förr och från fler partier: att kyrkan (fortfarande) är en viktig samhällsaktör. Även centralt inom kyrkan kan liknande tongångar höras, ofta stolt självmedvetet. Hennes existensberättigande kan försvaras utifrån att hon agerar i samhället. 

Så har det förstås alltid varit. Kyrkan har levt i världen, funnits i samhället, agerat utifrån kristen tro och etik. Som samhällsaktör kom hon tidigt att bli historiens mest inflytelserika influencer, en påverkare som förändrade världen.

Men det skedde inte primärt utifrån tanken att hon skulle vara en samhällsaktör utan som en följd av hennes tro, som Jakob skriver i sitt brev: »gör inte skillnad på människor [inte på den fattige och den rike], ni som tror på vår förhärligade herre Jesus Kristus» (Jak. 2:1–4). Behandla alla lika, en syn som grundades i en för antikens samhälle radikalt annorlunda tro och bekännelse, i en helt annan syn på människan.

Om Svenska kyrkans självbild blir att hon är en samhällsaktör, så förlorar hon hjärtpunkten. Men just så ser partierna på henne – och därmed når den inre sekulariseringen sin kulmen.

Även om flera riksdagspartier motiverar sitt kyrkliga engagemang med denna samhällsagerande kyrka, så är perspektivet felaktigt. Som sagt, kyrkan är en viktig samhällsaktör, men det är hennes sekundära kallelse, inte hennes primära – den börjar med hennes tro och bekännelse.

Om Svenska kyrkans självbild blir att hon är en samhällsaktör, så förlorar hon hjärtpunkten. Men just så ser partierna på henne – och därmed når den inre sekulariseringen sin kulmen. Kyrkan är då varken mer eller mindre eller annorlunda än Bris eller Brottsofferjouren, idrottsrörelsen eller djurrättsaktivismen. Det blir aktivitet framför identitet, samhällsagerande framför trosbekännelse.