Ropen efter orden – om Messi som frälste Argentina. Och världens frälsare

»Frälsaren Messi är tidernas främsta» är rubriken på Anders Lindblads krönika (SvD 19/12) om Argentinas guldmatch i fotbolls-VM. Och som han skriver, att »Messi, eller Messias, frälste en hel nation».

Nog är det fascinerande att ordet som i många sammanhang i kyrka och förkunnelse tagits ur bruk dyker upp på sportsidorna i en och annan tidning. Frälsare och frälsning, ordet är så stort att det bara kan användas på det absolut unika. Fast att Argentina vinner fotbollshistoriens trettioandra VM-guld är inte särskilt unikt men tillräckligt stort för att Messi ska tillskrivas status av att vara Messias och Frälsaren.

Så folk vet vad ordet betyder, åtminstone de som läser sportsidorna. Att Frälsare betyder räddare, att räddningen är så unik, så enorm att ordet endast kan användas i undantagsfall. Ändå har många i kyrkan satt en parentes runt ordet som vore det obrukbart i vår tid. Inte sällan har man påstått att ingen förstår vad det betyder. Men det är tvärtom, gemene man vet mer än väl dess betydelse. Och dess unika karaktär.

Därför måste ordet återerövras i predikningar och förkunnelse, i undervisning och information om kristen tro. Att den handlar om frälsning. Inte om att en hel nation blev frälst av en skicklig fotbollsspelare. Utan om att världen, mänskligheten blev frälst av en Frälsare för alla tider och alla folk. Låt ordet fortsätta att vara unikt, en bekännelse till Jesus Kristus som Frälsaren. Herrens ängel kungjorde det för några herdar utanför Betlehem och för alla folk i alla tider och överallt: »I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren.»

Men inte bara begreppet Frälsare behöver hämtas fram ur kyrkans allt dammigare ordförråd, där nyckelbegrepp arkiverats för att ersättas av det urvattnade och snabbt vissnande blomsterspråket. Kulturchefen för Dagens Nyheter, Björn Wiman, sände till ärkebiskopen en hälsning om sina önskeord, då han i ett inslag i tevesändningen från mottagandet av Martin Modéus sade:

»Våga vara företrädare just för Svenska kyrkan och inte för någon annan i och för sig värdebärande organisation med goda intentioner och ambitioner. Utan våga vara kyrka, våga använda dom ord som bara en troende kristen människa kan använda, dom stora orden: ondska, skuld, nåd, barmhärtighet. Den typen av ord som man lite grand i Sverige det senaste halvseklet har fnissat åt. Man har tyckt att dom var löjliga, omöjliga att använda. Jag tror att det är precis dom orden som i allt större utsträckning behövs i vår värld i dag.»

Det är unika ord, ord med tyngd, allvar. Ord med handtag. Ord som är fullt begripliga men av så stor halt att de får vara reserverade för de avgörande existentiella och religiösa frågorna. För kyrkans språkbruk. De ordens återkomst är efterlängtad av den enkla anledningen att de inte bara är begripliga, de är också existentiella begrepp för djupa mänskliga erfarenheter. När vi saknar nyckelord för det svårfångade i att vara människa med all hennes kluvenhet, så gör vi henne vilsen. Om inte kyrkan förstår, om inte kyrkan vet, om inte den kristna tron har ord för de svåraste och mest svårfångade mänskliga erfarenheterna, de som ingen talar om längre men som ändå döljs i vars och ens innersta rum, vem kan då göra det? Då tar surrogaten som shopping, nyandlighet, vidskepelse och konspirationsteorier över marknaden. För präster och förkunnare, kyrkans många språkrör har lämnat den Areopagen.

Det har, som Wiman, sade »fnissats åt» orden, inte minst i kyrkan. Vem förstår dem? Vilken människosyn står de för? Men människor vet, för begreppen tolkar vår mänskliga erfarenhet. De är nedärvda sedan millenier för att sätta ord på vad det är att vara människa.

I stället för de konkreta ord som sätter namn på kristna företeelser, så har de diffusa och odefinierade begreppen sökt sig in. I stället för att i omvärldsanalyser tala om kristen skapelsesyn, om Skaparen, så skrivs det om exempelvis andlig hållbarhet, som det heter i det uppdrag om kyrkans skogsbruk som kyrkomötet lämnade till kyrkostyrelsen.

Andlighet är ett religiöst ofarligt begrepp, odefinierat och oklart, panteistiskt, möjligen deistiskt och frekvent använt inom nyandligheten. Men egentligen inte särskilt kristet, för kristen tro vet att andlighet kan vara förvillande. Det kan likaväl handla om kristen spiritualitet som om ondskans andemakter i himlarymderna. Den som gjort vandringen från nyandlighetens ofta nog så dogmatiska domäner till kristen tro vet detta. Begreppet andlighet kan i och för sig tolka kristen tro, dock då oftast som spiritualitet, men är ett mer allmänreligiöst blomsterspråk utan den konkretion som ligger i inkarnationen, att Gud tar kropp, blir kött, i Jesus Kristus. Det är materiellt så att det går att tugga på.

Ledarsidan i Svenska Dagbladet (17/12 2022) tog inför julen upp vilka böcker de olika ledarskribenter ville förslå som årets bokklapp. Maria Ludvigsson rekommenderade Böndagbok av John Baillie, i översättning och bearbetning av Johan Dalman (Verbum, 2021). Rubriken på hennes inlägg var »Själavård fri från gulligull». Hon motiverade sitt val smått fascinerande: »Den som någon gång har öppnat en bönbok vet att de kan vara outhärdliga. Blommiga meningar staplade på varandra utan någon som helst slutsats. Inget finns att ta fasta på. Biskop Johan Dalmans översättning av John Baillie är något annat. Renons på daggdroppe under barfotasteg och vind som smeker kind. I stället får läsaren texter som kräver ansträngning av både tanke och själ. Kapitlen talar till punkt. Logiska resonemang och frågeställningar leder till självrannsakan, insikt, ånger och upprättelse. Vägledning av det slaget ger ro och i bästa fall skärpt tankekraft.»

Efterlysning pågår uppenbarligen efter orden med halt och handtag, efter trons konkretion fri från flum och floskler. Maria Ludvigsson träffar i sin text rakt in i den pågående språkförvirring som inte sällan möter i svenskkyrklig – och för den delen även frikyrklig – förkunnelse av att försöka fånga det outsägliga, verkligheten bortom alla ord. Men de fångas inte av floskler. De fångas av de bibliska ord som Den helige Ande inspirerat Bibelns många författare att använda och som traderats genom kyrkans hela historia.

Tove Lifvendal, politisk chefredaktör på Svenska Dagbladet, skriver om detta i två vitt skilda sammanhang. I en text i SvD 18/12 2022 med rubriken Det är lite svårt att komma runt Jesus skriver hon om julens traditioner, om det nedärvda, om att hur vi än vänder och vrider på det så handlar julen om Jesus. Som gästkrönikör i Signum (nr 8/2022) skriver hon om att »kyrkan har något alldeles unikt som inte vem som helst kan erbjuda eller förmedla: gudstro. I tanke, men framför allt genom handling».

Det är som sagt lite svårt att komma runt Jesus. Jesu återkomst ligger måhända långt fram i tiden. Eller i vår omedelbara närtid. Men vi anar en annan sorts Jesu återkomst i vår egen tid därför att ropen efter Honom skallar alltmer.

Men hör Svenska kyrkan de ropen? Eller ska hon tillhöra skämskulturen över sin nedärvda tro? Över sitt hävdande att Jesus Kristus är den enda vägen, sanningen och livet? Här finns en paradox som är intressant. När vi hör ropen efter en handfast tro som håller i liv och död, när frågor ställs om den kristna trons svar på en människas existentiella sökande, då växer även kritiken. En tro som skäms över sin tro blir sällan kritiserad. Men en stolt och trygg tro, en tro som vågar ta plats och delta i samtal och debatt, den provocerar. Därför ser vi att motståndet eskalerar.

Jonas Eek har i en av sina ledare i Kyrkans Tidning indirekt berört detta genom att han visar på den återkommande diskussionen om Lucia och julen. Nog är föraktet för tradition i Sverige smått lustigt. Allt ska demonteras utan att något nytt varaktigt konstrueras. Så självklart måste Lucia vara en hen, en binär person för att bryta normen – fast den enda nu gällande normen är att vara normbrytande. Som det står i ingressen till Eeks ledare (KT 50/2022): »Julen närmar sig och debatten om kyrkan och skolan kommer som ett julkort på posten. Riktigt problematiskt blir det när skolan står för den antiintellektuella hållningen att tömma Lucia och jul på religiöst innehåll.»

Eek och Lifvendahl är överens, »det är lite svårt att komma runt Jesus». Men religionsfobin, förstärkt under många decennier, måste bryta med allt som har just med religion i allmänhet och med kristen tro i synnerhet att göra. Måtte inte Svenska kyrkan då förlora sin frimodighet, bli så anpasslig att hon med automatik blir marginaliserad. Måtte hon förstå att den ökande religionsfobin är ett tecken på att religionen börjar återta sin plats i såväl samhället som i den enskildes tänkande. Och måtte hon inte själv bli så kristofobisk som tendensen är just nu. Eller som en biskop undslapp sig för inte alltför länge sedan, ungefär, att när man talar om Gud så förstår folk men när man talar om Jesus så distanserar sig folk.

Jesus var som så ofta tidigt ute och varnade lärjungarna och hela kyrkan: »Om världen hatar er, kom då ihåg att den har hatat mig före er. Om ni tillhörde världen skulle världen älska er som sina egna. Men nu tillhör ni inte världen, utan jag har kallat er ut ur världen, och därför hatar världen er ... Har de förföljt mig kommer de också att förfölja er. Har de bevarat mitt ord kommer de också att bevara ert ... Detta har jag sagt er för att ni inte skall komma på fall. De skall utesluta er ur synagogorna, ja, den tid kommer då den som dödar er tror sig bära fram ett offer åt Gud. Och detta skall de göra därför att de inte har lärt känna Fadern och inte heller mig. Jag har sagt er detta för att ni, när den tiden kommer, skall minnas att jag har sagt det» (ur Joh. 15:18–16:3).

Som sagt, när den tiden kommer, när den kommer till vår del och i vårt land, så behöver vi minnas vad Han har sagt.

På samma ledarsida som Ludvigsson rekommenderade John Baillies Böndagbok så rekommenderar Jesper Sandström The Basic Writings of Bertrand Russell. Russel är känd inte bara för att vara nobelpristagare och en av nittonhundratalets främsta filosofer och för sin pacifism utan också för sin ateism. Russels dotter, Tait, får därför sista ordet då hon skrev om sin far att »han hade sökt någonting, hela sitt liv längtat efter det odefinierade någonting – att hela hans liv var ett sökande efter Gud ... Någonstans djupt i min fars sinne, i botten av hans hjärta, i djupen av hans själ, fanns det ett tomt utrymme som en gång hade varit fyllt av Gud men som han aldrig fann någon ersättning för ...»

En ateistisk hållning likt Russels är ofta sökande, längtande. Frågan om Gud går inte att undkomma. Ropet hörs efter den frånvarande Guden – som kyrkan vet inte är frånvarande utan närvarande. Så närvarande att utan Gud vore inte ens ingenting.