Sända att vittna – med grund i den kristna identiteten

Författaren lyfter i denna artikel fram vikten av att vi måste vara rotade i Jesus Kristus för att leva som sänd Guds medarbetare i missionsgärningen i sitt sammanhang. Han pekar på sju bibliska bilder som kan stärka den kristnes identitet i sändningsuppdraget. David M. Gustafson tillhör det en gång svenskgrundade samfundet Evangelical Free Church i USA men har disputerat vid Linköpings universitet och är numera professor vid Trinity Evangelical Divinity School i Deerfield, Illinois, med inriktning mot evangelisation och misson samt är affilierad vid Johannelunds teologiska högskola.

Vår tros förkunnelsepraxis (»gospelpraxis») handlar om mer än att dela evangeliet med andra. Det handlar om vem vi tillber, vilka vi är, vad vi får, vad vi säger och vad vi gör. Böcker om evangeliets förkunnelse riskerar i detta att bli obalanserade. Detta är särskilt sant när evangeliets förkunnelse för en Kristusefterföljare är separerad från dennes liv som helhet eller från i livet i en församling.

Handlingen att dela evangeliet med andra är inte en isolerad del av det kristna livet utan en av flera sammankopplade aktiviteter. Tillbedjan av den Treenige, gästfrihet, försoning, tjänst, studie av Skriften, förlåtelse, bön, medkänsla, dela resurser, rättvisa och vänskap förenas för att informera och forma denna förkunnelsepraxis. Endast genom en integrerad utlevelse av kristen tro behåller evangeliets förkunnelse sin integritet i praktiken.[1]

Varje kristen är kallad att vittna om evangeliet, att tala om Guds frälsande handlingar i frälsningshistorien och att älska sin nästa:[2] Gemensamt är vi i Kyrkan sända för att med ord engagera andra i detta budskap och för att visa tron i handling. Vi är kallade att leva ut vår dopidentitet, vår förening med Jesus Kristus i hans död och uppståndelse, och att följa honom som lemmar i hans kropp och tjänare i hans gemenskap i världen.

I en postkristen kontext

Vi befinner oss i dag i en värld som är fundamentalt annorlunda än tidigare generationers. För kristna i väst är vår kontext alltmer sekulär eller postkristen. Kristendomen har trängts undan från sin tidigare framträdande plats och det inflytande som den hade när kristenheten var i majoritetsställning.

I och med skiftet till postkristendom är västerlandet återigen ett missionsfält.

Under andra hälften av 1900-talet observerade missiologen Lesslie Newbigin (1909–1998) just detta när han återvände till sitt hemland England efter att ha tjänstgjort som missionär i Indien, att västvärlden hade blivit »postkristen».[3] Därför gav han en klar uppmaning till kyrkan i väst att den åter måste förstå sin kontext som ett missionsfält. I dagens sen- eller postkristna värld kan vi varken anta eller förvänta oss att människor deltar i gudstjänster på det som var fallet tidigare.[4] I och med skiftet till postkristendom är västerlandet återigen ett missionsfält.