Sexualitetens gränser eller gränslöshet

Leszek Kolakowskis ord om tabun har citerats tidigare i SPT. Men de är värda att återkomma till: »När jag försöker peka på modernitetens farligaste kännetecken brukar jag summera min fruktan i en enda mening: Upphävandet av tabun. Det finns inget sätt att skilja mellan ’goda’ och ’onda’ tabun så att man kan bevara de förra och avskaffa de senare. Upphävandet av ett tabu, under hänvisning till att det är irrationellt, leder till en dominoeffekt som får också andra tabun att vittra bort.»

Leszek Kolakowski (1927–2009) var polack, professor i Warszawa och räknades som en av de främsta marxistisk-leninistiska filosoferna. När hans tolkning av marxismen blev obekväm i det kommunistiska Polen, tvingades han bort från sin tjänst men kom senare att undervisa vid universitet som Oxford, Yale, McGill m.fl. Med tiden lämnade han den marxistiska filosofin för att närma sig den kristna.

Citatet ovan är hämtat från en essä från 1991, »Utan det förbjudna är människan inte mycket värd» (Moderna Tider nr 6–7/1991) och föregriper de djupgående förändringarna i synen på sexualiteten, äktenskapet och livets gränser. De tabun som Kolakowski särskilt nämner är bland annat just sexualitetens gränser och respekten för den döda kroppen. Tabun, säger han, gör oss visserligen medvetna om både skuld och skam men fungerar som barriärer, vilka instinkten och inte den medvetna kalkylen konstruerat. Etiska värden kan man inte bara motivera rationellt utan även sådant som intuition och nog så irrationella tabun är viktiga motiv.

Rationalismens ofta upprepade frågor, varför inte?», »varför kan man inte»?, söker rationella svar men för Kolakowski finns i dem en risk – att man bortser från intuitionens insikter om vad som exempelvis kan vara tabu.

Debatt kring sexualitetens gränser har närmast tystnat och tystats. Osäkerheten är påtaglig. Har sexualiteten några gränser utöver det lagstadgade förbudet mot våldtäkt, incest och pedofili? Men i övrigt? Etiskt och moraliskt? Vågar Biskopsmötet skriva ett biskopsbrev om äktenskap och sexualitet? Hur ska det intill för några år sedan självklara stödet för trogna och livsvariga relationer hanteras när kravet reses att även polyamorösa relationer ska välsignas?

Om Eneroths motion om angiveri och avkragning av de präster, som försöker upprätthålla en syn på äktenskap och vigsel som för bara drygt tio år sedan var den givna, bifalls i kyrkomötet, var ska då Svenska kyrkan sätta gränsen? Om ytterligare tio år så lär nya och andra krav resas. Kan då kyrkan till sist formulera någon annan syn på sex och samlevnad, på relationer och könsidentiteter, än: lev och lev ut som du vill och med vem du vill, när, var och hur du vill?

Rationalismens frågor, varför eller varför inte, borde ge tydliga och välmotiverade svar men motsatsen gäller. Oklarheten ökar, definitionen av kön och könsidentitet blir allt osäkrare. Paradoxalt nog kan en utpräglad rationalism leda till irrationella svar. Kajsa Ekis Ekman, välkänd feministisk debattör och kulturskribent i bl.a. DN, visar på vilsenheten och det motsägelsefulla i sin bok Om könets existens (2021). Könsidentiteten är inte längre ett objektivt faktum konstaterat i vilka kromosomer som var och en av oss har, utan en känsla – »vem känner du att du är?» – efter vilken man vill förändras. Eller för att citera en affisch i ett fönster till en hårsalong: »Vem vill du vara i dag? Byt frisyr!»

I en ledare i Världen Idag (8/10) tar Stefan Gustavsson upp problemet med det motsägelsefulla, vilket inte tycks ses som ett dilemma: »Homosexualitet beskrivs ofta som en fast och oföränderlig identitet, relaterad till kropp och gener. Transsexualitet å andra sidan är en identitet som står i konflikt med kroppen. Bisexualitet är en flexibel identitet som sexuellt kan omfamna båda könen medan queer å andra sidan förnekar fasta könsidentiteter. Det finns helt enkelt inte en sammanhängande syn på människan längre. HBTQ-rörelsen har haft den mediala lyxen att – utan att möta kritik – kunna hävda motsägelsefulla resonemang och hoppa fram och tillbaka mellan olika positioner, allteftersom det har passat deras agenda.»

Gustavsson hänvisar till en debattartikel av Ann Heberlein i Expressen, där hon till försvar för bisexualiteten beklagar »de stackars människor som är ’instängda i ensidig åtrå till endera könet’», vilken hon ser som »en emotionell och sexuell defekt». Plötsligt ses de som lever i trogna och långvariga heterosexuella relationer närmast som funktionshindrade.

Gustavsson nämner även Lina Landströms artikel i Kyrkans Tidning (11/8) där hon försvarar polyamori som en identitet skapad av Gud: »Vi är skapade till mångfald av Gud, det gäller även i våra relationer ... Om vi är skapta för att bli kära i flera samtidigt och vi önskar att leva polyamoröst, varför ska vi då inte göra det om det är Guds vilja?»

Hur ska Svenska kyrkan se på detta? Hur påverkar det hennes syn på äktenskapet som en parrelation? På långvariga och trogna relationer som biskopsmötet ändå ganska nyligen menat vara grundläggande för äktenskapet?

Människans sexualitet är komplex. Kanske är det hennes mest sårbara, hungriga och längtansfyllda sida, grundläggande för vars och ens självförståelse. Därför kan sexualiteten både levas, brukas och missbrukas. Den kan kompensera andra känslor, den kan härbärgera såväl utanförskap som gemenskap. Ångest likaväl som trygghet kan ta sig uttryck i hur någon lever i och med sin sexualitet.

Att skriva om de här frågorna är därför svårt. Den ene känner sig oförstådd och förnekad, den andra bekräftad. Men just därför att sexualiteten, människans djupaste längtan efter förening, intimitet och samhörighet, åtrå och utlevelse är så komplex krävs såväl gränser som öppenhet och bejakande av den.

Parallellt med debatten om sexuell identitet närmar sig dominikansystern Sofie Hamring frågan på ett annat sätt i en artikel i Dagen (30/9). Hon skriver med ett annat tonfall om eros och erotik, om en vacker, levande och hungrig sexualitet, som är varsam och ömsint, begärande och utgivande:

Kyrkan förstod från början att »det finns ett unikt band mellan sexualiteten och personen. Sex berör personens själva kärna på ett sätt som andra fysiska behov, som hunger och törst, inte gör. Den rör vid individens innersta hemlighet, som vi instinktivt döljer för andra. Det är något helt och hållet privat. Att avslöja vår sexualitet är att låta en annan människa träda in till vår innersta hemlighet ... Detta är anledningen till att det finns regler kring sexualiteten, regler som kan ses som ett skydd för personen.»